Strong † Del 1
†Louis†
Väntrummet jag sitter i är modernt inrett i vitt och på bordet mellan de två stolarna står en stor vas med rosa rosor. Tjejen som då och då går förbi med sin städvagn är precis lika söt som vanligt -hon påminner lite om Melanie faktiskt- och den lugna musiken som hörs från små högtalare i taket får en verkligen att känna sig som hemma. Det är i alla fall vad jag skulle svara om Melanie eller någon av killarna frågar. Sanningen är den att jag inte alls trivs med att gå i terapi, trots att jag ser märkbara skillnader från det att jag började. Hela grejen med att en timme i veckan sitta och prata med någon man över huvudtaget inte känner känns bara stel och framtvingad. Om det inte var för att alla räknar med mig skulle jag mycket hellre stanna hemma och umgås med med Melanie den timmen, eller varför inte vara i studion och göra lite nytta? Bara sådär kan jag tänka på ett flertal saker jag hellre vill göra än att prata med terapi-tanten Margret (som påminner mig skrämmande mycket om min barndomsväns halvdöva, pensionerade mormor som aldrig lät oss göra någonting. Tillslut blev vi så rädda för hennes vredesutbrott att vi inte gjorde något annat än att sitta still på soffan när vi var där).
"If you would talk as much as you stare I'm sure you'd be a great guy", hör jag plötsligt någon säga och direkt inser jag att den söta städartjejen har gjort ett uppehåll utanför väntrummet för att moppa golvet. Samtidigt inser jag att jag verkligen just suttit och råstirrat på henne, vilket gör att jag generat slår ner blicken mot det svarta, glänsade golvet.
"Oh, sorry, I didn't mean to stare. I was just...", börjar jag i hopp om att komma på en bra ursäkt medan jag pratar, men fastnar totalt. "Uhm.."
"Lost in your mind?", föreslår hon förstående och stannar upp med sitt moppande för att luta hakan mot moppens skaft och fästa blicken vid mig. Hennes djupa, tröstande ögon påminner mig lite om terapi-tanten Margret jag snart ska gå in och träffa och hennes vackra leende formar små smilegropar vid hennes kinder.
"Yeah", ler jag okontrollerat och slår än en gång undan blicken, den här gången för att studera rosorna på bordet bredvid mig. Jag kan inte förstå att jag plötsligt är så blyg och generad, det hör verkligen inte till vanligheten. Men så är det ju inte varje dag jag blir påmkommen med att stirra på söta tjejer heller.
"I know you", påpekar hon när rummet fylls av tystnad och blottar sina perfekta tandrader i ett stort leende. "You're that famous kid, right? From One Direction? Everyone around here is talking about you, even my mother and she's like forty-something", skrattar hon och flyttar en hårslinga som fallit framför hennes ögon. Jag tar ett djupt andetag genom näsan och höjer ögonbrynen en aning, utan att sudda bort leendet från mina läppar.
"Yep, that would be me", bekräftar jag vant. Eftersom att ingen här hälsar på mig, än mindre tilltalar mig vid namn, har jag alltid tagt för givet att ingen känner igen mig eller vet vem jag är, men så är alltså inte fallet.
"It's nice to finally talk to you", flinar hon medan hon tar tag i moppen och återgår till att torka golvet när en stel, uppklädd kinna (förmodligen en annan anställd) går förbi i korridoren. Så fort hon försvinner bakom ett hörn ställer tjejen -vars namn jag ännu inte vet- ifrån sig moppen och slår sig ner på stolen bredvid mig.
"It's nice to talk to you too", nickar jag och ser på henne över buketten med rosor.
"I would have talked to you weeks ago, but every time I walked past, you looked so sad and grumpy. Honestly, I was kinda scared you would attack med if I said something", erkänner hon en aning skamset och en röd/rosa färg intar hennes kinder. Jag skrattar dovt och pillar lite på ett rosblad som fallit ner på bordet medan jag funderar på vad jag ska säga.
"Yeah well, this hasn't been the greatest weeks of my life", förklarar jag och möter hennes blick igen. "Not that I would attack you, did I really look that grumpy?", lägger jag till med ett flin.
"Totally", säger hon med en övertygande nick. "I tried to find out what happened, but no one would tell me. And I totally understand if you don't want me to know, so I'm not even gonna ask you to fill me in".
"It's kinda impossible for me to keep something private these days...", börjar jag med avsikt att berätta allt för henne -det är ju trots allt ingen hemligstämplad information eftersom att en stor del av världens befolkning redan vet vad som hänt- men innan jag hinner fortsätta min mening öppnas dörren och den nästintill gråhåriga tanten kliver ut för att hämta mig.
"Nellie! We're not paying you to disturb our klients! Back to work!", säger hon strängt och spänner ögonen i tjejen jag antar heter Nellie. Nellie reser sig skamset från stolen och återgår till att moppa golvet utan att säga så mycket som ett ord. "I'm sorry Louis, she gets a little bit too curious at times", fortsätter hon med ett stort leende på läpparna. När jag reser på mig från stolen placerar hon sin vänstra hand bakom min rygg för att leda mig in i rummet och innan Nellie försvinner från mitt synhåll mimar jag åt henne att vi får ses en annan gång.
Tjoo! :)
Tänkte bara tala om att jag är väldigt taggad till att skriva den här novellen, för första gången på länge längtade jag hem från skolan för att skriva, haha ^^ Jag kollade runt lite igår efter nya bloggar att läsa, och nästan alla jag klickade in på verkar ha lagt ner. Jag vill verkligen inte att det ska hända här, så jag hoppas ni vill hjälpa mig att hålla igång bloggen! :)
Och så tänkte jag säga att jag har skaffat en ny instagram (stinajohansson97), så om ni vill följa mig följer jag tillbaka! :D
Wilma
Såå bra!! Läntar till nästa del! :)
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
Ååh du är så gryymt duktig!! ser fram emot att följa denna intressanta novell.. Undra om något kommer bli mellan Louis och Nellie? nah, tror inte det men hoppas! hah ;)
Svar:
Stina Johansson
Berättelser om One Direction
Grymt!!:D Ser fram emot att följ denna novell, liksom de andra du skrev!!:D Har skickat en förfrågan om att få flja dig på instagram, heter miningalinn:)
Svar:
Stina Johansson
Trackback