Jag sparkar löst med ena foten i gruset och betraktar de små stenarna när de skyggt rullar iväg från mig. Solen bränner skoningslöst på min hud och inte ett moln sysn till på den blåa himlen, jag måste säga att jag är förvånad över att det är då pass bra väder. Merparten av invånarna i London ligger förmodligen på någon strand eller vid en utomhuspool vid det här tillfället, men inte jag. Jag står troget på den grusade (och extremt tomma) parkeringen utanför ett av stadens badhus och väntar på Linnea. Det var bestämt att vi skulle träffas just där jag står tjugo över elva på förmiddagen, så nu när klockan är närmare tolv än tjugo över elva börjar jag undra var hon kan vara. Har hon ångrat sig? Har det hänt något? Har hon bara tagit fel väg? I vanliga fall skulle jag ringa och tjata på den jag väntade på, men jag vill inte göra det idag. Jag känner att hon delvis motvilligt gått med på att träffas ensamma, så jag vill inte pressa henne för mycket. Om det nu är så att hon har ångrat sig så ska jag försöka vara förstående och acceptera det. 

 

▼Louis Tomlinson▼

 Terrängen är öppen och Eleanor kan enkelt se var vi går, tänker jag och knatar på mellan träden. Ena sekunden har jag full koll på var hon sitter och tar på sig skorna, nästa gång jag tittar upp syns hon inte till. I hopp om att få syn på hennes bruna hår och nakna axlar någonstans mitt i all skog stannar jag upp och vänder mig om så många gånger att jag tillslut blir yr i huvudet. Hon är verkligen ingenstans, hur långt kan hon ha kommit egentligen? Eller är det vi som har gått iväg alldeles för långt utan att tänka oss för..? 

"Has anyone seen Eleanor in a while?", frågar jag så lugnt jag bara kan för att inte stressa upp Zayn och Perrie också. Det finns fortfarande en god chans att hon inte är så långt ifrån oss och att hon vet precis var vi är, då gör vi inget annat än förvärrar situationen om vi stressar upp oss.

"I thought she was right behind us", både Perrie och Zayn vänder sig om och ser precis lika förvånade ut när Eleanor inte sitter på marken bakom oss. "Have we really gone that far?", frågar Perrie och ser sig ängsligt omkring i skogen. "Did we lose El?", hennes andning blir något ytligare och Zayn tar genast ett lugnande grepp om hennes hand. 

"Don't worry, we'll find her", säger han självsäkert och börjar spana åt det håll vi kommit ifrån. "We just have to go back, right?", frågar han sedan och ser på oss. Problemet är att vi inte följt någon stig för att komma dit vi är, så att gå tillbaka exakt samma väg skulle bara vara en chansning. Börjar vi ett par meter ifrån och fortsätter i den riktningen hamnar vi snabbt väldigt fel, det kan till och med jag lista ut. 

"We can't have gotten that far", konstaterar jag och kliver upp på en sten för att vidga mina vyer. "Eleanor!?". 

"Right, that is probably a better idea", medger Zayn innan både han och Perrie också börjar ropa efter Eleanor. Även om hon så var kvar borta vid båten borde hon höra våra vrål, är hon närmare än så får hon förmodligen tinnitus. 

 

"Louis!", efter flera otroligt långa minuter hör vi äntligen ett svar frå Eleanor. Det låter som att hon är flera mil bort, men skogen måste ha dämpat hennes röst rätt rejält för bara några sekunder senare kommer hon gåendes bland träden. Men hon verkar inte se oss. 

"El!", ropar jag tillräckligt högt för att hon ska höra och viftar med armarna för att hon lättare ska kunna urskilja vart vi står. Hon börjar genast springa mot mig och tar sig igenom terrängen utan problem. Jag sträcker ut armarna mot henne bara för att slå ihop dem runt henne så fort hennes kropp nuddar min. 

"Oh my god, I thought I'd never see you guys again!", flämtar hon mot min axeln medan hon kränger sig fast runt min hals. "I hate this trip, who came up with this worthless idea anyway?!". 

"Hah, how about we stick together from now on?", föreslår Zayn retsamt. 

"Great idea, Einstein!", säger Eleanor ironiskt och gör sitt bästa för att hålla inne ett skratt, vilket inte riktigt fungerar.