Strong † Del 3

 

"... and when we got in the car, mom told me that I'm not allowed to talk to him anymore, apparently I can lose my job..", avslutar jag min säkert fem minuter långa sammanfattning av dagen i en upprörd men ändå sammanbiten ton. Jag har tagit upp hela min bästa vän Fionas säng medan hon troget sitter på golvet och lyssnar till allt jag har att säga. "And he actually wants to talk to me again", tillägger jag tvärsäkert innan hon hinner säga något annat, bara för att se till så att hon verkligen förstår mitt problem. 

"Because he said that after your mom sent you away?", upprepar hon eftertänksamt och jag förstår genast vart hon vill komma. 

"You think he said it because he felt sorry for me?", frågar jag upprört och tappar direkt hoppet, möjligheten finns ju. Fiona reser sig genast från sin plats på golvet och makar lite på mig för att också få plats i sängen. Med huvudet lutat mot mina lår och benen hängandes utanför sängen knäpper hon händerna över magen och tar ett djupt andetag innan hon börjar prata igen. 

"That's not what I said", påstår hon, troligtvis för att hon tror att det är vad jag vill höra. "But it doesn't matter, right? Because you're gonna listen to your mom this time?".

"Uhm, if it means that I can't talk to Louis, then no", svarar jag, trots att Fionas fråga inte är i närheten så mycket en fråga som det är en befallning. 

"Nellie, you love your job", påminner hon mig om, precis som om det skulle behövas. "Remember that?". 

"Yeah, yeah, I know..", suckar jag uppgivet. Om mamma kommer på mig med att prata med Louis en gång till ser hon definitivt till att jag får sparken, det är ett som är säkert.

Tankspritt reser jag mig ur sängen och går fram till Fionas helväggsbokhylla där jag börjar pilla på diverse olika saker, bland annat snäckorna hon tog med hem från semestern för två år sen som är ungefär lika stora som min handflata. "Though, who says I can't have both?". 

"Your mom, duh?", säger Fiona som om det jag just sagt var det dummaste som någonsin lämnat min mun. 

"Well, she don't need to know about it", flinar jag menande. 

"Okay, fine, tell me about your great plan to make that work", ber hon ironiskt, hon tror alltså inte att det kommer fungera. "Louis is your mothers client, he's waiting outside the door to her extra-special-talking-space, or whatever, if you're gonna talk to him - she's going to find out, one way or another". 

"Then I guess that I'm gonna have to be supersneaky"..

 

 †Melanie†

 Jag tackar alla års gymnastikträning när jag smidigt reser mig från den stenhårda gatan och borstar bort rester av snö från min rumpa och ena höft. Innan jag sedan fortsätter de få kvarteren bort mot Louis' lägenhet ser jag mig om på den befolkade torggatan för att ta reda på hur många som kan ha sett min olycka. Så fort jag kan konstatera att de flesta verkar ha varit upptagna med sitt börjar jag oberört gå från platsen medan jag förbannar mig själv över valet av skor. Kombinationen av höga klackar och förskräckligt hal asfalt hade givetvis fått mig på fall bara ett fåtal meter ifrån trapphuset där jag bor, och det var minsann ingen vacker vurpa. Som för att täcka över det hela ännu lite till tar jag snart fram mobilen och låtsas-smsar i någon minut tills jag kommer på att jag kan skriva till Louis att jag är på väg. 

 

"Hey beautiful", utbrister Louis glatt när han får syn på mig i dörröppningen. Jag ställer genast ifrån mig min axelväska på hallgolvet och kastar mig om halsen på honom medan han placerar sina armar om min midja. 

"I've missed my man", ler jag mot hans nacke medan jag löst biter honom i huden strax under örat. Han skrattar lite åt mig och stätter sedan ner mig på golvet för att istället kyssa mina läppar. Det har gått nästan en vecka sen vi sist sågs eftersom att han varit så upptagen med jobbet och allt därtill, därför är det otroligt skönt att äntligen få träffa honom igen. 

"So tell me, what have you been up to?", frågar han när vi hand i hand går mot vardagsrummet där vi tillbringar största delen av vår tid. Jag stannar upp ett ögonblick i dörröppningen och kan inte låta bli att le för mig själv. Allting ser precis likadant ut som det gjorde sist jag var här, han hade till och med kvar samma gamla tidningar på rumsbordet. 

"Nothing really, work mostly", svarar jag frånvarande medan jag drar fingret över en av hyllorna i bokhyllan för att se när han senast brytt sig om att damma. Efter mitt finger formas ett mörkare sträck på den annars nästan gråa skivan och jag kan inte hålla mig för skratt. "Really?", flinar jag och håller upp mitt damminga finger mot Louis. 

"Well, I've been busy", förklarar han sig med en enkel axelryckning. 

"Yeah sure", säger jag efter att ha blåst av dammet från fingret. "We're gonna have to do something about this before your cousin gets here tomorrow though".

 Imorgon ska jag för första gången få träffa Louis enda kusin Jack som ska vara på besök i London över helgen. Jag ska bo med de två killarna i Louis' lägenhet medan Jack är i stan för att vi verkligen ska få chansen att lära känna varandra, det är viktigt för Louis så jag har absolut ingenting emot det. Jack är ett par år äldre än Louis, men jag har fått höra att de är väldigt lika till både personlighet och utséende så jag tvivlar definitivt inte på att vi ska komma överens. 

 

---

En fråga: Någon som har märkt den stora skillnaden från alla noveller jag någonsin skrivit? Den är skriven i nu-tid istället för då-tid, ja. Tycker ni att det är en förbättring eller blev det bara sämre? Jag kommer troligtvis fortsätta med det för utmaningen motiverar mig, men jag vill gärna veta vad ni tycker! :)

(Då jag fortfarande inte är van med nutids-formen hoppas jag ni kan ha lite överséende med eventuella missar) :)

Jag har inte tänkt på det, men nu när du säger så! Tycker att alla dina noveller har varit/ är lika bra, oavsett tempus! :D