Jag svänger in på Melanies gata i alldeles för hög fart och ställer mig på bromsen när jag är utanför hennes garageuppfart. På gräsmattan framför huset står Melanies mamma och pappa, två vuxna till jag inte känner igen (förmodligen pojkens föräldrar), fyra poliser och ett gäng ungdomar som ser ut att vara i Melanies ålder. Jag känner igen en av dem som hennes bästa vän Emma, resten antar jag är deras vänner. På väg ut ur bilen greppar jag mobilen och nycklarna som jag kör ner i varsin ficka innan jag skyndar mig mot folksamlingen på gräsmattan. Poliserna verkar inte helt nöjd med sättet eller farten jag närmar mig med då en av dem kliver fram för att stoppa mig innan jag når dem.

"It's alright, he's family", snyftar hennes mamma och polisen backar ursäktande för att släppa fram mig. För en liten stund kan jag inte röra mig, sorgen i allas ansikten förlamar mig, men när Emma vinkar åt mig att jag ska komma närmare sätter jag fart på fötterna och skyndar mig fram till Melanies mamma för att lägga armarna om henne. 

"Oh Louis!", hon brister ut i gråt mot min axel och jag trycker hennes skälvande kropp mot mig i ett försök att lugna ner henne. 

"What can I do?", frågar jag och vrider huvudet för att se på poliserna, en efter en.

"At this point; not much", säger en av dem, en kvinna med långa, mörka flätor hängandes över bröstet. Hennes ögon ser vänliga ut och hela hon ger uttycket av att hon bryr sig, därför känner jag att jag kan lita på henne.

"Are you sure? I mean, we can't just stand here, can we?", säger jag tveksamt och släpper taget om Melanies mamma så att hon kan vara med i konversationen.

"We have plenty of people out looking for them, there's not much more to do", säger den vänliga polisen i samma stund som min mobil börjar vibrera i fickan. Min första tanke är att ignorera den, men sen kommer jag på att det kan vara någon av killarna som undrar vart jag har tagit vägen och därför fiskar jag upp den ur byxfickan. Innan jag svarar kikar jag på skärmen för att se vem det är och sätter nästan tungan i halsen när jag ser Melanies namn på skärmen.

"It's her", säger jag förstelnat medan jag låter blicken gå mellan de fyra poliserna och Melanies föräldrar och vänner, alla stirrar tillbaka på mig.

"Answer it", beordrar en av poliserna samtidigt som han säger åt någon annan att ringa till stationen för att de som är kvar där ska spåra samtalet. Jag väntar inte många sekunder innan jag lyfter telefonen mot örat och svarar.

"Melanie?".

"Oh, that must be the name of the cute girl... No, this is not Melanie", svarar en kvinnlig röst som definitivt inte tillhör min Melanie.

"Who are you?", frågar jag stelt, sedan slår det mig att jag faktiskt pratar den som har gjort det här mot stackars Melanie och då blir jag istället galet förbannad. "WHAT HAVE YOU DONE TO MELANIE?!".

"Easy boy, one question at the time", säger hon lugnt, som om detta inte alls är någon stor grej. "I'm actually calling to offer you a deal... I hear that you are famous, is that right?". Jag funderar snabbt över situationen och kommer fram till att ett gäng 'kända' för att kidnappa oskyldiga människor knappast kan vara ute efter publicitet och då återstår bara en sak jag kan tänka på; pengar.

"You want my money? Is that what this is about?", frågar jag förbannat. Om så är fallet, om Melanie blivit kidnappad på grund av att jag har pengar, kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Jag kan inte tänka mig att leva i en värld där min flickvän är i ständig fara bara för att jag lever min dröm.

"It wasn't, but when I was looking through her contact list and saw your name I thought it sounded familiar. I asked her and, man, she's so weak your girl, told me everything straight away. The car wasn't worth as much as we thought, so, I was thinking £10000. What do you say?", frågar hon girigt.

"I'll pay whatever, just don't hurt her", ber jag vädjande, trots att jag bara vill hoppa genom telefonen och ge denna förskräckliga människa vad hon förtjänar.

"Oh, might be a little late for that, oops", säger hon med ett lugn som nästan får mig att explodera av ilska. Polisen som står bredvid och stöttar mig försöker lugna ner mig genom att veva med händerna, förmodligen för att jag inte ska säga något opassande och sumpa chansen. Hon och de andra poliserna har varsig hörsnäcka i öronen i vilken jag chansar på att de hör samtalet från polisstationen eftersom att de verkar ha full koll på vad det är som pågår. Jag tar ett djupt andetag och öppnar munnen för att säga någonting, men inget kommer ut.

"Oh, and there's one more thing", säger hon efter en liten stunds tystnad. "When you come and get your girl you better be alone or else we'll shoot you, whoever is with you and innocent little Melanie and her friend". Som för att visa att de menar allvar avfyrar de ett par skott i bakgrunden och Melanie skriker förskräckt.

"MELANIE?!", utbrister jag i panik.

"Cool down boy, I didn't hit one of them...yet".

"Alright alright, what do you want me to do?".

"Isn't that clear? I'll text you the place, you show up alone and you bring your money. Then we go separate ways and never see each other again. Bye now, we don't want them to have time to track the call, do we? See you soon Louis", säger hon innan hon lägger på luren utan att ge mig en chans att säga någonting. Jag låser mobilen och lägger ner den i fickan innan jag vänder upp blicken och ser på polisen som tidigare beordat mig att svara för att ta reda på om de hann spåra samtalet. Han lyssnar i sin hörsnäcka en kort stund och ger sedan ifrån sig en lika kort svordom.

"Dammit", väser han.

"So what happens now? Do I go there?". 

"It's the best way to ensure that we get them back safely", säger polisen med de vänliga ögonen och jag tvekar inte en sekund innan jag beger mig mot bilen som står parkerad på gatan..

 

---

 Jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu för jag har ett muntligt prov imorgon som jag inte har tränat till.... Men jag kände att det var på hög tid att jag uppdaterade här, jag är så ledsen för det långa uppehållet, men jag kan säga att det inte var förgäves i alla fall, om det är till någon tröst. Jag redovisade min svenska nationella idag och det gick så mycket bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig när jag först såg uppgiften, haha! Mina vänner sa att det gick jättebra och jag tyckte själv inte att det gick så dåligt, ändå mådde jag illa långt efter att jag hade redovisat för att jag var så himla nervös... Jaja, så skönt att ha det gjort! :)