A New Beginning ▼ Del 15
Tidigare.. (Harrys perspektiv)
"But someone have to know where they are, right? Like som flight-company or whatever?", frågar Linnea, helt plötsligt verkar hon inte så blyg längre.
"I don't know, so far they're just a few hours late, I think it's to early to start asking around. But of course we'll do that if it comes to that", säger Niall och ger henne ett betryggande leende, trots att han inte ser det minsta lugnare ut.
▼Zayn▼
09:00 pm (21:00) Söndag
Vi anländer till den lilla flygplatsen på norra delen av ön, lagon trötta efter dagens alla ävetntyr, bara för att få reda på att planet vi ska åka med inte kan lyfta på avsagd tid. Mannen som står bakom disken har svårt att göra sig förstådd på engelska, därför blir vi tvugna att stå där i dryga tio minuter innan vi lyckas komma underfund med vad han menar, vilket gör att vi förtjänar en hel del suckar och stön från dem som står bakom oss i kön. Det mannen försöker berätta för oss är att planet inte kan lyfta på grund av något tekniskt fel, men att de jobbar på det och kommer meddela oss så fort det är åtgärdat. Vi tycker att det låter helt absurt att vi senare ska åka med ett plan som nu är ur funktion, men eftersom att de inte sätter in något annat plan som ersättning antar vi att de vet vad de håller på med och därför bryr vi oss inte om att oroa de andra. Kanske är detta något som händer ofta, om det nu ska tas som en tröst eller göra oron ännu värre.
För tillfället vill vi bara komma hem med så lite krångel som möjligt och därför orkar vi inte trassla med att boka om biljetten eller hitta något annat sätta att ta oss hem. Trots att det är en ytterst liten flygplats borde de veta vad de håller på med, intalar vi oss själva om när vi istället för att gå och klaga hos någon slår oss ner i en liten bar och beställer varsin drink. Det är väl lika bra att göra det bästa av situationen?
Efter att ha spenderat två timmar och femton minuter i olika souvenirbutiker och caféer börjar vi tröttna på den tråkiga insidan av flygplatsen. Jag menar, här finns det mesta för att hålla "typiska turister" sysselsatta ett bra tag, men att bläddra bland vykort och fotografera varenda pryl de ställt upp som dekoration är inte något som roar oss. Istället går vi runt och släpar fötterna efter oss i väntan på meddelandet om att vårt plan kan lyfta.
För att detta skulle bli så mycket "semester" som möjligt för oss valde vi att resa med ett vanligt passagerarplan (ett väldigt litet sådant och ensama i första klass), men ju fler minuter som går utan att vi hör någonting desto mer ångrar vi det beslutet. Det känns verkligen helt meningslöst att slösa bort hela kvällen på flygplatsen när vi borde ligga och sova på planet påväg tillbaka till London. Om vi inte kommer iväg snart kommer vi vara hur trötta som helst imorgon bitti när vi ska jobba, vilket resten av teamet definitivt inte kommer uppskatta, speciellt inte de som avrådde oss från att åka bort över så pass kort tid. Just nu är det endast min envishet som hindrar mig från att ringa hem och berätta hela historien, jag vill inte gärna erkänna att de hade rätt, inte förrän det är absolut nödvändigt.
12:45 am (00:45) måndag
"Flight 114 to London is now ready for take-off. Passangers on Flight 114 to London please go to gate 5"
Så fort meddelandet ropas ut i de sprakande högtalarna tar vi våra väskor och skyndar oss mot gate fem. Till vår stora förvåning har flygplatsen betydligt fler gater än vi förväntat oss, men tillslut lyckas vi i alla fall hitta den rätta och ställer oss då som nummer tre i den korta kö som hunnit bildas. Jag antar att de som inte kommit ännu ligger och sover någonstans eller så har de helt enkelt inte hittat rätt gate.
"Hello, we are so sorry about this terrible delay, but we promise you that we have taken good care of the problem and you can look forward to a very safe trip home", säger en ung kvinna bakom incheckningsdisken och pressar fram ett inövat léende åt oss.
"Does this happen a lot?", frågar Louis och tar Eleanors hand hårt i sin. Hon är den enda av oss som är något flygrädd, så jag förstår att hela den här situationen måste vara hemsk för henne.
"I'm sorry, what do you mean?", frågar tjejen som om att hon inte alls förstod Louis fråga.
"This problem with the plane, is it common here? Has it happened before?", förtydligar han och tjejen bakom disken verkar behöva lite betänketid innan hon besvarar frågan. Ska jag erkänna att det är ett vanligt problem med våra plan och att vi därför vet hur man fixar det, eller är det kanske bättre att säga att det är ett nytt problem men att vi anställt de bästa mekaniker för att ta hand om det...? Jag kan bara tänka mig hur svetten rinner under den extremt tajta skjortan. Det kommer definitivt lämna sina spår.
"It has happened before, but we know how to deal with it, I can asure you that you have nothing to worry about", säger hon och ger Eleanor ett försäkrande léende, förmodligen kan hon se att det är hon som är rädd.
"I sure hope so, for your sake", säger Louis aningens hotfullt och placerar sin arm runt Eleanors midja innan vi tillsammans går genom den lilla tunneln för att komma till planet. Ombord på planet ser det precis likadant ut som det gjorde när vi åkte hit för tre dagar sen, därför vet vi exakt vart vi ska gå för att komma ur vägen för alla irriterade turister som har hemlängtan.
04:30
Vi har avverkat ungefär halva resvägen när vi åker ut över öppet vatten och än så länge har allting gått precis som det ska. Eleanor satt spänd som en fjäder i ungefär en timmas tid innan hon totaldeckade i Louis famn, sen dess har hon sovit som en stock. Vi andra har också gjort vårt bästa för att få lite sömn, men för mig har det varit en helt omöjlig uppgift att slappna av (jag antar att Louis känner ungefär detsamma eftersom att han "måste" hålla koll åt Eleanor nu när hon inte är vaken att göra det själv). Perrie har svårt att hålla ögonen öppna, men det verkar som att en del av Eleanors oro har smittat även henne då hon knappt hinner somna innan hon vaknar i ett ryck, lika nervös varje gång. De första gångerna försökte jag lugna ner henne, men så fort jag insåg att det var lönlöst försökte jag istället få henne att tänka på annat. Vi har under tiden på planet bland annat kommit på idéer till hur vi ska inreda vår nya, gemensamma lägenhet och gjort planer för en oförglömlig inflyttningsfest.
04:43
"We are experiencing some problems with the engine, it seems like the fuel-tank is running empty. We are going to have to make an emergency landing, I repeat, we're going to have to make an emergency landing. Please fasten your seatbelt and do not panic, we got this under control", trots att piloten gör sitt bästa för att låta lugn när han ropar ut meddelandet är det inte direkt en lugn stämning som sprids på planet. Vi hör hur passagerarna i andra klass börjar disskutera ljudligt med både varandra och flygvärdinnorna och som på kommando vaknar Eleanor i ett ryck. För ett ögonblick drabbas vi alla av chock och medan tjejerna genast börjar fibbla med sina bälten sitter Louis och jag och bara ser på varandra. Det råder ingen tvekan om att vi känner ansvar för Perrie och Eleaor, och att vara så pass hjälplösa som vi är i den här situationen gör att vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Landa planet på ett säkert sätt? Knappast. På något magiskt sätt fylla upp bränsletanken? Skulle inte tro det. Vad är det för flygbolag som låter sina flygplan flyga utan att se till så att de har bränsle för att ta sig till sin destination? Aldrig mer, är det enda jag kan säga.
"Zayn! Zayn, you need to put on your seatbelt!", ropar Perrie och rycker mig i armen tills jag vaknar ur min lilla tankekoma. Jag möter hennes blick för en kort sekund och det enda jag kan se i hennes ögon är rädsla. Hon är livärdd och det finns ingenting jag kan göra. Skuldkänslorna slår över mig i en överväldigande våg; det är mitt fel att vi sitter på det är planet, hela resan var min idé.
"Zayn, please!", ropar Perrie igen och den här gången gör jag direkt som hon säger.
"Yes of course", mumlar jag medan jag letar upp båda ändarna av bältet och knäpper det runt min midja. Sedan vänder jag upp blicken och stirrar in i hennes tårfyllda ögon. "I'm so sorry about this babe, I'm so sorry".
"No, don't say that! None of this is your fault Zayn, I don't know what kind of people that would let a plane take off without fuel, but whoever they are; they are the ones to blame", säger hon allvarligt innan hon lutar sig mot mig och låter sina läppar nudda mina i en fjäderlätt kyss.
04:51
Varje gång jag tittar ut genom fönsterrutan är vattenytan en liten bit närmare. Piloten pratar nästan oavbrutet i den sprakande högtalaren, men det är ingenting som någon av oss orkar lyssna på. Han verkar ändå bara upprepa samma saker hela tiden (att vi inte har någonting att oroa oss för, att han är en erfaren pilot och att vi kommer vara uppe i luften igen inom en timmes tid) så vi ser verkligen ingen mening med det. Istället fokuserar vi på varandra och gör vårt bästa för att hålla oss lugna, vilket givetvis inte är en enkel uppgift när man sitter i ett plan utan bränsle mitt ute i ingenstans. Eleanor är praktiskt taget i upplösningstillstånd vid det här tillfället och jag kan se just hur mycket det plågar Louis - det finns ingenting han kan säga eller göra för att lugna henne. Visst påverkar hennes oro oss andra, men vi försöker att inte visa det då vi antar att det bara kommer få henne att må ännu sämre. Jag önskar att det bara fanns något sätt att vrida tillbaka tiden, att jag hade satt min fruktansvärda envishet åt sidan på flygplatsen och ringt hem efter hjälp. Ännu en anledning till varför det här är mitt fel..
Jag har kämpat med den här delen väldigt länge nu och skrivit om stora delar flera gånger, motivationen är inte på topp, precis som statistiken. Jag vet att det är för att jag knappt har uppdaterat någonting i sommar (vilket jag är så ledsen för), men nu tänkte jag börja uppdatera på bestämda dagar igen. Kommer fortfarande köra på måndagar och onsdagar (detta blir onsdags-delen den här veckan) för det passar bäst i mitt nya schema och sen vet jag inte om jag ska skriva på fredagar eller lördagar, det kan nog bli lite blandat beroende på om jag har nått annat att göra :)
Förövrigt hoppas jag att ni som har börjat skolan har haft en bra skolstart och jag önskar alla 98:or lycka till på gymnasiet, minns hur nervös jag var och det var inte roligt... Men det går över! :D
Hoppas att ni kan komma igång och kommentera mer nu också, det är så mycket roligare att skriva då! :)
My (1D Novell)
Jättebra, stackars dom och jag undrar vad som kommer att hända nu! Hoppas det går bra i alla fall, hehe :)
Kram
Svar:
Stina Johansson
Trackback