A New Beginning ▼ Del 1
▼Octavia Collin▼
Den digitala bilden som visar att man måste sätta på sig bältet igen börjar lysa och piloten säger några tackande ord genom den raspiga högtalaren. Jag stoppar snabbt ner allting jag äger (som för tillfället inte är mycket mer än plånboken, mobilen, laddaren, ett par hörlurar, passet, ytterst lite kläder och min kära skateboard) i ryggsäcken och ställer den mellan fötterna. Halva skateboarden sticker upp ur väskan, men annars får allting plats. Jag har nog inte riktigt förstått det än, men allting jag äger ligger nu i den slitna ryggsäck som jag under flera års tid kämpat med att få ner skolböckerna i. Det känns lite sorgligt men samtidigt väldigt skönt. Skönt att lämna allt det gamla bakom mig, skönt att lämna Sverige bakom mig.
Planet går tillslut in för landning och på marken utanför fönstret blir London allt mer verkligt. Jag kan se livet där nere på gatorna och kan inte låta bli att le för mig själv. Det pirrar sådär härligt i magen och en underbar känsla sprider sig i hela kroppen samtidigt som planets landningshjul stöter ner i marken. Jag stirrar fascinerat på den stora flygplatsen som syns genom fönstret medan flygplanet saktar ner farten och körs dit det ska. Snart meddelar en flygvärdinna att det är dags att gå av planet och dörren framtill öppnas. Jag är snabbt uppe på fötterna och har krängt på mig ryggsäcken innan mannen bredvid mig hunnit knäppa av sig bältet. Min otåliga blick verkar reta honom mer än jag avsett då han efter att ha sett på mig verkar göra allting ett snäpp långsammare.
Innan jag kommit av planet har hälften av passagerarna redan hunnit in till flygplatsen så utan att slösa bort någon mer tid sätter jag av i samma riktning som alla andra. Skateboarden har jag plockat ut ur väskan för att kunna stänga den ordentligt och nu bär jag den istället under armen. Det tillsammans med min slitna väska och avslappnade klädstil gör det enkelt för de övriga resenärerna och arbetarna på flygplatsen att placera mig i en kategori. Jag är egentligen inte speciellt tuff och badass av mig, men jag gillar stilen och jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tycker.
Jag ser mig omkring i min nya, alldeles egna lägenhet. Varenda steg jag tar över det nypolerade golvet ekar mellan väggarna, förövrigt är det nästan skrämmande tyst. Den enda möbeln som finns är en soffa som mamma beställt åt mig som inflyttningspresent. Jag fick hjälpa till att välja ut den och sedan såg hon till att den kom hit före mig.
För första gången sedan mamma vinkade av mig i Stockholm känner jag mig faktiskt lite ensam i den stora, främmande staden. Nog för att jag vet att jag kommer klara mig på ett eller annat sätt, men det hade varit bra mycket roligare att ha någon att dela upplevelsen med. Men nu är så inte fallet och jag kommer klara mig precis lika bra ändå, försöker jag intala mig själv om. Jag kommer att träffa nya vänner här och bygga upp ett helt nytt liv, innan jag vet ordet av kommer jag känna mig mer hemma här än jag någonsin gjorde i Sverige. Jag slänger mig på soffan och stirrar upp i taket.
Nu börjar resten av mitt liv..
•••
De fyra första åren i London susade förbi och jag kan utan att tveka säga att det har varit de fyra bästa åren av mitt liv. Lägenheten är sedan länge fullt inredd med allt man kan tänkas behöva, jag har träffat ett gäng nya vänner som jag är otroligt tacksam över att ha i mitt liv och jag har ett av de bästa jobben man kan tänka sig. Inte långt efter att jag kom hit fick jag jobb som dansinstruktör på en av de finaste dansskolorna i London och för ganska precis två år sedan fick jag ett erbjudande om att börja som dansare i Dancing With The Stars. Hittills har jag varit med i fyra relativt bra säsonger, varav en slutade på pallplats, och om bara någon vecka ska träningarna inför min femte säsong dra igång.
Det var genom programmet som jag träffade min bästa vän Eliza. Hon var redan dansare i programmet när jag kom dit och vi klickade direkt, sen dess har vi varit oskiljaktiga. Hon har hjälpt mig massor med mitt nya liv här i London, utan henne skulle jag definitivt inte ha kommit så här långt på så här pass kort tid. Man kan inte tro att det bara har gått fyra år, det känns som att jag levt hela mitt liv här.
Det var genom programmet som jag träffade min bästa vän Eliza. Hon var redan dansare i programmet när jag kom dit och vi klickade direkt, sen dess har vi varit oskiljaktiga. Hon har hjälpt mig massor med mitt nya liv här i London, utan henne skulle jag definitivt inte ha kommit så här långt på så här pass kort tid. Man kan inte tro att det bara har gått fyra år, det känns som att jag levt hela mitt liv här.
"Are you here soon?", frågar Eliza otåligt genom telefonen. "You know that I hate standing alone like this, everyone isn't as nice as you think they are, FYI". Jag kan inte låta bli att flina lite åt henne genom telefonen medan jag sneddar över en gata för att komma fram snabbare. Vi hade kommit överens om att mötas på vägen för att sedan gå tillsammans till produktionens möte om den femte säsongen av Dancing with the stars, och så fort jag var ett par minuter sen ringde hon för att efterlysa mig. Eliza är en otroligt söt och rolig tjej, men hon är alldeles för paranoid för sitt eget bästa. Hon tror att alla går runt och bär på små monster och att dessa monster ska komma fram när de ser en ensam, ung tjej i stan. Men jag älskar henne lika mycket för det.
"I'll be there in a sec, promise", lovar jag innan jag avslutar samtalet och stoppar ner mobilen i bakfickan. Jag kan se Eliza en bit fram på gatan nu, men hon kan inte se mig och jag tänker givetvis ta tillvara på den chansen. Så tyst och försiktigt som jag bara kan smyger jag mig närmre och när jag endast är någon meter ifrån henne kastar jag mig mot henne och lägger handen för hennes mun. Hon skriker och viftar panikslaget med armarna och det dröjer inte många sekunder innan jag brister ut i skratt.
"Hey sister", säger jag och lägger armen över hennes axlar, som om ingenting har hänt. Hon flämtar anfått och lägger sin högra hand över hjärtat medan hon kämpar med att få fram ord.
"You... No.. That wasn't nice", tjuter hon besvärat och boxar till mig på axeln. Jag börjar bara skratta ännu mer.
"You're so sweet, you know that?", frågar jag och rufsar om hennes hår. Perfektionist som hon är kammar hon genast tillbaka det med fingrarna och slingrar sig ur mitt grepp för att lägga sina perfekta lockar över bröstet.
"Yeah, I know", säger hon ironiskt och viftar bort det hela med en enkel handrörelse. "Are you excited though?!".
"Hell yeah, this is possibly the most exciting part of the season!", utbrister jag glatt och det pirrar sådär härligt i magen igen. Det är idag på mötet som vi ska få reda på vilka vi ska dansa med den här säsongen och imorgon följer en hel eftermiddag med mingel då vi ska få bekanta oss med deltagarna, framförallt personen vi ska dansa med.
"Naah, I'd say that winning is more exciting", rättar Eliza och ger mig ett retsamt flin. Hon har vunnit hela fyra gånger, en av dem var under min tid som dansare i programmet. Det var verkligen en magisk känsla att höra hennes namn ropas upp den där kvällen, trots att det inte var jag som vann.
"I'll know the feeling when the season is over", säger jag malligt och sträcker lite på ryggen för att visa min självsäkerhet.
"We'll see about that..".
När vi kommer fram till kontoret går vi in genom huvudentrén, tar hissen fyra våningar upp, följer korridoren rakt fram och går in i ett av konferansrummen på vänster sida. Rummet har stora fönster som blickar ut mot ett morgonpiggt London och därför känns det mycket större än det egentligen är.
"I hope that I get someone really bad so that I can make him really good and win the season", säger jag tankspritt samtidigt som vi slår oss ner på varsin stol i främre delen av rummet. Eliza skrattar gott.
"I hope that I get someone good so that I can make him even better, close to amazing, and thereby win the season", kontrar hon och ger mig en övertygande blick.
"Well, may the best couple win", säger och jag räcker fram handen mot henne. Hon skakar den högtidligt och vänder sedan blicken mot tavlan där han som styr mötet precis har börjat prata. Han berättar hur säsongen kommer att gå till och lite annat viktigt innan han tillslut kommer till det vi alla har väntat på. Han ropar upp namnet på en dansare och matchar det med namnet på en kändis och då och då hörs glada tillrop. Elizas namn ropas upp innan mitt. Hon ska dansa med Daniel Radcliffe den här säsongen. Jag blir otroligt avundsjuk men gör mitt bästa för att inte visa det. Mitt namn står sist på listan och när jag hör vem jag ska dansa med känns det som att en flodvåg av besvikelse sköljer över mig. Niall Horan, från One Direction. Vem är han ens? En småbarnskändis som sjunger poplåtar tillsammans med fyra andra vuxna killar.
Jaa, bättre kunde det definitivt ha blivit...
Förlåt om det blev väldigt hackigt och hoppigt, jag ville inte dra ut på det mer än nödvändigt, jag vill ju komma igång med novellen på riktigt! :)
Kommentera gärna vad ni tycker, det är alltid lika roligt att veta! :)
Och säg gärna till om det är någonting ni tycker att jag ska ändra på, jag är alltid öppen för förslag! :D
Ellen
Sååååååå braa!!
Svar:
Stina Johansson
Johanna
Jättebra kan inte vänta tills nästa kapitel kommer :)
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
Shiiit vad bra! Riktigt intressant att se hur Niall kom in i det hela och när jag såg hans namn blev jag också riktigt glad, haha! Du är så jättebra och det tog att tag innan jag fattade att programmet skulle vara typ som Lets dance här i sverige? haha.. Såå bra, hoppas hon verkligen ändrar uppfattning om Niall för de tror jag nog hon gör när hon lär känna han såklart ;)
Svar:
Stina Johansson
Trackback