Strong † Del 16
Tidigare.. (Louis' perspektiv)
"Actually, I've been hanging out with your girlfriend", svarar han överlägset och trots att jag mycket väl hör vad han säger har jag svårt att förstå det, därav vrider jag ansiktet i en förvånad grimage.
"Oh, okay", svarar jag snopet. "How is she?".
"She was quite tired when I dropped her off at her apartment, but other than that I think she was okay".
"Then I should probably let her sleep and call her tomorrow".
"Yeah, that's probably a good idea".
Innan jag åker iväg till studion nästa morgon provar jag att ringa till Melanie för att på något sätt bekräfta det Jack berättat föregående kväll, om det över huvudtaget är sant, men eftersom att hon inte svarar antar jag att hon redan börjat jobba och talar då istället in ett meddelande på mobilsvar. Jag frågar bara om hon gjort något speciellt medan jag varit borta och hur det är med henne innan jag lägger undan mobilen och hoppas på att hon ska svara på sin lunchrast. Jag vet att Melanies chef är otroligt strikt med reglerna, så det finns ingen chans att hon svarar under arbetstid.
"Will you make me a sandwich too?", ropar Jack från vardagsrummet när jag öppnar kylskåpet för att se vad jag kan ta till frukost.
"Excuse you? Since when is this a hotel?", frågar jag ironiskt och stänger sedan igen kylskåpet så att han kan se mitt idiotförklarande ansiktsuttryck.
"Oh come on Louis, I know it's not! I just have this terrible pain in my knee and I doubt that I'll get out of bed today..", säger han plågat och försöker ge mig den så kallade 'valpblicken', men den har ingen som helst effekt på mig. Istället ser han bara otroligt barnslig och desperat ut. Eftersom att jag inte riktigt vet om jag ska tro på hans försök går jag fram till sängen, där jag vet att han ligger iklädd inget annat än ett par kalsonger och en t-shirt, och drar undan täcket från hans ben. Och där -på hans vänstra knä- finns anledningen till varför han klagar över 'smärta i knät'. Ett gigantiskt blå/lila blåmärke täcker ungefär halva knäskålen och även ett par kvadratcentimeter skinn under själva knät.
"What the hell have you done?!", utbrister jag chockerat och tar ett litet steg bakåt. "You need a doctor! No wait, you need God!". Jack ser förvånat på mig och tar sig sedan själv en titt på knät innan även hans ansikte vrids i en chockad grimage.
"What the hell...?", viskar han för sig själv och bara sekunder senare ser jag ljuset gå upp för honom: nu minns han.
"What happened?", frågar jag igen som för att bevisa att jag absolut inte tänker låta honom komma undan med det.
"It was an accident... in the stairs. I fell yesterday.. when I.. came back after dropping Melanie off..", det råder ingen tvekan om att det han säger inte är hela sanningen, men efter en snabb titt på klockan över tv:n inser jag att jag nästan är sen och att jag måste äta något i bilen om jag ska hinna till studion innan åtta.
"Call Melanie at 12:30 pm, that's when she have her lunchbreak. She ends her shift at 2:15 pm, I'm sure she wouldn't mind bringing some food over. Until then.. Eat this", säger jag och kastar ett päron till honom innan jag själv rycker åt mig ett äpple som jag tar med mig ner till bilen och åker till studion.
†Jack†
Ett päron på hela dagen. Fint. Melanie har förstört mitt knä totalt, Louis kommer inte hem förrän till kvällen och det krävs inte direkt ett geni för att lista ut att Melanie inte kommer svara i telefon om jag så ringer henne en miljon gånger. Tjejer är fullkomligt omöjliga att förstå sig på. Ena minuten säger hon att hon vill träffas, sen innan jag vet ordet av bjuder hon in mig i sin lägenhet och när jag ska vara romantisk och ta första steget slår hon halvt ihjäl mig. Kvinnor...
Jag drar försiktigt mina svala fingrar efter konturerna på blåmärket och biter ihop tänderna när det då och då hugger till i hela knät. Hade jag alltså varit så chockad och rasande igårkväll att jag inte ens märkt den obeskrivliga smärtan i knät? Det verkar nästan omöjligt, men jag hade inte känt någonting igår och jag kan inte ha fått ett så enormt blåmärke på något annat sätt. Det var den där jävla ljusstaken..
†Niall†
"Hello mate!", hälsar jag vänligt när Louis -lite senare än oss andra- kliver in i vårt delade arbetsrum i den bakre delen av studion. "You look a bit pale, are you alright?". Louis ser upp från golvet och möter min blick, men istället för att svara på min fråga direkt går han fram till bordet och slår sig ner på den tomma stolen bredvid Harry. Vid det här laget har han fångat allas uppmärksamhet.
"I just had the weirdest morning", förklarar han enkelt och tror att vi ska nöja oss med det.
"Care to explain that?", frågar Harry nyfiket och sätter upp armbågarna mot bordskanten för att sedan luta huvudet mot händerna. Louis rycker besvärat på axlarna och fäster sedan blicken på händerna som han har vilandes på bordet framför sig.
"Jack had this enormous bruise on his knee, and I know that the story he told me about it is made up, because really, you don't get that kind of bruise from tripping in the stairs. And then Melanie didn't answer my call this morning. I don't think she starts her shift until eight o'clock, so she should have been able to answer, though maybe she went to work early... I can't figure out what it is, but I get the feeling that something here isn't right.."
Är Louis någonting på spåren nu kanske?
Tycker ni att de andra killarna ska ha en större roll i novellen? Isåfall, på vilket sätt?
Kommentera! :)
Thea
Ja,absolut!Bästa novellen❤️
Svar:
Stina Johansson
Wilma
Bra, han börjar ana något :) Ja, det skulle vara kul om de andra killarna skulle få en lite större roll i novellen... kanske att någon av de andra killarna kommer på vad Jack har gjort först, men de säger inte det till Louis för att dom är rädd att förstöra deras relation till varandra? ;)
Super bra del! :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback