A New Beginning ▼ Del 16
Tidigare (Zayns perspektiv
Eleanor är praktiskt taget i upplösningstillstånd vid det här tillfället och jag kan se just hur mycket det plågar Louis - det finns ingenting han kan säga eller göra för att lugna henne. Visst påverkar hennes oro oss andra, men vi försöker att inte visa det då vi antar att det bara kommer få henne att må ännu sämre. Jag önskar att det bara fanns något sätt att vrida tillbaka tiden, att jag hade satt min fruktansvärda envishet åt sidan på flygplatsen och ringt hem efter hjälp. Ännu en anledning till varför det här är mitt fel..
▼Eleanor Calder▼
Jag vill skylla allt på Zayn, jag vill skylla allt på Louis, jag vill skylla allt på flygvärdinnorna och jag vill skylla allt på piloten, men innerst inne vet jag att det inte är deras fel. Det kan det inte vara. Louis och Zayn har inget som helst ansvar att se till så att det finns bränsle i planet, det vet jag mycket väl. Flygvärdinnorna är minst lika oskyldiga i frågan och piloten likaså. Det faktum att jag inte har någon aning om vem jag ska skylla hela situationen på driver mig till vansinne och tillslut kommer jag på mig själv med att vara på tok för aggressiv mot stackars Louis som gör allt han kan för att lugna ner mig. Jag ber genast om ursäkt och sjunker ner i mitt säte med händerna för ansiktet. Sånt här händer inte på riktigt, det gör det bara inte..
"It'll be alright babe, I promise", viskar Louis och kysser mig på kinden.
"How can you even say that?", frågar jag upprört och flyttar händerna från ansiktet för att klämma fast dem mellan låren, bara för säkerhetens skull (vill inte råka klappa till någon). Vi sitter i ett bränsletomt plan som är på väg att landa mitt ute i ingenstans, ovetandes om ifall vi ens kommer överleva. Hur i hela friden kan han sitta och säga att det kommer gå bra? Bra hade varit om vi landat i London för flera timmar sen som det var meningen att vi skulle göra, så fort jag fick reda på att planet var försenat förstod jag att detta skulle bli allt annat än bra. Varför litar jag aldrig på min förbannade flygrädsla och stannar på marken? Varför ska jag alltid låta mig övertalas?
"Because I can feel it", säger han bestämt och drar loss mina händer för att hålla dem i sina. "Years and years from now we will sit on our couch with several kids all around us, telling them about this crazy trip we did when we were young. By then we will laugh about it, of course, but at the same time we will educate them, tell them how easy things can go wrong. And they will sigh and ask to leave, because they are already sick of that story, that's how many times we've told it to them. Then they will go away and continue playing with their toys while we continue to discuss that moment when we sat together on the plane and enjoyed each others company like it was the last time we were gonna see each other". När Louis sätter punkt på sin mer än fantastiska framtidsberättelse har jag nästan tårar i ögonen, imponerad av hur han med bara de få meningarna lyckats övertyga mig om att vi kanske kommer få uppleva en morgondag i alla fall, trots att jag för bara några minuter sen önskat att jag aldrig var född.
Efter ett par minuters total tystnad slår planet ner i marken med en hård duns. Till vår stora förvåning är det inte längre enorma mängder vatten vi ser utanför fönstret utan en skog vars extremt tunna träd böjer sig för planets vingar. Detta får mig att undra just hur planerad landningen kan ha varit, jag menar, hur kunde piloten flera kilometer uppe i luften se att dessa träd skulle böja sig och inte bara sätta tvärstopp för planet? Jag känner hur innehållet i min mage kastas runt och plötsligt mår jag väldigt illa. Rent instinktivt sätter jag handen för munnen och sluter ögonen i hopp om att stänga ute allt som händer runtomkring.
"It will be over soon", säger Louis och lägger en tröstande hand på mitt lår. Jag fortsätter med min lugnande terapi tills jag känner att planet står helt still på marken och piloten ännu en gång börjar prata i högtalarna. Jag hör hans ord klart och tydligt, men jag är alldeles för uppjagad för att registrera vad det är han säger. Istället knäpper jag loss mitt bälte och rör mig mot dörren för att komma ut så snabbt som möjligt. Trots att det har slutat skaka så fruktansvärt mår jag fortfarande illa och jag vill inte vara kvar bland allt folk en minut längre än jag måste.
"They told us that we couldn't leave the area so we better stay close enough to see the plane", säger Louis när han har gått ikapp mig rakt ut i den förhållandevis täta skogen. Jag kastar en snabb blick över axeln och så fort jag konstaterat att jag kommit tillräckligt långt ifrån allt kaos sätter jag mig ner i mossan under ett av de lite tjockare träden.
"He had no idea that this would go well, did he?", frågar jag bittert, precis som att Louis skulle veta svaret på den frågan.
"Honey I'm so sorry that I made you get on the plane in the first place, I know that you don't like it and I should have respected that", säger han försiktigt och slår sig ner bredvid mig.
"But it's not your fault, they should have made sure that the plane was gonna be able to take us all the way home, this horrible mistake could have cost us our lives", muttrar jag medan jag drar loss små bitar av den gröna mossan. På håll hör jag att piloten börjar tala till den nervösa folkmassan och jag gillar verkligen inte det jag hör.
"Our communication is down so we can not say for sure how long it's going to take to get everyone off this island, but we have some of our best people working on this so it shouldn't take to long. In the meantime everyone have to stay in the area so that we can leave as soon as the other plane arrives".
Med en suck tar jag fram mobilen för att ringa hem och berätta hela historien, men har då varken teckning eller internet. Jag suckar igen och lägger ifrån mig mobilen. Räcker det inte snart?
Jättrkort och förmodligen rätt tråkig del men jag glömde helt bort att skriva i helgen så detta var allt jag hade tid med.. Funderar på om jag ska avsluta (eller åtminstone pausa) den här novellen och börja på en ny istället, vad tror ni? Jag har helt kommit ifrån planeringen på den här och vet helt ärligt inte hur jag ska fortsätta, vilket inte direkt hjälper till med motivation.. Hah, kommentera jättegärna!! :)
My (1D Novell)
jättebraa och jag älskar handlingen osv.. Skulle vilja läsa mer om Octivia och Niall dock för jag älskar dom mer, vill läsa vad som händer liksom!!!!! Du fåår inte slutaa :( haha
Svar:
Stina Johansson
Ellen
Jättebra kapitel :D för mig spelar det ingen roll om du pausar eller avslutar novellen och börjar på en ny, bara du inte slutar skriva! :)
Svar:
Stina Johansson
Trackback