A New Beginning ▼ Del 10
Tidigare.. (Zayns perspektiv)
"You see that mountain over there? We should climb it", säger hon när hon sett till att vi alla vet vilket berg hon pratar om.
"Oh my god El, that's such a great idea!", utbrister Perrie och sätter sig rakt upp i soffan. Jag sjunker istället ihop lite till och lutar huvudet mot det hårda trä-armstödet.
"But not today, right?", frågar jag försiktigt, vill inte vara den som förstör för resten av gruppen men känner verkligen inte för att ge mig ut på något äventyr idag.
"No, tomorrow is better. That way we have the whole day to spend over there! We can bring some picnic, make a nice fire and then take the boat back when it gets dark", förklarar hon, det låter som att hon har funderat på det här ett bra tag innan hon presenterade iden för oss.
▼Eleanor Calder▼
De andra verkar ha fått intrycket av att min idé är länge och väl planerad, men så är absolut inte fallet. I själva verket har jag inte ens tagit med mig några andra skor än två par sandaler och en eld tror jag inte att någon av oss kan göra upp utan ordentlig utrustning. Idén slog mig samtidigt som jag la märke till berget, jag har aldrig ens tänkt tanken på att göra något liknande tidigare. Men någon gång måste ju vara den första, och jag kan inte tänka mig att jag får tag i bättre sällskap för mitt första äventyr i bergen.
Redan vid soluppgången nästa morgon släpar vi ut våra två gemensamma ryggsäckar ur strandhuset. Zayn har varit uppe på fötterna i minst en timme, men vaken har han inte varit sen igårkväll. Han har strosat runt i huset och släpat fötterna efter sig medan jag och Perrie förberätt mat för dagen och Louis varit nere vid hamnen och hyrt en båt som kan ta oss bort till bergen. Perrie verkar vara den som är mest exalterad inför utflykten, men hon är ioförsig positiv till det mesta hon. Själv börjar jag nästan ångra att jag kom på idén. Redan på den korta sträckan mellan huset och båten har jag hela sandstranden i skorna och små taggiga saker från träden skär in i mina fötter. Jag frustar och suckar och sparkar med fötterna tills jag lyckats dra till mig tre undrande blickar.
"Anyone have a pair of shoes that I can borrow?", frågar jag besvärat och drar av mig skorna för att gå sista biten ner till vattnet barfota.
"Not in your size, sorry", säger Louis och biter sig fundersamt i läppen. Zayn instämmer.
"I only got these", säger Perrie och visar sina enkla tygskor som går upp en bit över fotknölen. "Though I was planning to use them myself", tillägger hon med ett lätt skratt.
"Are you serious?", frågar jag ironiskt och skuttar fram den sista biten då Perrie och Zayn redan står på bryggan och är redo att hoppa i båten. Louis sitter fortfarande kvar bakom ratten och försöker lista ut hur kartan fungerar, vad han nu behöver den till, vi kan ju faktist se vart det är vi ska.
"Zayn, wake up now, I need you for this", säger han tillslut och räcker över kartan till Zayn medan han startar båten. Jag kastar ryggsäcken med maten på golvet och hoppar sedan själv ner i båten.
"Yeah, sure", säger Zayn och ser över kartan en liten stund innan han ser upp mot bergen. "Drive straight in that direction", tillägger han uppgivet och lägger kartan åt sidan, förmodligen förstår han inte mer av den än Louis.
"But there are stones and stuff, I don't want to hit them", protesterar Louis och viker upp kartan igen.
"I'll tell you if you do, promise", lovar Zayn sömnigt vilket får både mig och Perrie att dra lite på mungiporna. Louis bara suckar.
Lite mer än en timme senare har vi tagit oss över vattnet och är i full gång med att binda fast båten vid en klippvägg. Vi var alla säkra på att berget skulle höra ihop med någon större bit av land, men när vi kommer dit inser vi att det i själva verket är en helt egen ö, alltså är det inte så troligt att vi lär stöta på så mycket andra människor på vår utflykt. Om jag ska ta det som en tröst eller bli orolig över det vet jag inte; vi kommer i alla fall inte bli störda av någon, men vi kan inte heller söka hjälp hos någon ifall något skulle hända..
När båten sitter fast där den ska tar vi med oss allt vi behöver ha och börjar gå uppåt. I början lutar det knappt och klipporna är täckta av varm, mjuk mossa, därför beslutar jag mig för att i alla fall gå den första biten utan skorna. Vi har ännu inte bestämt vart vi ska gå härnäst så Louis tar min hand i sin väljer att inte följa den enda stigen som finns där vi är. Bakom oss följer Perrie och Zayn med utan att klaga. Zayn är nu mycket piggare än han varit innan och verkar faktiskt ha det rätt så bra, trots att han själv var tveksam till idén igår.
"How's it going?", frågar Louis och blickar ner mot mina nakna fötter. Lite här och var har jag rivmärken efter vassa kvistar jag trampat på och då och då haltar jag till lite när jag kliver på någonting vasst, men förutom det går det bra.
"Maybe you should put your shoes on now, looks like the rocks are getting sharper up ahead", ropar Perrie bakifrån innan jag hinner öppna munnen för att svara.
"Yeah, maybe you're right", säger jag samtidigt som jag sätter mig ner på huk och kränger av mig ryggsäcken där jag har lagt mina skor. "You guys can continue, I'll catch up in a minute. See if you can find a good place to stop and have breakfast", tillägger jag utan att vända upp blicken för att se åt vilket håll de går åt. Sedan sitter jag där jag sätter på mig skorna i minst ett par minuter och när jag tillslut ställer mig upp för att jogga ikapp dem ser jag inte ett spår av varken Louis, Zayn eller Perrie. Jag börjar försiktigt gå åt det håll de borde ha fortsatt åt medan jag ropar deras namn, till en början väldigt tyst men högre och högre varje gång. De verkar vara spårlöst försvunna.
▼Niall Horan▼
En ledig långhelg för resten av killarna betyder dubbelt så mycket träning för mig. Tidigare har jag spenderat halva dagen i dansstudion och halva dagen på inspelningen, så nu när jag inte har inspelningen att tänka på tränar jag med Octavia från morgon till kväll. Visst är det utmattande, men det är också fruktansvärt roligt. Jag vill inte erkänna det och jag hatar mig själv för det, men under den senaste veckan -sen jag bestämt mig för att verkligen satsa på dansen- har jag kommit mycket bättre överens med Octavia. Det är inte längre så att hon ger mig order som jag halvdant lyder utan att egentligen bry mig, nu försöker jag verkligen anstränga mig och frågar om det är någonting jag inte förstår. Det är mycket roligare på det här sättet, men jag är ändå arg på mig själv eftersom att jag redan bestämt mig för att inte tycka om Octavia.
"Alright, I don't say this to be mean to you, but I think we need to do something really impressive this week to completely blow everyones mind. As it looks now we're in the bottom every week, don't you think it's time to change that?", frågar Octavia försiktigt och kopplar in sin mobil i stereon, som hon gör varje morgon. Hon beter sig fortfarande lite osäkert runt mig sen jag sagt till henne att vi inte är vänner och att jag är här endast för min skull, men hon har definitivt börjat öppna upp sig lite mer på senare tid.
"Yeah, of course. What do you have in mind?", frågar jag nyfiket, jag tycker verkligen att det är på tiden att vi gör någonting som höjer kvaliteten på våra framträdanden, Octavia överdriver inte när hon säger att vi har varit i botten sen tävlingen började. Varje vecka har vi varit nära på att åka ur, att vi fortfarande är kvar är egentligen ett mirakel.
"I was thinking something like this", berättar hon exalterat och visar mig ett kort videoklipp där en kille lyfter upp sin danspartner över huvudet och sedan snurrar ett par varv innan han böjer sig bakåt så att hon sätter ner händerna på golvet och på något vis hjular därifrån.
"And you think we actually can pull it off?", frågar jag tveksamt.
"Yeah, don't you?".
"I doubt it".
Vi ger det i alla fall ett försök med en tjock träningsmatta under oss. Det är mycket mer komplicerat än det såg ut på videon (och då såg det ändå väldigt komplicerat ut) så det krävs riktigt många försök innan vi ens lyckas sätta den första biten. Hela förmiddagen fortsätter i samma stil och efter lunch känner vi oss äntligen redo att testa det på golvet. Vi går bort till spegeln för att jag hela tiden ska se vad jag håller på med och försöker oss på det svåra lyftet extremt försiktigt. Ett par gånger håller vi på att tappa balansen, men vi lyckas ta oss igenom hela proceduren ett par gånger och bestämmer oss därför för att sätta ihop det med resten av vår koreografi. Det är tänkt att jag ska snurra iväg Octavia och att hon sedan ska springa mot mig och att jag därefter ska lyfta upp henne.
Musiken startar och vi sätter igång.
Mitt hjärta slår allt snabbare ju närmre lyftet vi kommer.
Jag snurrar iväg Octavia, snart kommer hon springande mot mig.
Jag är extremt fokuserad när jag tar tag om hennes midja och lyfter upp henne.
Sätter den första snurren.
Halkar med ena foten under nästa.
Jag tappar balansen och faller bakåt, Octavia följer med.
Jag är besviken, rädd och orolig på samma gång.
Ljudet av en spegel som krossas sprider sig i rummet tillsammans med ett plågsamt ylande från Octavia. Innan jag hinner landa helt på golvet reser jag mig upp för att inte vara i vägen och samtidigt ta reda på om jag kan vara till någon hjälp. Det snurrar till lite i huvudet, men förutom det mår jag bra. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om Octavia. Hon ligger på golvet bland små glassplittor av spegeln och under hennes högra arm har den börjat bildas en liten pöl av blod. Jag känner hur innehållet i min magsäck är påväg upp i halsen, men sväljer ner det igen och bestämmer mig för att inte ta situationen som en fegis. Istället hjälper jag Octavia upp från golvet så att hon kan sätta sig i saccosäcken innan jag ringer efter en ambulans. Det finns ingenting annat jag kan göra.
"Just go, I can see that you're not handling the blood very well", säger hon mellan tänderna och anstränger sig för att inte öppna ögonen och titta på skadan. Jag antar att hon inte heller är så förtjust vis åsynen av blod.
"No", protesterar jag. Visst är det en frestande tanke, men eftersom att jag är orsaken till det hela kan jag knappast bara lämna henne. Trots att jag gör mitt bästa för att inte bry mig kan jag inte hjälpa det.
Det var ett tag sen nu, haha.. Jag ska försöka hålla uppdateringen den här sommaren, men det är inte alls lika roligt när ni inte kommenterar och är engagerade. Jag vet inte alls hur ni vill ha det eller om jag skriver någonting som inte är bra, så snälla om ni har några åsikter som helst, dela med er av dem :) Jag tar inte illa upp om ni har dålig kritik, jag vill bara veta :)
M
Jättebra!
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
Sjukt bra, hörru! verkligen :) Älskar att detta kommer att föra Niall och Octivia närmare och jag beundrar dina idéer! hihi. Jag älskar Louis å El så mycket å hoppas inte all drama tas på dom, vill ha mer Niall och Octivia faktiskt! hehe ;)
Svar:
Stina Johansson
Maja
Älskar hur du skriver!
Svar:
Stina Johansson
Ellen
Jättebra del, jag tycker det skulle vara kul om du bara skrev om Niall och Octavia :) men ibland då och då kan du skriva lite om de andra också :)
Svar:
Stina Johansson
Trackback