Strong † Del 33
Tidigare.. (Melanies perspektiv)
"Think about something else?! What the hell am I supposed to think abo-", Connor avbryter mitt utbrott genom att pressa sina läppar mot mina vilket bokstavligt talat slår andan ur mig. Allt annat försvinner ur mitt huvud. Connor är det enda jag ser. Jag vänder upp huvudet och möter hans blick, för mitt ansikte närmare för att sedan kyssa honom tillbaka. Jag kan inte motstå.
"We are going to get through this, Melanie. And we will be alright", säger han när vi återigen står och ser varandra i ögonen.
"I really hope you're right"..
Vi slår oss ner på golvet igen och väntar under tystnad på att någonting ska hända. Vår rubbade tidsuppfattning får det att kännas som att vi sitter där i en hel evighet, men det kan inte ha tagit mycket mer än ett par minuter innan vi hör det bekanta ljudet av en spinnande bilmotor strax utanför huset vi befinner oss i. Det är första gången sen vi kom hit som vi hör ett ljud utifrån så vi flyger genast upp på fötterna och gör oss redo på vad som än väntar. Dessvärre känner jag igen det speciella ljudet som bilen ger ifrån sig. Det är Louis. Jag antar att jag fram tills denna punkt fortfarande hade någon sorts hopp om att det skulle vara någon annan som kom till vår räddning, som till exempel en tränad polis, men nu när jag vet att det verkligen är Louis får jag en klump i magen. Jag vet att de är beväpnade där ute och jag vet att Louis inte har någon som helst erfarenhet av situationer som denna, därför kan det sluta i princip hur som helst. Jag tvivar starkt på att det kommer gå så smidigt som de lovat då jag tyckte mig höra något om några planer som jag inte skulle gilla. Dock är väggen för tjock för att jag skulle höra några detaljer, vilket ändå inte spelar någon roll eftersom att jag inte har en chans att varna Louis i alla fall. Om jag skulle veta någonting skulle jag förmodligen bara må ännu sämre för att jag inte kan göra någonting för att stoppa honom.
"It'll be alright, Melanie", säger Connor och kramar min hand i sin. Jag vänder upp blicken och ser på honom. Efter all tid inne i det mörka rummet har jag anpassat synen väldigt bra så jag kan utan svårigheter urskilja hans ansiktskonturer.
Bilmotorn stängs av och en extremt lång tystnad följer. Jag tycker mig höra dova fotsteg mot stenplattor, men efter all den här tiden utan både mat och vatten kan det lika gärna vara min hjärna som spelar ett spratt. Snart kan jag inte höra något annat än mitt eget hjärta som jag tycker slår ohälsosamt snabbt.
†Connor†
Melanie och jag står hand i hand och stirrar på dörren i väntan på att någonting ska hända. Det har varit skrämmande tyst i flera minuter och när tystnaden äntligen avbryts är det av skrikande röster. Jag har personligen aldrig pratat med Louis, men jag har ändå en hyfsat bra ide om vilken röst som tillhör honom eftersom att hans dialekt skiljer sig från de andras. Melanie kramar om min hand. Det är uppenbart att hon är orolig för Louis' säkerhet, vilket inte alls är konstigt. Jag gör mitt bästa för att trösta henne samtidigt som jag försöker följa konversationen som jag misstänker äger rum på övervåningen eftersom att jag knappt kan höra vad de säger. Det låter som att de försöker tvinga ur Louis mer pengar än vad de kommit överens om och när Louis säger emot höjer de rösten. Mitt i allt avfyras tre skott från vapnet vi flera gånger sett i händerna på kvinnan och då tappar Melanie greppet. Hon skriker rakt ut, ropar efter Louis, och faller ner med knäna mot marken. Jag sätter mig snabbt på huk bredvid henne och lägger armarna om hennes sköra kropp för att trösta henne. Det är omöjligt. Hon är otröstbar.
Yttligare ett par minuter passerar och snart öppnas den tunga dörren med ett förskräckligt gnissel. Vi får kisa för att inte bli bländade av den starka lampan i rummet utanför och snart ser vi konturer av flera personer i dörröppningen. Så fort det har slutat bränna i ögonen ser jag att Louis står längst fram med resten av personerna bakom sig och vapnet pekat mot huvudet.
"LOUIS", utbrister Melanie i vad som låter som en blandning av vrede, oro och en hel del andra känslor.
"He's not much smarter than you are", säger kvinnan hånfullt och puttar in Louis i rummet innan hon smäller igen och låser dörren.
"Are you out of your bloody mind?! What is wrong with you?! You should have known better than to come here all alone!", nästintill skriker Melanie och rusar mot Louis i vad som verkar vara en attack. Louis försöker dra in henne i sin famn på samma sätt som jag tidigare gjort, men Melanie är fullkomligt galen och hans försök ger inget resultat. Jag bestämmer mig för att göra en insats och lägger armarna om henne bakifrån med mina stora händer om hennes smala handleder. Hon försöker kämpa sig loss men inser snart att det är lönlöst och låter mig hålla om henne. Louis slår sig ner på golvet och dunkar ryggen och huvudet i väggen.
"I'm sorry. I thought I had the situation under control...", suckar Louis skamset.
"You thought you ha- bullshit! You wanted to be the hero, swoop in and save our lives. This isn't a movie Louis!", fortsätter Melanie i sin arga stämma och blir genast upprörd igen.
"Melanie, breath. This isn't his fault, he was just doing everything he could", säger jag i ett försök att lugna henne, vilket inte fungerar vidare bra.
"How can you always be so bloody calm?! We're probably going to die in here and you keep telling me to breath. I don't want to be calm, I want to get out of here!", påpekar hon förbannat.
"Guys!", ropar Louis plötsligt och vi stannar genast upp för att titta på honom. "You smell that?". Vi båda tar ett djupt andetag genom näsan och inser ungefär samtidigt vad det är som luktar.
"Great, looks like we're gonna die even sooner. They're burning the fucking house down...!".
Jag får försöka komma ihåg att lägga till en bild imorgon för jag har nationella prov 7.50 imorgon och jag hade ingen aning om att klockan var så mycket o.o Men ha det så bra och kommentera om ni har lust! :)
Thea
Har alltid lust att kommentera!Bästa novellen<3
Svar:
Stina Johansson
Trackback