Strong † Del 6
Tidigare.. (Melanies perspektiv)
De två brottslingarna samt den rejält uppskakade kassörskan verkar vara bortförda från platsen och Jack är inte inom synhåll. Vi söker runt bland personerna som nu är utanför byggnaden, men ser inte till honom någonstans.
"They took your friend in the ambulance, I think he was hurt", säger en man som ser ut att vara anställd på resturangen. Louis och jag ser skräckslaget på varandra och börjar sedan springa mot bilen som står parkerad på andra sidan gatan..
Tack vare att Louis kör som en galning hela vägen till sjukhuset svänger vi in på parkeringen precis när Jack lyfts ur ambulansen. Jag knäpper direkt av mig bältet och gör mig redo att lämna bilen och springa in för att möta upp honom, men att hitta en parkeringsplats intill Londons största sjukhus visar sig vara precis lika svårt som det låter. Det dröjer säkert en tio minuter innan Louis äntligen rullar in bilen i en tom ruta och vi kan skynda oss mot sjukhusets entré.
Väl därinne kommer jag att tänka på att vi förmodligen inte borde göra det vi gör, det vill säga att rusa in i en byggnad fullsmockad med främmande människor utan så mycket som en enda livvakt med oss. Men min tanke blir inte mer än just bara en tanke, för när Louis skyndar sig mot receptionen för att ta reda på var Jack är följer jag direkt efter honom.
"My cousin Jack Casey just got here with an ambulance, can you tell us where to find him?", frågar Louis utan att ta hänsyn till de tre personer som står innan honom i kön fram till receptionen.
"Sir, I have to ask you to wait in line", svarar kvinnan bakom datorn med en ogillande blick.
"Please, I have to know where he is so I can make sure that he's okay", bedjar Louis med händerna knäppta framför sig. Kvinnan i receptionen suckar djupt och ber sedan om ursäkt till personen hon tidigare försökt hjälpa innan hon börjar knappa på datorn för att ta reda på var Jack är. Så fort hon fått fram ett resultat talar hon om för oss vart vi ska ta vägen och Louis tackar för hjälpen innan han drar med mig bort till hissen som ska ta oss till andra våningen. Otåligt trummar jag fingrarna mot låret i väntan på att hissen ska ta sig till vår våning. Än en gång kommer jag att tänka på att vi borde säga till någon att vi är här och den här gången skyndar jag mig att säga det till Louis innan något annat kommer emellan.
"Uhm, shouldn't we tell someone that we're here?", frågar jag och ser upp på hans ansikte. Kombinationen av hans spända käkmuskler och sänkta ögonbryn gör det uppenbart att han är i djupa tankar, därför ångrar jag genast att jag ens tog upp ämnet.
"Oh, yes, I guess we should", säger han frånvarande och tar upp mobilen ur fickan för att skriva ett snabbt meddelande till någon. När han sedan lagt ner mobilen igen tar jag hans hand mellan båda mina och kramar om den.
"He'll be okay Louis, he's a Tomlinson, it takes more than a bullet to stop you guys", säger jag samtidigt som jag till min stora förskräckelse minns att Louis talat om för receptionisten att hans kusin heter Casey i efternamn. "Um, well, I mean...", försöker jag, desperat efter en bortförklaring, men blir stående helt tyst. Till min förvåning sprids ett leende på Louis läppar och han lägger armen om mina axlar.
"I know what you mean", ler han och kysser mig i pannan samtidigt som hissdörrarna framför oss öppnas.
†Jack†
Smärtan i axeln är på gränsen till vad jag kan ta, ändå känns det på något sätt bättre än vad det gjort för kanske en halvtimma sen när sjukvårdarna hittat mig på resturanggolvet. Flera gånger hade jag bett dem vänta på att Louis och Melanie skulle komma tillbaka eftersom att jag inte ville lämna dem, men de sa bara att de var tvugna att sy ihop mig så snabbt som möjligt och att det inte fanns någon tid att förlora. Kulan hade tydligen gått rakt igenom axeln utan att träffa något viktigt, men jag hade förlorat stora mängder blod och därför kunde vi inte vänta.
Jag drar försiktigt fingrarna över det vita bandaget som täcker halva min överkropp och jämrar mig lite när jag kommer till punkten där jag blivit träffad. Men för att just ha blivit skjuten känner jag mig förvånansvärt kry, det kan jag förmodligen tacka drogerna för.
Några minuter efter det att sjuksköterskan lämnat rummet slås dörren upp och Louis och Melanie kommer in. När jag ser hennes oroade ansiktsuttryck sprids en tillfredsställd känsla i hela min kropp och jag kan inte hindra ett leende från att bryta ut i mitt ansikte.
"Hey guys, took you long enough", skämtar jag och märker till mitt missnöje att jag sluddrar lite.
"Oh gosh, Jack! We were so worried!", utbrister Melanie och kommer fram till sängkanten, tätt följd av Louis. "Are you okay?".
"Yeah, yeah", säger jag och viftar bort frågan med min friska arm. "It's nothing really".
"Why do you sound so disappointed?", flinar Louis och tar min hand i ett stadigt grepp.
"Oh well, this won't make anyone take care of me for a couple of weeks, doctor said that I'll be able to take care of myself within a week or two", skrattar jag med blicken fäst på Melanie.
"We'll take care of you Jack, don't worry about that", säger hon med ett leende och än en gång far en våg av lycka genom min kropp. Hon är så otroligt fin, både till personligheten och utseendet. Louis har tur som hittat en tjej som henne...
Så länge ni inte tänker kommentera får ni stå ut med att delarna blir lite halvkorta och aningens slarviga. Är det ens någon som läser längre? Jag är såklart jättetacksam för de kommentarer jag får, men att få en/två kommentarer på varje del när statistiken är så mycket högre och man lägger ner minst två/tre timmar på att skriva är inte jättemotiverande, just saying. Men men, ha det bra!♥
Thea
<3<3<3 MER <3<3<3
Svar:
Stina Johansson
M
Den är sjukt bra! Vill bara läsa mer hela tiden, haha!
Svar:
Stina Johansson
Jojo
Självklart läser jag, skulle aldrig få för mig att sluta! Jag tycker dina "halvkorta lite slarviga" kapitel är skitbra, haha. Tror inte jag har sagt det men älskar verkligen den "nya" designen!
Kram
Svar:
Stina Johansson
Linnea
JAG LÄSER!! Trogen läsare haha😂 nej men jag kollar in här varje dag med förhoppningen om att du ska ha uppdaterat även fast jag vet att du inte har det😂 jag älskar din novell! Kan du lova mig att aldrig sluta skriva?
Svar:
Stina Johansson
Trackback