Strong † Del 2
När jag går genom de långa, öppna korridorerna och salarna på väg från terapin håller jag ögonen öppna i hopp om att träffa på Nellie en sista gång innan jag går hem. Inte nödvändigtvis för att jag saknar henne eller känner ett oerhört stort behov av att träffa henne, utan just bara för att jag vet att det kommer dröja en hel vecka tills jag ska tillbaka till vad som verkar vara hennes arbetsplats. Dessvärre når jag snart den stora entredörren utan att ens ha sett till hennes randiga städoutfit. Övertygad om att hennes skift förmodligen slutat för dagen och att jag förhoppningsvis får träffa henne nästa vecka sträcker jag i alla fall på ryggen och går ut på den snötäckta trottoaren utanför. Kylan slår emot mitt ansikte som en tjock vägg och för att skydda min känsliga hud drar jag in hakan och dyker ner i jackan så att endast mina ögon är synliga. Det är först nu jag ångrar mitt beslut om att insistera på att gå istället för att låta någon köra mig. Man kan väl säga som så att min envisa inte alltid är bäst för mig.
Med en djup suck som formar ett stort, vitt moln framför mitt ansikte ger jag upp mitt tappra försök att trotsa vädret och ringer till Harry som tidigare imorse erbjudit sig att skjutsa mig.
"Hey, man", säger jag när han efter bara några signaler svarar. "I just wanted to see if the offer still stands".
"Of course Lou, I'll pick you up", svarar han till min stora lättnad. Jag stannar upp på trottoarkanten och tar telefonen i den andra handen för att inte frysa av mig fingrarna och ser mig sedan omkring efter någonting som kan få Harry att förstå vart jag är.
"Great, thanks", säger jag samtidigt som jag får syn på postkontoret ett par kvarter bort. "I am by the post office in a couple if minutes, meet me there?", föreslår jag medan jag i en rask takt börjar gå mot postkontoret för att hinna dit innan Harry.
"Yes, absolutely. See you soon", precis innan han lägger på luren hör jag honom säga någonting som inte är till mig och förstår genast att han är med någon annan. Snabbt trycker jag bort samtalet och slår på nytt in hans nummer för att ringa och säga att han inte behöver komma -eftersom att jag inte vill störa honom- men kylan har börjat tränga igenom mina allt för vår-aktiga skor och jag kan inte låta bli att vara självisk. Hur mycket jag än respekterar att Harry möjligtvis har viktigare saker för sig värderar jag mina tår lite mer och vill gärna ha dem kvar i ett par år till.
Ett par minuter efter det att jag kommer fram till postkontoret svänger Harry förbi med sina fräsiga bil och jag hoppar snabbt in på passagerarsidan för att inte stoppa upp eftermiddagstraffiken. Det är till en stor lättnad att Harry i förväg värmt upp bilen och så fort jag har satt på mig bältet börjar jag massera mina egna fingrar för att återfå blodflödet.
"Not such a great idea to walk after all, huh?", retas Harry när han upptäcker att jag försöker få liv i mina frusna fingrar.
"My stubbornness will probably kill me one day", medger jag med en suck och Harry bara skrattar åt mig.
"I'm not gonna argue with that", flinar han och ger mig en snabb blick innan han återgår till att hålla koll på vägen. Jag skrattar dovt och lutar mig sedan tillbaka i sätet medan Nellie tar upp mina tankar. Jag vet att jag inte varit helt mig själv när jag pratade med henne, men jag borde i alla fall ha tänkt på att fråga efter ett sätt att få tag i henne när vi inte var på kliniken. Hon verkar som en schysst tjej och jag vill gärna lära känna henne, men det fungerar knappast om vi endast träffas en gång i veckan.
†Nellie†
Ensam sitter jag i mammas kontor på andra våningen och betraktar folket i lobbyn när jag plötsligt får syn på en mycket vilsen Louis. Han kommer från en av korridorerna på byggnadens högra sida och går nästan ett helt varv runt lobbyn innan han verkar hitta den oundvikligt stora entredörren. Det ser ut som att han letar efter något han tappat bort, men när han tillslut kommer till dörren ser han ut att ge upp sitt sökande och sträcker på ryggen innan han lämnar kliniken. Jag kan inte låta bli att skratta lite och kommer flera minuter senare på mig själv med att sitta och le som en idiot. Jag ångrar lite att jag inte gett honom mitt nummer eller användarnamn på twitter så att vi kunde höras innan hans terapitimme nästa vecka, men kommer snart fram till att det förmodligen är lika bra att jag inte vågat. Visst kan det vara svårt för vissa att tro, men jag är otroligt blyg när det gäller nya människor. Det tog mig veckor att bygga upp modet att äntligen säga någonting till Louis, att samtalet sedan flöt på så bra är förmodligen på grund av att jag pratar mycket när jag är nervös, vilket jag definitivt var vid tidpunkten.
"Nellie, are you ready to go home?", frågar mamma plötsligt och jag hoppar till lite i stolen då jag totalt missat att hon kommit in i rummet.
"Yeah, totally", säger jag och reser mig ur fåföljen för att hämta handväskan som ligger på mammas skrivbord. På vägen ut tar jag med mig min svarta vinterjacka från Zara som jag hänger över armen tills vi kommer till bakdörren som leder till personalparkeringen bakom byggnaden.
Att på lov och helger jobba som städare kanske inte är något som lockar många ungdomar, men för mig är det något att se fram emot. Mina arbetskamrater är jättetrevliga, lönen är helt okej och jag jobbar endast förmiddagar så jag kommer hem från jobbet innan många i min ålder klivit ur sängen. Och eftersom att mamma också jobbar på kliniken skjutsar hon alltid hem mig på sin lunchrast, ibland stannar vi till på stan och äter på någon resturang. Med tanke på att jag fortfarande går i skolan tycker jag inte att man kan begära så mycket mer av ett deltidsjobb. Jag älskar mitt jobb och skryter gärna om det inför mina arbetslösa klasskompisar.
"How did it go with Louis today?", frågar jag mamma när vi sitter i bilen. Hon vrider om nyckeln så att bilen startar och ger mig sedan en tröttsam blick.
"I can't discuss that with you Nellie, you know that", säger hon med blicken riktad framåt medan hon tar sig ut från parkeringen och kör ut på vägen.
"I knooow, but you can just tell me if it went good or not?", tjatar jag och ser på henne med min typiska valpblick, trots att hon inte ens tittar på mig. Jag vet att min valpblick ger mig mycket makt, även när hon inte ser på mig. Hon kan känna hur gärna jag vill få min vilja igenom.
"No, I can't", svarar hon stenhårt och jag förstår direkt att hon inte kommer ge med sig den här gången heller.
"Fine, I'm just gonna have to ask Louis then", tjurar jag och sätter upp armarna i kors över bröstet.
"Yeah, I meant to talk to you about that", börjar mamma allvarligt. "You can't talk to our clients like that, if someone see you, you can get fired".
"But-"
"No but, don't talk to Louis ever again".
Ledsen att det blev lite sent, jag satt och ritade hela dagen och jag hade ingen som helst koll på tiden, hehe... Men kommentera gärna vad du tycker om novellen såhär långt! Jag vill gärna veta! :)
Berättelser om One Direction
Jo, on måste prata med Louis igen!! Jättebra!
Svar:
Stina Johansson
Trackback