Strong † Del 34
Tidigare... (Louis' perspektiv)
"So what happens now? Do I go there?".
"It's the best way to ensure that we get them back safely", säger polisen med de vänliga ögonen och jag tvekar inte en sekund innan jag beger mig mot bilen som står parkerad på gatan..
Inte förrän jag sitter i bilen på väg mot mötesplatsen och har haft tid att greppa vad det är som pågår kommer jag att tänka på att jag sätter mitt eget liv i fara genom att göra detta. Mina tankar svävar iväg. Jag har inte pratat med mamma, pappa eller någon av mina syskon på ett par dagar. Inte heller har jag spenderat så mycket tid med killarna utanför jobbet. Ingen av dem vet vart jag än för tillfället, än mindre vad jag håller på med. Om någonting händer mig, om detta inte alls handlar om att lämna över pengarna och försvinna, kan det ha varit sista gången jag såg dem. Tanken sätter tårar i mina ögon, men det spelar ingen roll. Tanken på att något ska hända Melanie, eller att jag rent av ska förlora henne totalt, är så mycket värre.
†Melanie†
"Leave Louis bloody out of this!", ryter jag så hårt mina lungor orkar och tar sats mot den stora dörren. På andra sidan har den lömska kvinnan precis avslutat ett samtal med Louis från min mobil och bara tanken på att de planerar att lura honom får mig att må illa, trots att jag inte tycker om honom allt för mycket efter vårt bråk. Jag bryr mig fortfarande om honom och vill inte att han ska råka illa ut på grund av mig. "Leave him out of it!!". Jag bankar på dörren för allt vad jag orkar och när Connor försöker hålla mig tillbaka bankar jag på honom också. Hans välbyggda kropp tar mina slag som om de kommit från ett småbarn och istället för att ge vika drar han in mig i sin famn. Min ilska går över till vemod och istället för att fortsätta skrika bryter jag ut i tårar. "I don't like him very much right now but I don't want them to hurt him, Connor. I don't want to be the reason he end up in trouble", snyftar jag mot hans axel.
"Shhh", viskar han och stryker mig över huvudet. "It's going to be alright. Louis is a smart guy, he knows what he's doing".
"He's not that smart though", jag skakar på huvudet utan att vända upp blicken. "He probably didn't even think about this, at this point I'm sure he'd do about anything just because my life is on the line. It's not fair, he shouldn't get mixed up in this!".
"Melanie, have some faith in your guy", säger han lugnande och lägger sitt ena pekfinger under min haka för att vända upp mitt huvud. "..alright?".
"He is not my guy", protesterar jag bestämt. "Our fight and his damn cousin is the reason why I came back. I needed a break from them and I don't want him to swoop in and save my life. I don't need him to be in that position because no matter what, I will always have him to thank for my life. I know it sounds stupid, but I just don't want them in my life right now". Jag är så förtvivlad och uppe i varv att jag inte vet riktigt hur jag ska känna mig. Ska jag vara arg? Ledsen? Både och? Inget av det? Mina tankar går på högvarv. Är det fel av mig att inte vilja ha Louis här just nu? Jag borde vara tacksam för att han riskerar så mycket för att rädda mig, men jag känner mig inte tacksam. Jag vill att Louis ska stanna i London och fortsätta med sitt liv som vanligt. Jag vill att polisen ska komma och gripa galningarna, jag vill inte att de ska promenera härifrån med en stor summa av Louis' pengar. Jag vill inte att de ska vara på fri fot, jag vill ha dem bakom galler.
"Melanie, breath", befaller Connor och det är inte förrän hans mjuka röst avbryter mina tankar som jag inser att jag står och skakar. Varenda muskel i min kropp är på helspänn och min andning är ytlig. Även fast jag vill kan jag inte göra någonting åt saken. "Melanie", säger Connor igen.
"I don't know what to do, I don't want anyone to risk their lives for me and I don't want to be here..."
"You can't do anything from in here, just try to think about something else for a while".
"You can't do anything from in here, just try to think about something else for a while".
"Think about something else?! What the hell am I supposed to think abo-", Connor avbryter mitt utbrott genom att pressa sina läppar mot mina vilket bokstavligt talat slår andan ur mig. Efter en kort stund drar han sig prövande tillbaka för att se vad jag gör och för en stund, en kort stund, existerar ingenting annat än Connor och jag, instängda i ett källarrum med bara några ynka centimeter som skiljer våra kroppar. Allt annat försvinner ur mitt huvud. Connor är det enda jag ser. Jag vänder upp huvudet och möter hans blick, för mitt ansikte närmare för att sedan kyssa honom tillbaka. Jag kan inte motstå.
"We are going to get through this, Melanie. And we will be alright", säger han när vi återigen står och ser varandra i ögonen.
"I really hope you're right"..
Jahaja, hur ska det här sluta? Kommentera gärna era åsikter! :)
Thea
Jätte bra!
Svar:
Stina Johansson
Linnea
Omfg
Svar:
Stina Johansson
Trackback