Strong † Del 35
Tidigare.. (Louis' perspektiv)
I ambulansen får jag reda på att mina, Melanies och Connors föräldrar har blivit uppdaterade och att de alla väntar på sjukhuset. Då kommer jag att tänka på familjen igen. Alla mina underbara syskon, killarna, mamma... Hur ska jag förklara detta för dem? Kommer de att vara oroliga? Arga? Stolta? I de flesta situationer går det att gissa och därefter planera hur man ska bemöta dem, men nu är det fullkomligt omöjligt. Jag har tack och lov aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv.
†Melanie†
Ingen av oss behöver stanna kvar på sjukhuset speciellt länge. Jag och Connor får mat för att få näringsvärdena under kontroll igen, jag blir behandlad för råttbettet som lyckligtvis inte spridit någon infektion och alla tre får lungorna undersökta eftersom att det kommit in förvånansvärt mycket rök i rummet, trots bristen på utgångar. Med tanke på omständigheterna mår vi förhållandevis bra och innan midnatt har vi alla fått lämna sjukhuset, Louis ett par timmar innan mig och Connor. Varken mamma eller pappa lämnar mitt rum för så mycket som en sekund och Emma går mellan mitt och Connors rum för att hålla koll på oss båda. Jag har inte sett en skymt av varken Connor eller Louis sen vi blev inlastade i ambulanserna, och det är jag väldigt tacksam för. Nu i efterhand när jag gått igenom situationen i huvudet ungefär en miljon gånger förstår jag hur illa jag har betett mig. Jag har skrikit åt både Connor och Louis, delat ut en hel del slag och i största allmänhet betett mig riktigt illa. För stunden tyckte jag att det var acceptabelt, men när jag tänker tillbaka på det ångrar jag det mesta av det. De försökte göra det bästa av situationen, inget annat. Jag är medveten om att jag förr eller senare kommer behöva prata med dem och be om ursäkt för mitt ruttna beteende, men det är inget jag planerar att göra inom de närmsta dagarna. Nu vill jag inte göra något annat än att stanna i sängen och bara tänka på mig själv.
"Melanie, are you awake yet?", ropar Emma från köket. Hennes röst drar mig ifrån mardrömmen jag nyss haft och jag sätter mig hastigt upp i sängen, svettig som aldrig förr. Min andning är snabb och ytlig, det tar mig flera minuter att få den tillbaka till det normala och samtidigt försöker jag få in i huvudet att det inte var på riktigt, det var bara i drömmen. Jag ser mig omkring i rummet och granskar alla de bekanta böckerna; detta är på riktigt. Jag är hemma hos mamma och pappa. Jag är i säkerhet.
"Yeah, I'm.... awake", ropar jag tillbaka till Emma efter en liten stund. Kort efter mitt svar öppnas dörren försiktigt och Emma kikar in.
"Can I come in?", frågar hon vänligt. Jag är så tacksam för att hon tar sig tiden att vara hemma med mig när mamma och pappa måste jobba, för även om jag är i säkerheten bakom låst dörr och bekanta väggar känns det riktigt obehagligt att vara ensam hemma.
"Can I come in?", frågar hon vänligt. Jag är så tacksam för att hon tar sig tiden att vara hemma med mig när mamma och pappa måste jobba, för även om jag är i säkerheten bakom låst dörr och bekanta väggar känns det riktigt obehagligt att vara ensam hemma.
"Of course", svarar jag samtidigt som jag rätar till täcket och drar in benen under mig för att hon ska kunna sätta sig på sängen. Hon har en bricka i händerna som hon placerar på täcket mellan oss. På brickan har hon dukat upp en underbart fin frukost. Jag ler tacksamt.
"Are you okay?", frågar hon och ger mig en medlidsam blick. Jag svarar inte. "Nightmares?", jag överväger att inte svara, men nickar tillslut i små rörelser. Hon lutar sig över brickan och ger mig en lätt kram. "You have nothing to worry about, alright? The police caught them, they are behind bars now and they will probably spend the rest of their lives there".
"Wait, they did? How can you know that?", frågar jag tveksamt.
"The police called your parents this morning and it has been on the news every half hour since I got here. You're safe now Melanie, those people will never bother you again", lovar Emma och ger mig ett betryggande leende.
"I want to see them", säger jag utan att riktigt tänka mig för. Visst tror jag inte att Emma skulle ljuga för mig om en sådan sak, men jag känner ändå att jag inte kan vara hundra procent säker förrän jag själv sett dem inspärrade.
Lite kort, men jag var varit och badat hela dagen så jag är galet trött... Kommentera gärna! :)
Trackback