Strong † Del 20
Tidigare... (Louis' perspektiv)
"So I guess Melanie never came over?".
"No, that bi- .. eautiful girl didn't even answer my text", säger han oskyldigt.
"Did she really seem to be okay when you saw her yesterday? Because she hasn't been herself today and I really think somethings wrong", berättar jag i hopp om att han ska säga någonting som kan vara av nytta.
"Yeah, she seemed fine to me", säger han med en suck. "Look, can we just eat now? I'm litterally starving..."
De kommande dagarna passerar snabbt och ser i princip likadana ut: jag vaknar tidigt för att åka till studion, jobbar hela dagen med olika förberedelser och kommer hem sent för att laga mat och sedan gå och lägga mig. Innan jag vet ordet av har det blivit onsdag kväll och jag har inte hört någonting från Melanie sen i måndags då hon via sms berättade att hon inte skulle komma. Efter det besvarade hon inte några av mina meddelanden eller samtal, så jag antar att hon menade allvar med att hon inte tänker vara där. Jag kan bara inte förstå varför. Hon brukar tycka det är jätteroligt att följa med oss runt när vi fixar allt det sista och sedan hänga med dem bakom scenen medan vi är uppe och sjunger. Någonting måste vara väldigt fel.
"Ey Louis", säger Liam och knäpper fingrarna framför mitt ansikte. Med ett ryck återvänder jag till nu:et och ser mig omkring i bilen där alla killarna ser på mig.
"What?", frågar jag oförstående, jag får en känsla av att jag missat någonting de sagt till mig när jag var borta i tankarna.
"You can't think about her too much tonight man, you need to focus on the show, you know how it works", säger Harry och ger mig en medlidsam blick. Jag nickar förstående.
"I know. I'll try my best", lovar jag. "I just can't figure out what's wrong, Jack said that she was fine the last time he saw her and...", börjar jag i samma stund som jag inser vad som måste vara anledningen till att Melanie helt plötsligt inte vill prata med mig. I lördags var allting som vanligt mellan oss.. tills jag talade om för henne att jag istället för att gå på middagen vi planerat skulle gå på Nellies bal. Efter det var hon lite stel och avig mot mig ända tills hon gick hem på kvällen och om Jack verkligen menar att hon verkade som vanligt när han lämnade henne i söndags, borde det vara någon sorts bevis på att hon endast har något problem med mig. Kortfattat: hon är sur på mig för att jag gick på balen med Nellie, hon måste tro att det hände något mellan oss eller att något är på gång, vilket är helt fel.
Min förvirring går istället över till ilska när jag förstår vad problemet är. Hon vill inte prata med mig och hon vill inte följa med på showen -vilket jag vet att hon i vanliga fall älskar- för att hon tror att jag går bakom ryggen på henne med en annan tjej. Jag kan inte förstå att hon litar på mig så pass lite efter allt vi gått igenom tillsammans.
†Harry†
Vi sitter tillsammans i en helmysig soffgrupp i den loge vi blivit tilldelade och tittar på en tv-skärm där programledaren just nu presenterar den nya talangshowen vi senare ska gästa. Innan första reklampausen ska vi framföra What Makes You Beautiful och i slutet av programmet Midnight Memories. Vi har sett till att Louis tagit sin medicin och att han hållit sig lugn hela dagen, så han borde klara av att vara med ända till slutet, men i fall att någonting skulle inträffa har vi delat upp hans delar mellan oss. Det är klart att det känns lite dumt att göra något sådant, men hellre det än att det blir tyst där han egentligen ska sjunga.
Snart har den första gruppen av mer eller mindre talanglösa människor visat juryn vad de kan och det är dags för oss att inta scenen. Mikrofonerna ställs upp och livebandet tar plats bakom oss, sedan kör vi igång och allting känns sådär underbart bra igen. Att få ta i vid de höga tonerna och att se publiken dansa och sjunga med är bland det bästa som finns. Jag sneglar mot Louis som står vid min högra sida och han ser ut att njuta av framträdandet precis lika mycket som jag gör.
Vi tar oss igenom hela låten utan några som helst problem och så fort vi är klara stängs alla kameror av för reklampaus. Vi tackar för oss och publiken i studion hoppar och tjoar medan vi vinkar och går av scenen. Sedan studsar vi tillbaka till vår loge och dimper ner i sofforna igen.
"We rocked it!", utbrister Niall och ger Zayn en high five.
"Absolutely!", instämmer Zayn glatt. "How did it feel Louis?".
"Great, actually", svarar Louis med ett leende.
"Just great?", frågar jag och syftar på om han inte känt av någon panikattack.
"Yeah, just great", bekräftar han.
Dessvärre håller detta inte i sig hela kvällen. När vi är ungefär halvvägs igenom Midnight Memories sneglar jag än en gång bort mot Louis som den här gången inte ser lika lugn ut. Han håller blicken över publiken i ett försök att bli av med obehaget, men jag ser på honom att det inte kommer fungera. När det väl satt igång måste han lämna platsen för att det ska gå över. Jag backar några steg och placerar handen bakom hans rygg.
"It's okay Lou, we got this", säger jag och nickar att han ska gå av scenen.
"You sure?", frågar han och jag nickar övertygande innan han joggar av scenen och blir omhändertagen av någon där bakom. När jag sett att han kommit till rätta går jag fram till min tidigare plats längre fram på scenen och sjunger klart låten med Niall, Zayn och Liam.
†Melanie†
Medan jag sitter i soffan och ser på killarnas framträdanden via tv:n känner jag mig som en otroligt dålig vän och flickvän som inte är där och stöttar dem. Speciellt när Louis tvingas gå av scenen och jag sitter hemma i soffan utan någon som helst möjlighet att hjälpa honom. En ensam tår faller över min kind, aldrig tidigare har jag känt mig så otillräcklig.
Senare den kvällen, flera timmar efter killarnas sista framträdande, knackar det på dörren. Jag rycker åt mig en kofta som jag tar på mig för att dölja blåmärkena på armarna innan jag tassar bort till kikhålet för att se vem det är. Ett leende sprids i mitt ansikte när jag ser att det är Louis som står utanför dörren och jag harklar mig nervöst innan jag vrider om låset och öppnar dörren.
"Hi Louis", hälsar jag glatt, men det är en allt annat än glad Louis som stegar in i lägenheten.
"Why couldn't you just have told me?", frågar han och stänger igen dörren bakom sig.
"Told you what?", frågar jag oroat, rädd att han på något sätt ska ha fått reda på vad som hände i söndags. Det enda som skulle vara värre än att han får reda på det är att han får reda på det från någon annan än mig.
"If you can't trust me, this -you and me- will never work", fortsätter han i sin sammanbitna ton. Jag kan inte bestämma mig för om han verkar sur eller inte, men han är i alla fall inte speciellt glad, det syns klart och tydligt.
"I do trust you!", protesterar jag tydligt, osäker på vart konversationen är på väg.
"Then why would you be mad at me for going to the dance with Nellie? Are you that afraid that I'm gonna cheat on you?", frågar han och nu är han definitivt irriterad, det är nästan så att han höjer rösten åt mig.
"I have no problem with you going to that stupid dance with Nellie!", påpekar jag sammanbitet.
"Then why have you ignored me for tha last couple of days? You're obviously mad!", kontrar han med sin fortfarande höjda röst. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och utav ilska bestämmer jag mig för att berätta allting för Louis.
"I'm not mad at you Louis!", nästan gråter jag. "I'm mad at Jack and I'm mat at myself".
"What the hell does Jack have to do with this?", frågar han och korsar armarna över bröstet.
"Last sunday, after he walked me home, he wanted to come in for a second", jag drar långsamt ner dragkedjan på koftan för att sedan ta av mig den helt så att jag står där i endast t-shirt och visar upp blåmärkena på mina armar. "He tried to force himself on me, he tried to rape me Louis. I yelled at him, I fought to get free but he held me down", jag placerar min högra hand över blåmärket på min vänstra arm för att visa att det kommer från en hand av en något större modell. "I hit him with that candlestick, that's how he hurt his knee. Is that how much you trust me Louis?", frågar jag sårat och tar på mig koftan igen eftersom att han stirrar.
"Oh my god..", säger han med tårade ögon. "I'm so sorry Melanie, I had no idea", han tar ett steg framåt för att ge mig en kram, men jag drar mig undan. För en minut sedan stod han och skällde ut mig, nu vill han krama mig. Det känns bara fel.
"I think you should go", säger jag utan att se på honom.
"What? Melanie?", frågar han sårat, vilket bara gör mig ännu mer arg. Han har ingen som helst rätt att vara sårad, inte i den här situationen.
"It's like you said: if you can't trust me, this will never work. You do obviously not trust me.."
Jag ville skriva lite längre den här gången, därför blev det lite sent :) Såå, kommentera nu? :)
Anonym
Men asså gud de måste sluta bråka...
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
haha det var ju faktiskt inte helt fel tanke av Louis där, tur han fick reda på sanningen tillslut även om det slutade som det gjorde, nu måste dom verkligen reda upp dehär..
man vet ju faktiskt inte så mycket om henne än, om utseendet eller hennes familj typ :O skulle va kul å läsa lite mer om henne personligen typ nån gåång :D skitbra, du är bra som vanligt å det borde vara svårt att skriva i presens, jag tkr det är jättesvårt haha!
Svar:
Stina Johansson
Wilma
Neeej, dom får inte bråka nu :( Undrar hur Jack kommer stå sig till svars..? Jätte bra del! :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback