Strong † Del 14
Tidigare..
Jag tar ett djupt andetag och blickar upp mot taket medan jag försöker brottas med den hemska känslan som nästan tar över mig. I detta ögonblick ångrar jag stort att jag ställt in middagen med min flickvän för att umgås med en annan tjej och jag hoppas för allt i världen att det ska vara värt det.
†Melanie†
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om detta är en bra eller dålig ide, men på något sätt vill jag bara att Louis ska få tillbaka för att han ställt in våra planer i sista stund, och med det menas att jag absolut inte tänker sitta ensam hemma medan han är ute och roar sig. Därför sitter jag nu vid ett av hörnborden inne på caféet vid torget med två koppar kaffe på bordet framför mig och väntar på Jack. Jag listade ut att han är det närmaste Louis jag kommer när Louis själv är upptagen, och eftersom att vi kom så bra överens sist ser jag ingen anledning att inte ge vår vänskap en andra chans. Det känns ändå som att han har tagit åt sig av vad jag sagt och att han är villig att skärpa sig.
Tiden då vi ska mötas närmar sig snabbt och varje gång klockan vid dörren plingar till vänder jag dit blicken för att se om det är Jack, men blir varje gång mött av ett par främmande ögon. Snart är klockan över utsatt tid och jag har fortfarande inte sett ett spår av Jack. Med många suck och stön trummar jag med naglarna mot bordsskivan och börjar dricka lite ur den ena kaffekoppen. Kanske är det en dålig ide i alla fall och kanske har Jack redan insett det.
När nästan en halvtimme har passerat är kaffet i den ena muggen slut och jag är redo att ge upp hoppet. Han kommer inte. Med en suck reser jag mig från min plats och ställer undan kaffemuggarna för att lämna caféet.
"Don't take it too hard, any guy is crazy to not show up at a date with such a pretty girl", säger en kille jag passerar på min väg ut. Jag stannar upp för att se om han kan ha pratat med någon annan, men när jag vänder tillbaka huvudet är hans blick fäst på mig.
"Uhm, well.. thank you", ler jag osäkert och lägger sedan till ett tveksamt "I guess", men jag tror att det är för tyst för att han ska uppfatta det.
"Any time girl, any time", flinar han belåtet och blinkar åt mig med ena ögat innan han återgår till tidningen som ligger på bordet framför honom. Jag noterar att han inte är härifrån och att hans dialekt möjligtvis kan vara Australiensk. Han ser inte heller dålig ut... "Uhm, was there anything else?", jag avbryter kvickt mitt stirrande när jag inser att han pratar med mig. Jag överväger snabbt mitt svar i huvudet, han ser ju trots allt ut att vara lika ensam som mig, men skakar sedan på huvudet och går därifrån.
När jag sett till att dörren gått igen ordentligt bakom mig väljer jag att gå åt vänster för att slippa gå förbi fönstret där den australienska killen sitter. Jag snabbar på stegen för att så snabbt som möjligt komma ifrån platsen. Snön har äntligen börjat smälta undan och gatorna är blöta istället för hala.
"Melanie!", ropar någon bakom mig och jag känner genast igen rösten som Jacks. Osäkert stannar jag upp mitt på trottoarkanten och väntar en liten stund innan jag vänder mig mot honom. Efter en snabb titt på klockan säger jag ointresserat "Only 37 minutes late".
"I'm sorry Melanie! I didn't mean to be late, but my alarm never rang this morning", säger han oskyldigt.
"You slept until 12:30 pm?", frågar jag tveksamt och korsar armarna över bröstet. Han stannar framför mig och drar enkelt foten över den våta asfalten så att de små stenarna sprätter iväg.
"Well, yeah...".
"Whatever", jag viftar bort ämnet. "You're here now, so what should we do?".
"I don't know, what are you up to?", frågar han tillbaka istället för att svara på min fråga.
Det slutar med att vi planlöst strövar omkring på Londons gator ända till mörkrets inbrott utan att egentligen göra någonting. Det förvånar mig att vi ändå har så pass trevligt som vi har och att det blir så få pinsamma tystnader som det blir. Vi har hela tiden nya saker att prata om och om det mot förmodan blir tyst en stund är det bara att någon av oss nämner Louis så hoppar samtalet igång igen.
"No well, maybe it's time to get back home, or what do you think?", frågar jag efter att ha kollat på klockan ungefär halv nio. Det är så mörkt att man inte skulle se handen framför sig om det inte vore för de oändligt många gatlamporna och på himlen blänker stjärnorna starkt. Det är vackert men ändå lite skrämmande på något sätt.
"Yeah, you're probably right", instämmer Jack efter att ha kollat på sin egen klocka. "Are you going back to Louis' place or your apartment?".
"I have to go back home, I have work in the morning", säger jag samtidigt som jag inser att jag kanske inte vågar gå hela vägen hem alldeles ensam, jag vet ju att man inte kan lita på alla människor runt omkring sig.
"I can follow you home if you want to? I mean.. It's really dark and.. I don't have anything better to do anyways", säger han som att han kan läsa mina tankar. Alldeles för snabbt svarar jag "that'd be nice" och undrar om han kanske kunde ha tolkat mitt svar fel. Jag menar, i hans öron kan det mycket väl ha låtit som att jag ville bjuda hem honom men inte riktigt vågade. "If you don't mind, of course", tillägger jag sedan i hopp om att han ska förstå att jag inte vill något mer än att han följer med mig till lite mer bekanta kvarter.
"Of course not", säger han och styr mig i rätt riktning innan vi börjar gå.
Flera gånger menar jag att säga till Jack att han kan vända och gå hem till Louis igen, men varje gång säger jag till mig själv att det vore trevligt med sällskap runt ett hörn till. Men den taktiken kör jag med på tok för länge och snart står både jag och Jack utanför dörren till min lägenhet.
"Uhm, thank you", säger jag vänligt när jag står i dörröppningen på väg att stänga dörren om mig.
"Well, actually, do you mind if I come in for a second? I didn't really wear clothes for this cold weather", frågar han försiktigt och vänder blicken mot golvet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men antar att det kanske inte är mer än rätt eftersom att jag trots allt fått honom att följa mig hela vägen till dörren.
"Yeah sure, but just for a minute", betonar jag för att han ska förstå att jag inte vill att han stannar längre än så. Jag är redan obekväm i situationen och vill inte gärna bli tvungen att kasta ut honom efter en kvart.
"Just a minute", bekräftar han och stiger in i lägenheten. Jag hänger av mig jackan i hallen och slår mig sedan ner i soffan i väntan på att han ska tina upp och gå hem. Men till min stora förvåning tar han också av sig både jackan och skorna och sätter sig bredvid mig i soffan.
"Uhm, what are you doing?", frågar jag obekvämt och makar lite på mig för att inte sitta så nära honom. Han flyttar oberört efter och lägger ena armen över mina axlar. "Jack, you know I don't want anything more than friendship with you, right?", frågar jag, bara för att vara på den säkra sidan.
"But here's the thing, I don't quite believe that", säger han allvarligt och i det ögonblicket inser jag vilket hemskt misstag det var att släppa in honom i mitt hem.
"I think you should go now", säger jag och gör ett försök att resa mig ur soffan, men han tar tag om min midja och drar ner mig i hans knä. Sedan mumlar han någonting ohörbart medan han våldsamt kysser mig på halsen. Jag vill inget hellre än att skrika och springa därifrån, men hans järngrepp om min midja gör det omöjligt.
"Jack, let go", försöker jag desperat, men det gör bara att han fortsätter. Han tar ett hårt grepp om min arm med sin ena hand och placerar den andra i ett hårt grepp över min höft. Jag kan riktigt känna blåmärkena bildas under hans starka händer. När jag inser att jag verkligen sitter fast börjar jag drabbas av panik på riktigt och flaxar vilt med armarna för att komma loss, men ingenting verkar hjälpa. Som om jag inte väger någonting lyfter han upp mig och slänger ner mig på soffan medan han för händerna mot gylfen för att knäppa upp byxorna. Jag förstår att det här kan vara min enda chans och greppar därför tag om närmaste föremål -som råkar vara en ljusstake av stål- och slår till honom i magen och sedan på knät. Innan jag är färdig med honom reser jag mig också från soffan och knäar honom mellan benen innan jag puttar ut honom ur lägenheten och låser dörren om mig. Sedan kommer tårarna..
•••
Anonym
Hur kunde han? :/ Bra del :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback