Strong † Del 5
Min absolut första tanke är att fly från platsen, att ta med mig Melanie och Jack ut bakvägen och förtränga hela situationen, men precis som på konserten är det helt omöjligt. Människorna inne på resturangen har redan börjat trängas i gångarna mellan borden och alla synliga utvägar är totalt blockerade - huvudentrén av de två, svartklädda männen och dörren in till köket verkar vara stängd och låst. Jag börjar genast undersöka fönstrena för att överväga om det är en möjlig utväg, men innan jag hinner komma fram till ett beslut hör jag två skarpa skott och en av plattorna i taket faller till golvet. Samtliga gäster på resturangen kastar sig mot backen för att skydda sig själva, vi är inga undantag. Jag ser först till att Melanie kommer ner under bordet vi precis blivit tilldelade innan jag själv dyker ner bland alla andra för att ta skydd.
"Hand us the money and no one gets hurt!", ropar en av männen bakom sin rånarluva och jag känner genast igen dialekten som Irländsk. Tjejen bakom kassan börjar nervöst fibbla med knapparna på kassaapparaten i vad jag gissar är ett försök att få upp den, samtidigt som jag från min vinkel kan se att hon trycker på en röd knapp under disken som tillkallar polisen vid situationer som denna.
"I-I can't...", stammar hon nervöst. "...I c-can't get it up". Mannen som ser ut att vara lite kraftigare byggd rör sig med snabba steg mot den livrädda kassörskan och rundar disken utan några som helst problem. Med en höfttackling knuffar han sedan bort henne från apparaten och hans kompanjon riktar sitt vapen mot henne som ett tecken att hon ska sätta sig ner på golvet. Hon gör givetvis som han säger och efter det följer ett par otroligt långa sekunder då ingenting händer.
Jag blir då medveten om hur snabbt mitt hjärta bankar och att jag andas som om jag just sprungit ett maratonlopp. Med en duns sätter jag ner rumpan på golvet och lutar huvudet mot soffan vi just suttit i som ett försök att lugna panikattacken. Men paniken sprider sig istället i hela min kropp och jag börjar snart kallsvettas.
"Ey man, we'll get out alive", säger Jack övertygande, det både hörs och syns på honom att han är chockad över min reaktion, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag inte fått en chans att berätta för honom om den urartade konserten.
"He's having a panicattack", informerar Melanie relativt vant. Jag vet att hon hatar att se mig på det här sättet eftersom att hon känner sig så hjälplös och därför får jag lite dåligt samvete för att jag inte kan kontrollera mig själv. "Come on Lou, not now dammit", tillägger hon sedan nervöst när hon upptäcker att vi har fångat de båda männens uppmärksamhet.
†Melanie†
"Hey, shut up over there!", ropar den kortare mannen och riktar sin pistol mot oss. Det blir helt svart i huvudet på mig och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra. Av vad jag har fått lära mig måste jag ta Louis från platsen om jag är med honom när han drabbas av en panikattack, men i det här läget är detta fullkomligt omöjligt och samtidigt vet jag att männen inte kommer ge sig förrän Louis lugnat sig. Jag märker knappt att tårarna strömmar ner för mina kinder när jag desperat försöker förklara för Jack vad vi måste göra. När jag sedan är färdig ser Jack precis lika hjälplös ut som jag känner mig.
"I said: SHUT UP", upprepar mannen och kastar en stol åt sidan för att ta sig fram till bordet vi sitter under. Jag sväljer hårt och bestämmer mig för att försöka så gott jag kan - om jag ska dö kan jag lika gärna göra det som en hjälte.
"He's having a panickattack and it's not because of the two of you, it's because of something that happened to him about a month ago. You see... He's a famous singer, you may have heard of his band, One Direction?..", jag fortsätter mala fram allt jag vet om Louis som egentligen inte har något som helst med situationen att göra, det var något jag sett i ett avsnitt av Grey's Anatomy för en hel evighet sen, och om jag minns det rätt överlevde tjejen som rabblade upp hela sin livs historia för skytten. Med andra ord försökte jag göra det svårare för skytten att döda någon av oss genom att tvinga honom lära känna Louis.
Straxt efter att jag är klar med Louis' biografi hörs sirenerna på en polisbil utanför resturangen. Mannen blir fullkomligt rasande eftersom att de ännu inte hunnit råna resturangen och väller ur sig en hel rad svordomar åt mig.
"This is all your motherfucking fault!", ryter han åt mig innan han riktar pistolen mot mig och avfyrar ett skott. Eftersom att jag inte kan känna någon smärta antar jag att han inte träffat mig och andas därför ut när polisen stormar in i byggnaden. Så fort de får båda skyttarna under kontroll drar jag upp Louis från golvet drar med honom ut i friska luften för att han ska få en chans att lugna ner sig. Jag hinner inte ens fundera på att informera Jack om vart vi tar vägen, jag vill bara få Louis från platsen så snabbt som möjligt.
Nästan fem hela minuter senare har Louis' panikattack lugnat sig och vi kan gå tillbaka till resturangen för att leta reda på Jack. De två brottslingarna samt den rejält uppskakade kassörskan verkar vara bortförda från platsen och Jack är inte inom synhåll. Vi söker runt bland personerna som nu är utanför byggnaden, men ser inte till honom någonstans.
"They took your friend in the ambulance, I think he was hurt", säger en man som ser ut att vara anställd på resturangen. Louis och jag ser skräckslaget på varandra och börjar sedan springa mot bilen som står parkerad på andra sidan gatan..
Jag är ledsen för uppdateringen förra veckan, vi fick rätt mycket i skolan som vi måste göra klart innan vi går på APL och så var jag i Askersund med några vänner fredag-lördag. Men jag tycker att det är lite dåligt med kommentarer nu för tiden?? Hoppas att det blir lite bättre med det :)
Wilma
Så bra!!! :D Hoppas bara att Jack klarade sig bra med sin skada.... :/
Svar:
Stina Johansson
Trackback