A New Beginning ▼ Del 3
Tidigare..
"No idea, but I hardly think he'll be better than Daniel Radcliffe".
"You can take my guy if you want to, I mean, who is he even? I hear that his fans are like ten or something, how famous could he be?", säger jag helt utan att tänka mig för.
"Uhm, Tavy", viskar Eliza och ser över min axel. Paniken slår till och det känns som att jag inte kan röra mig på en hel evighet, och när jag väl vänder huvudet och kastar en blick över axeln ångrar jag min genast för där står Niall..
▼Niall Horan▼
"..who even is he? I hear that his fans are like ten or something, how famous could he be?", Octavias fördommar träffar mig som en blixt och jag blir lamslagen ståendes bakom henne. Hela morgonen har jag känt att jag inte passar in bland dessa begåvade människor och att det kanske vore bättre för alla om jag bara stannade hemma istället. Först när Octavia kom fram och hälsade på mig klarade jag av att lägga den känslan bakom mig, hon verkade vara en så uppriktigt trevlig tjej, men nu när jag vet vad hon egentligen tycker om mig känns det värre än någonsin.
"Uhm, Tavy", viskar hennes vän och så fort Octavia blir medveten om att jag står bakom henne vänder hon sig om i en snabb rörelse. Den ena handen placerar hon över munnen medan hon håller ut den andra framför sig, som för att skydda sig själv ifall att jag skulle gå till attack.
"Oh nonono, Niall please, I didn't mean it like that!", säger hon mellan fingrarna för att försvara sig. Men det är för sent, skadan är redan skedd.
"So you being nice to me before, was it just an act?", frågar jag sårat och försöker genomborra henne med blicken medan jag biter på insidan av min kind. "Because you have to dance with me, even though you not really want to", jag försöker säga det som en fråga eftersom att jag mer än gärna vill höra vad hon har att säga, men det låter bara som ett konstaterande och jag kan se på Octavia att hon känner sig besegrad och kanske till och med lite ångerfull.
"Niall, come on, I didn't mean it", säger hon tafatt och jag kan inte göra annat än att sucka. Är detta det bästa hon har att komma med så är jag inte intresserad av att höra mer.
"You know what, Octavia?", jag ser till att jag använder mig av hennes namn när jag talar till henne då jag har lärt mig att det är det bästa sättet att se till så att meddelandet verkligen går fram. Det är uppenbart att hon försöker använda sig av samma taktik mot mig, men jag köper ändå inte hennes lögner. "Save it, I don't wanna hear it", tillägger jag nedstämt innan jag vänder mig om och börjar tränga mig mellan allt folk för att ta mig till dörren. Lyckligtvis har mannen uppe på scenen inte börjat prata ännu, så alla är upptagna i sina egna samtal och därför har vi inte dragit åt oss alldeles för mycket uppmärksamhet. De som stod allra närmast oss följer mig förvånat med blicken så jag gör mitt bästa för att lämna salen på självsäkra ben. Inombords känner jag mig dock allt annat än självsäker. Jag är dels arg på mig själv för att jag inte bara stannade hemma och dels är jag arg på Octavia för att hon snackade skit när hon trodde att jag inte hörde, men framförallt är jag sårad. Att höra någon säga sådär, att man inte jobbar lika hårt som alla andra och inte lyckas med någonting (för det är så jag tolkar det hon sa), är en otroligt hård förolämpning. Innerst inne vet jag ju att det inte är sant, men det betyder inte att det inte känns jobbigt att folk tror sånt - för Octavia är inte den enda, det vet jag.
"Niall? You're early", kommenterar Harry när jag kommer tillbaka till studion och dimper ner i en av de lediga kontorsstolarna. "Like a few hours early..?", tillägger han efter att ha tittat på klockan som han har på armen.
"Yeah", bekräftar jag för att han inte ska behöva fundera över om han missuppfattat något av det jag berättade för några dagar sen. Det var meningen att jag skulle vara borta hela eftermiddagen och att de skulle fortsätta jobba med förberedelserna för den kommande musikvideon utan mig under den tiden, så det är inte konstigt att de blir förvånade när jag kommer tillbaka efter bara någon timme.
"Why? Is everything alright?", frågar Louis en aning oroat. Jag rycker obrytt på axlarna som svar på hans fråga.
"What's going on here?", frågar jag istället och ser på killarna en efter en. De har betett sig konstigt ända sen jag klev in i rummet och jag kan inte tränga bort känslan av att de döljer någonting för mig.
"We're just, you know", börjar Liam osäkert. ".. fixing".
"Fixing what?", frågar jag tveksamt, det låter inte som hela sanningen.
"Uhm, just stuff", skjuter Zayn in. Det finns definitivt någonting de inte vill berätta för mig.
Kommentera gärna vad ni tycker om den här novellen såhär långt! Tror ni att den blir bra? Värd att fortsätta på?
Ha det bra! :D
Thea
Sjukt bra!
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
Denna novell är så sjuuukt glad och jag är så glad att din novell finns kvar då mina andra favoriter har slutat skriva, haha!
Dessutom vill jag veta vad killarna har i kikaren och nu vill jag bara att Niall och Octivia blir samt och blir kära, haha! ;)
Svar:
Stina Johansson
Emma
Gud! Din novell äger värkligen! Skulle du vara intresserad av ett länkbyte?
Svar:
Stina Johansson
Trackback