▼Niall Horan▼

 Jag ligger på ett av picknickborden och fullkomligt njuter av att inte behöva röra mig en centimeter. Träningsvärken tar nästan kol på mig. En liten del av mig är nästan glad att Zayn och Louis inte har dykt upp än, trots att deras högt ovanliga betéende egentligen borde göra mig orolig. Jag vet mycket väl att ingen av dem skulle låta bli att komma till jobbet utan att höra av sig innan, och nu när vi inte har hört från någon av dem sen de åkte bort kan i princip vad som helst ha hänt utan att vi fått reda på det. Ändå är det inte dem jag funderar på när jag ligger på bordet och stirrar upp i himlen genom mina mörka solglasögon. Det är gårdagens söndagstävling och den ytterst positiva kritiken vi fått av domarna, trots att Octavia inte kunde vara med fullt ut på grund av sin skada i armen. Men igår var det inte bara Octavia som fick beröm, för första gången sen tävlingens början fick även jag höra att jag gjorde någonting som var bra, och framförallt att jag hade gjort stora framsteg under veckan som gått. Kanske var det just på grund av omständigheterna. Eftersom att Octavia hade så pass ont att hon knappt ville röra sig när medicinen hade gått ur fick jag träna allt mer ensam och betydligt hårdare (därav den fruktansvärda träningsvärken) för att jag skulle ha en chans att ta oss vidare till nästa vecka. Jag måste säga att jag är stolt över min prestation ändå, det här med dans är inte så himla komplicerat om man bara ger sig fan på att klara det. Dock känner jag mig inte jättesugen på att hoppa i dansskorna och köra ett megapass med en massa nya rörelser just idag, men vem vet, kanske kan Octavia gå med på att låta mig ta det lite lugnt idag nu när jag ändå är på väg uppåt. 

"Niall, get your ass up and do something!", säger Harry och petar mig i sidan, precis under revbenen. Jag grymtar och viker ihop mig för att undankomma hans tortyr, men han ger sig inte förrän jag sätter mig upp. 

"What? I don't know where they are", säger jag förargat och sjunker ihop en aning. "What do you want me to do?". 

"Well, I don't know, check the news online maybe?", säger Harry och plockar upp min mobil som jag tidigare tappat ner på gräsmattan under mig. 

"Do you really think they know where they are? Sure they're after us quite often, but really?", frågar jag tveksamt, tror inte direkt att de har någon "vart befinner sig alla kändisar"-karta. 

"No, but maybe something happen over there, something big enough to end up on the news", förklarar Harry som om något annat vore korkat. 

"Aha, I understand", säger jag medan jag medan jag långsamt nickar. 

"Great, get to it", flinar han och klappar mig på axeln lite extra hårt innan han försvinner iväg till de andra igen. Jag försöker att förtränga den plågsamma träningsvärken och går in på nyhetssida efter nyhetssida för att se om jag hittar någonting som kan ha påverkat Zayn och Louis. 

 

Jag bläddrar förbi nyhet efter nyhet och efter bara ett fåtal minuter är jag ganska säker på att jag har sett det mesta. På de olika sidorna finns att läsa om allt från vulkanutbrott på någon avlägsen ö och flygplan som försöker flyga utan bränsle till nya fiskarter och upptäckter i rymden. Desvärre hittar jag ingenting som jag tror kan ha orsakat Zayn och Louis försening. 

"Where were they going again?", ropar jag till den som bryr sig om att svara. 

"We don't know, I don't think they told us", svarar någon vars namn jag inte minns. Faktum är att jag inte ens känner igen rösten, och inte heller ser jag vem det var som svarar. Men det betyder förmodligen ingenting annat än att jag är lite trött i huvudet. 

"Then I got nothing", säger jag lite tystare och lägger ifrån mig mobilen för att återigen ta plats på bordet. Så mycket annat kan jag inte bidra med.

 

Ungefär vid tolv den dagen svänger en okänd bil in på den tillfälliga parkeringsplatsen som vi har fixat. Bilen är ganska liten och inte speciellt märkvärdig, därför förstår vi direkt att det inte är Louis och Zayn som kommer. Men en liten gnutta hopp sprids ändå mellan oss när vi alla står och tittar på personen som mycket långsamt kliver ur bilen. När jag sedan ser vem det är tappar jag nästan hakan; vad sjutton gör Octavia här? 

Medan resten av teamet fortsätter sökandet efter våra två saknade bandmedlemmar går jag för att möta Octavia. 

"What are you doing here? I thought we weren't supposed to meet up until two o'clock?", frågar jag förvånat när jag är tillräckligt nära för att hon ska kunna höra mig. 
"Well, I thought that I'd surprice you", säger hon och stannar upp för att låta mig gå den sista biten fram till henne. 

"Oh well, I'm surpriced", erkänner jag med ett flin. 

"Oh get over yourself, I thought that we could get lunch before practice today, to celebrate the great resaults we got yesterday", ler hon glatt. 

"Sounds like a good idea, I just have to see if I'm free to leave"