Strong † Del 25
Tidigare... (Melanies perspektiv)
Det visar sig att Jack och Miguel tydligen har någon relation till varandra och att mötet inte var så spontant som jag först trott, vilket i och försig borde lugna mig eftersom att det innebär att Jack inte är i området för att träffa mig. Jag ryser och försöker lägga det bakom mig, det är ju knappast något som kommer störa mig så länge jag bara stannar i lägenheten, vilket jag planerar att göra de närmaste dagarna. Det kanske är svårt att tro, men jag har en hel del städning kvar innan jag är färdig med mig städterapi.
(Jag minns inte om jag nämnt något om hennes föräldrar eller "tidiga liv" innan, så om jag skriver något konstigt får ni ha överseende med det, tack)
Bussen rullar in på stationen och allt folk som suttit på bänkarna och väntat reser sig snabbt upp för att forma en liten kö fram till den första dörren. Jag hamnar givetvis sist med min minst sagt klumpiga väska, vilket ger mig precis lagom lång tid att få fram busskortet innan det är dags att kliva på.
"Brighton", säger jag till chauffören som vant knappar in något på sin lilla dator innan han visar att jag ska sätta i kortet. Jag stoppar i mitt färgade kort i automaten och det går en liten stund innan den ger ifrån sig ett dovt pipande ljud vilket betyder att jag kan fortsätta bak i bussen. Jag får syn på en ledig plats nästan längst bak och börjar genast röra mig mot den med väskan hängandes över min ena axel, vilket definitivt försvårar min väg genom den trånga gången. Dessutom nästintill ställer sig chauffören på gasen innan jag hinner sätta mig ner så jag tappar både balansen och väskan. När jag sedan ska ta upp den har axelremmen fastnat i ett av armstöden på höger sida. Förargat stannar jag upp en kort stund och fortsätter sedan med arga steg bak till den lediga platsen. När jag äntligen fått sätta mig ner andas jag lättat ut och lutar mig tillbaka för att njuta av den långa resan hem.
Mamma och pappa vinkar till mig med stora, odiskreta rörelser från andra sidan parkeringen när jag flera timmar och två bussbyten senare kliver av bussen i Brighton. Till skillnad från London skiner faktiskt solen här och det är inte alls lika rått. Det är sådär riktigt vårigt och härligt vilket får mig att ångra valet av jacka en aning.
"Oh Melanie, we have missed you so", utbrister mamma och kramar om mig så hårt att jag tappar väskan på marken. Pappa är genast där för att plocka upp den och så fort han lagt in den i bilen kommer han tillbaka för att krama mig han också.
"You promised to visit a lot more often", säger han allvarligt när han släppt taget om mig för att istället se mig i ögonen. Jag visar hur besvärad jag är över påståendet genom att vrida ansiktet i en grimage.
"I know, I know.. I've just had so much to do", påstår jag i ett försök att slingra mig. Det är dock inte helt sant, men det vet ju inte dem.
"We want to hear about everything later, but now we have to get in the car, there are some people at home waiting for you", säger mamma med ett gigantiskt leende på läpparna och föser in mig i bilens baksäte. Vänta, va? Sättet hon säger det på får det att låta som om jag har en hel hög släkt och vänner som väntar på mig, så länge har jag inte varit borta. Jag har inte bott i London i mer än ett par år och jag är tvärsäker på att jag var hemma och hälsade på senast i somras.
†Emma†
Maten står framdukad på bordet ute på altanen och kladdkakan som jag och Melanies mormor bakat tillsammans står i ugnen på eftervärme för att den ska hålla sig varm. Gästerna -några släktingar till Melanie och några vänner från skolan- sitter på altanen och småpratar med varandra och just när vi gjort klart de sista förberedelserna får jag ett sms av Melanies mamma där det står att de är på väg.
"They're coming!", ropar jag ut på altanen och genast blir alla tysta. Alla som inte redan sitter ner letar reda på en plats och jag tar mig ut i hallen för att överraska Melanie när hon kommer in. När hon först flyttade till London hördes vi av varje dag, men ju mer tid som passerade desto mindre pratade vi och nu har det gått säkert ett par veckor sen jag senast hörde från henne personligen, vilket dock inte betyder att jag inte har koll på vad som pågår i hennes liv. Som flickvän till en av de mest omskrivna artisterna kan man inte leva mycket av ett privat liv, det mesta letar sig ut på internet på ett eller annat sätt, vilket jag har blandade känslor om. Jag är givetvis glad att hon fått sin egen lilla "fanbase" som i princip avgudar henne, men samtidigt förstår jag att det måste kännas jobbigt att konstant bli följd av blickar och smygfotad när man minst vill det.
Drygt två minuter efter att jag fått sms:et hör jag steg utanför dörren och smäller därför upp den på vid gavel. Melanie stelnar till i trappan och ser på mig med vidöppna ögon.
Drygt två minuter efter att jag fått sms:et hör jag steg utanför dörren och smäller därför upp den på vid gavel. Melanie stelnar till i trappan och ser på mig med vidöppna ögon.
"Emma!".
Nu vill jag veta en sak och jag vill att ni ska vara ärliga. Jag märker att intresset på den här bloggen minskar rätt stadigt nu för tiden och jag förstår att alla har sina anledningar (jag har själv tröttnat på att läsa noveller och då inte för att de jag följde inte var bra utan för att jag helt enkelt inte tyckte det var kul att läsa längre). Men i alla fall.. Det jag vill veta är om ni som är kvar tycker att jag ska avsluta den här novellen och börja på nytt? Alltså på nytt, nytt? Ny novell, ny design (jag hatar att den här inte funkar som den ska), några länkbyten för att få hit folk..? Jag kan bara säga att mitt intresse inte heller är jättestort med en stadigt sjunkande statistik, en design som inte fungerar och en halvdan novell. Hur som helst, kommentera gärna så att jag får veta vad ni tycker! :)
Och följ mig gärna på instagram [stinajohansson97] och twitter [StinaTomlinson], på instagram kan jag följa tillbaka men på twitter följer jag ytterst få människor :)
Marina
Jag gillar faktiskt den här novellen, ingenting du skriver är halvdant! :) Designen är det inget fel på heller enligt mig så skriv så länge du känner för det på den här novellen och byt när du själv känner dig färdig! :)
Svar:
Stina Johansson
Thea
Tycker om denna novell,men kanske lite mer action!
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
Jag är kvar, har bara inte orken att kommentera alltid. Haha. Dessutom älskar ja gdenna novellen, om man får reda lite på mer om henne kanske, typ hur hon å Louis träffades å vad som ska hända med Louis å nellie å allt? denna är verkligen asbra å det finns inget du borde göra bättre, du är fantastisk på att skriva å jag uppskattar verkligen det du gör för oss läsare :)
Svar:
Stina Johansson
louise
Jag tycker novellen är tråkig.
Svar:
Stina Johansson
Thea
Tycker också att du borde börja skriva novell på wattpad.när man är inne på mobilen en designen jätte bra!
Svar:
Stina Johansson
Wilma
Bra skirvet :D för att behålla läsare kanske det ska vara lite mer kärlek och lite action... men vad vet jag? :)
Svar:
Stina Johansson
Trackback