A New Beginning ▼ Del 11
Tidigare.. (Nialls perspektiv)
Ljudet av en spegel som krossas sprider sig i rummet tillsammans med ett plågsamt ylande från Octavia. Under hennes högra arm har en liten pöl av blod bildats och källan verkar vara hennes armbåge. Jag kan inte titta, men jag hjälper henne så gott jag kan genom att få bort henne från glassplittrorna samtidigt som jag ringer efter en ambulans. Hon säger åt mig att gå, men jag protesterar. Det är visserligen en frestande tanke, men jag kan inte bara lämna henne. Jag vill inte bry mig, men jag kan inte hjälpa det.
▼Octavia Collin▼
Det spänner och blixtrar något fruktansvärt i armbågen. Smärtan är rent av obeskrivlig och sprider sig snart i hela min kropp. Snart vet jag inte längre var den egentliga skadan är och vågar därför inte röra en muskel, samtidigt som all min viljestyrka krävs för att hindra mig själv från att bara skrika rakt ut. Jag känner hur medvetandet sakta rinner ur mig. Vågar inte öppna ögonen, vill ingenting se. Det har varit likadant sedan jag var liten, jag har aldrig klarat av att se - eller ens tänka på - blod utan att må illa. Att nu samtidigt känna den varma vätskan klibba sig fast på min kropp blir för mycket för mig att hantera. De hemska skräckbilderna på insidan av mina ögonlock driver mig till vansinne, jag blir tvungen att öppna ögonen. Där sitter Niall, på golvet precis framför mig. Jag minns att jag bad honom gå, men han vägrade lyssna. Han ser ut att må ungefär lika dåligt som jag känner mig. Hans blick vandrar över hela mig kropp; han ser skräckslagen ut.
"That bad, huh?", frågar jag i ett försök att få till ett skämt, just bara för att lätta upp stämningen. Niall drar inte ens lite på mungiporna, han bara fortsätter stirra. "Hey, leave. You're no use to me if you pass out anyway", säger jag allvarligt utan att röra mig. Niall kastar en snabb blick över axeln där dörren finns, men skakar sedan på huvudet.
"I can't", säger han bara, han ger mig ingen förklaring eller någonting.
"Of course you can, we're not friends, remember?", jag menar inte att låta så dryg som jag gör, jag vet ju trots allt att han bara menar väl, men jag ser på honom att han inte mår bra och jag tycker inte att det är rättvist att utsätta honom för det - inte efter allt jag gjort mot honom.
"Just shut up, will you?", suckar han. "The paramedics should be here any minute now, save some energy for them", ber han tafatt innan han reser sig upp och stapplar iväg för att samla ihop våra saker. Jag bryr mig inte om att svara honom utan ligger istället kvar i saccosäcken och stirrar rakt upp i taket. Smärtan är nu isolerad till armbågen så länge jag ligger still men vid det minsta andetag eller ryck känns det som att en vild eld sprids i hela armen, från axeln ner till fingertopparna. Smärtan får mig att grymta till, vilket i sin tur får det att göra ännu mer ont. Cirkeln är omöjlig att besegra.
Inte långt efter incidenten kommer två killar in i danssalen med en grå bår och varsin ryggsäck på ryggen. Vid det här tillfället är jag i stort sett medvetslös, men jag lyckas ändå uppfatta att den ena säger att jag har en glasbit inkörd straxt under armbågen. Inte långt därefter uppstår en obegriplig smärta (då jag antar att han drar ut den) som får mig att spärra upp ögonen varpå jag får syn på någonting som kommer vara inpräntat på min näthinna i all evighet. Storleken på glasbiten som är täckt i blod - mitt blod - får mig att kräkas och sedan har jag inte en chans i kampen mot medvetslösheten.
Det känns precis som att jag har sovit i ungefär en vecka när jag äntligen vaknar nästa gång. Jag vet inte vart jag är, hur jag kom hit eller vad jag gör här. Inte förrän jag försöker vända mig om och den ilande smärtan i armbågen återvänder får jag tillbaka minnet. Jag ser mig omkring i rummet utan att rikta blicken mot min kropp (rädd att den är i samma skick som sist jag såg den) och ser att Eliza sitter på en stol bredvid sängen. Hon är inte vaken, men så fort jag hostar till lite spärrar hon upp ögonen.
"Oh Tavy!", utbrister hon och kastar sig över mig i en kram. "I saw your clothes and it was blood everywhere! I have to say, I did not believe them when they said that it was just the elbow, god I've been so worried! Are you alright?".
"I'm fi- not gonna say anything", jag ändrar mig i sista sekunden när jag inser att jag inte är pigg nog att avgöra vare sig jag mår bra eller inte. "I'm not even sure".
"Don't worry, you can look. They cleaned everything up nicely", Eliza ser förmodligen att jag gör små halvhjärtade försök att vända ner blicken och hon förstår vad jag inte vill se.
"While I was asleep?", frågar jag förvånat medan jag inspekterar mina armar - resten av min kropp ligger gömd under täcket.
"Yeah, they let you sleep a while longer so that you wouldn't feel too much", flinar hon och vänder upp blicken en aning. "You are currently on drugs my friend, how does that feel?".
"Funky", skrattar jag försiktigt. Det dunkar lätt i armbågen men för övrigt känns det som att smärtan håller på att avta - tillfälligt, antar jag. Förutom det stora bandaget som täcker ungefär trettio procent av min högerarm har jag små rivsår här och där, men ingenting som inte kommer vara borta om ett par dagar. Då kommer jag att tänka på tävlingen och Niall, hur länge har jag varit här egentligen?
"Funky", skrattar jag försiktigt. Det dunkar lätt i armbågen men för övrigt känns det som att smärtan håller på att avta - tillfälligt, antar jag. Förutom det stora bandaget som täcker ungefär trettio procent av min högerarm har jag små rivsår här och där, men ingenting som inte kommer vara borta om ett par dagar. Då kommer jag att tänka på tävlingen och Niall, hur länge har jag varit här egentligen?
"For how long did I sleep?".
"A while", svarar Eliza med en axelryckning. Jag ger henne en blick som talar om att hon måste vara lite mer precis än så. "A few hours maybe, I came as soon as I found out".
"How did you find out?", frågar jag förvirrat, de enda jag kan tänka mig att sjukhuset skulle kontakta är mina föräldrar men eftersom att de fortfarande bor i Sverige tror jag inte att det är nödvändigt. Det finns inte mycket de kan göra på ett par timmar i alla fall.
"Niall called me when you guys were in the ambulance, from your phone", berättar hon. Det låter väl iochförsig vettigt, förutom den delen om att vi var i ambulansen. Betyder det att Niall följde med till sjukhuset?
"Is he..?".
"He's been sitting in the waiting room since you guys got here", bekräftar hon med en glad nickning. "He seems to be such a nice guy, how are the two of you getting along? I mean, with everything that happened the first day".
"He's been sitting in the waiting room since you guys got here", bekräftar hon med en glad nickning. "He seems to be such a nice guy, how are the two of you getting along? I mean, with everything that happened the first day".
"He has made it clear that we're not friends at all and that he's just doing this because he want to learn how to dance. But he's such a nice guy, I feel so bad for ruining what could have been a great friendship. I'm never gonna have prejudices ever again!", säger jag argt, mer till mig själv än till Eliza. Jag är medveten om att hon redan vet hur hemsk jag känner mig, jag vill bara påminna mig själv.
"Should I get him?", frågar hon försiktigt och tar min hand. Jag skakar på huvudet.
"I don't know what to say to him. He's been so nice to me and I don't even deserv it".
"Maybe he changed his mind about how he feel about you, did you consider that?".
Några av er ville att jag ska skriva mer om Niall och Octavia och jag tänkte bara säga att de kommer vara "huvudepersonerna" i alla fall ett tag till men jag kommer fortfarande köra med fler parallella händelser för att hålla både erat och mitt intresse uppe :)
Kommentere gärna! :)
(slarvigt och händelselöst, sorry!)
Linnea
Lika bra som vanligt Stina!
Svar:
Stina Johansson
Trackback