A New Beginning ▼ Del 12
Tidigare.. (Octavias perspektiv)
"Should I get him?", frågar hon försiktigt och tar min hand. Jag skakar på huvudet.
"I don't know what to say to him. He's been so nice to me and I don't even deserv it".
"Maybe he changed his mind about how he feel about you, did you consider that?".
▼Niall▼
Innan ambulanspersonalen dök upp såg jag till att packa ner både mina och Octavias saker i en liten väska som jag skulle ta med mig till sjukhuset, men när det väl var dags att hoppa in i ambulansen lämnade jag givetvis kvar den på dansgolvet, vilket jag inte insåg förrän vi var framme. Det enda jag lyckades få med mig var Octavias mobil, och det bara för att jag råkat lägga ner fel mobil i fickan. Både hon och jag har en svart iPhone av senaste modell, därför är det inte första gången vi tar fel. Så med min mobil kvar i danssalen och utan möjlighet att kontakta någon av mina vänner sitter jag just nu i sjukhusets väntrum och bara väntar. Klockan på väggen ovanför dörren säger att det har gått ganska precis femtiofyra minuter, men det känns som att jag suttit i det allt annat än trevliga utrymmet bra mycket längre än så. Och jag vet inte hur länge det är meningen att jag ska sitta kvar här alldeles ensam eftersom att jag inte fått någon uppdatering om hur det går för dem. I princip det enda jag vet är att hennes bästa vän Eliza borde vara med henne vid det här tillfället, men det är bara för att det var jag som ringde henne. Därför tycker jag att hon borde ge mig någon form av uppdatering, som tack för att jag hörde av mig, men det är jag tydligen ensam om.
Jag ägnar några minuter åt att fundera på vad resten av killarna har för sig på sina lediga dagar. Jag vet att Louis och Zayn är utomlands med sina flickvänner över helgen, men vad Harry och Liam sysslar med har jag ingen aning om. De gav mig inget direkt svar första gången jag frågade, så jag antog helt enkelt att de bara skulle ta det lugnt och vila upp sig. Vad de än gör slår jag vad om att de har roligare än mig..
Minutvisaren på den extremt långsamma klockan hasar sig fram ännu ett steg. Tiden i väntrummet börjar närma sig en timme och jag har fått nog för länge sen. Just när reser mig upp för att ta en promenad och förhoppningsvis få ett miljöombyte dyker Eliza upp i dörröppningen. Jag stirrar på henne i väntan på att hon ska ge mig en uppdatering, men hon bara stirrar tillbaka på mig som om hon väntar på det samma.
"Can I help you?", frågar jag för att få reda på vad det är hon vill.
"Uhm yeah sorry", säger hon och kliar sig lite på baksidan av huvudet. "Octavia wanted to see you, I'll follow you to her room if you want to?".
"Yeah sure, why not", säger jag med en enkel axelryckning (det är ju inte precis så att jag har någonting bättre att göra) och väntar på att hon ska visa vägen, men hon står kvar och stirrar på mig. "So, which way?".
"Oh, um.. Follow me", ler hon tillslut innan hon stegar iväg genom korridoren. Jag rynkar förvånat på ögonbrynen men går efter henne utan att säga någonting.
"Is there something wrong?", frågar jag i hopp om att få reda på varför hon stirrade på mig så.
"No, it's just..", börjar hon tveksamt. "You're so much hotter than I remembered", tillägger hon generat efter en stunds tystnad.
"Oh", mumlar jag förvånat, vet inte riktigt hur jag ska reagera. "Thanks, I guess".
Det resterande biten av den korta promenaden går vi utan att säga någonting. Tystnaden är något obekväm, men det är långt ifrån det värsta jag varit med om så jag klagar inte.
"Here it is", säger hon och stannar utanför en dörr. "I'll be in the waiting room, you can just tell me when you're done in there". Jag tackar Eliza för hjälpen och låter henne gå iväg innan jag öppnar dörren till Octavias rum. Först då inser jag att jag förmodligen måste säga någonting när jag kommer in, och jag har ingen som helst aning om vad. Vad säger man?
"Hey", säger jag tafatt efter att ha stängt dörren bakom mig. Octavia ligger nerbäddad i sjukhussängen med ett stort bandage om högerarmen och små röda rivsår lite överallt. Jag har matchande rivsår på mina armar och händer, men ingenting som behöver sjukhusvård. Dock märkte jag under promenaden från väntrummet att det drar lite i knät som jag opererade för en tid sen, vilket inte borde vara ett problem så länge det inte blir värre.
"I got good news and bad news", säger Octavia med en lättare suck.
"Alright, let's hear it", säger jag nyfiket och aningens spänt. Dåliga nyheter är sällan bra, frågan är bara hur dåliga de är.
"The bad news is that I'm not gonna be able to dance fully for a while, at least not with this arm", hon höjer sin högra arm en aning och ser ut att ångra sig ganska snabbt då hon med en grimage lägger ner den igen.
"And the good news..?".
"Well, that means that you get to work hard for the both of us and hopefully the judges will see an improvement in your dancing", ler hon lite retsamt. Jag vet inte om jag skulle välja att kalla det för bra nyheter, men Octavia verkar i alla fall vara nöjd med situationen så förhoppningsvis tror hon att jag klarar det. Själv är jag tveksam. Extremt tveksam.
"Well, that means that you get to work hard for the both of us and hopefully the judges will see an improvement in your dancing", ler hon lite retsamt. Jag vet inte om jag skulle välja att kalla det för bra nyheter, men Octavia verkar i alla fall vara nöjd med situationen så förhoppningsvis tror hon att jag klarar det. Själv är jag tveksam. Extremt tveksam.
▼Harry▼
To: Linnea
Hey, would you like to hang out for a while? It feels like you're kinda quiet at the shootings, maybe it'll be easier to get to know each other with not too many people around. The others are busy this weekend, so it'll just be you and me / Harry
Att formulera meddelandet till Linnea är svårare än jag förväntat mig. Jag vill träffa henne ensam för att få en ärlig chans att lära känna henne, men samtidigt vet jag att hon är ganska blyg av sig och därför vill jag inte vara för på, jag vet liktsom inte var gränsen går, vad som känns obehagligt för henne.
Tillslut skickar jag i alla fall iväg smset och lägger ifrån mig mobilen i väntan på ett svar. Under tiden försöker jag fokusera på tv-spelet jag är mitt uppe i eftersom att jag vet att väntan kommer bli så mycket lättare om jag tänker på någonting annat, men lätt är det inte. Jag vill ha ett svar och jag vill ha det så snart som möjligt.
Fem minuter senare kommer jag på mig själv med att sitta och stirra på mobilen. På tv-skärmen står det GAME OVER i stora bokstäver, men jag kan inte bry mig mindre. Linnea har ännu inte svarat, fastän att det står att hon läst mitt meddelande för flera minuter sen. Antingen så betyder det att hon inte vill träffa mig eller att hon inte vet vad hon ska svara, alternativt en blandning av båda delarna. Otåligt trummar jag med fingrarna mot låren och plockar efter en stund upp mobilen igen.
To: Linnea
You don't have to, of course. No hard feelings.
Jag känner mig tvungen att skriva ett till meddelande, just bara för att hon inte ska känna sig tvingad till någonting, och får då svar inom en minut.
From: Linnea
I do want to. We could go swimming, I know a place that is usually quite empty.
To: Linnea
Swimming? Isn't that an odd thing to do to get to know each other?
From: Linnea
Swimming is my favorite sport, I practice a couple of times a week if there's time.
To: Linnea
Then swimming it is. Name time and place and I'll be there :)
Ledsen om det inte blev jättebra, jag har alltid lika svårt att koncentrera mig i pappas lägenhet (tv och radio är typ alltid på) och som om inte det vore nog är jag råförkyld.. -.- Men hoppas ni har ett bra sommarlov (ni som har sommarlov) och glöm inte att kommentera! :)
Linnea
Dina noveller är helt klart bäst!
Svar:
Stina Johansson
Trackback