Först efteråt inser jag vad jag har gjort. Melanie och jag har endast tagit en paus från vårt förhållande vilket inte alls betyder att jag har rätt att träffa andra människor på det här sättet. Och nog hade det inte varit lika farligt om det varit en fritt främmande brud jag aldrig mer skulle behöva träffa, men Nellie, efter att jag flera gånger fått berätta för både Melanie och alla andra att vi inte är och inte vill bli något mer än vänner. Kan det bli så mycket värre? 

 

†Nellie†

 Morgonen därpå när jag vaknar är Louis försvunnen och jag ligger ensam tvärs över den breda hotellsängen. Minnesbilder från gårdagskvällen sätter ett leende på mina läppar, men den dunkande värken i mitt huvud hindrar mig från att ta mig ur sängen. Jag kommer ihåg att jag bestämt såg till att jag fick i mig tillräckligt med alkohol innan jag förförde Louis, annars fanns det inte en chans att jag skulle ha vågat, jag var så rädd att han skulle avvisa mig. Men att det skulle hända något mellan oss förr eller senare förstod nog både han och jag, så det var lika bra att få det överstökat. 

 Efter att ha legat och dragit mig i ungefär en kvart trotsar jag huvudvärken och pallrar mig in i badrummet. Jag blir tvungen att stanna upp vid spegeln för att betrakta min spegelbild som ser allt annat än fräsch ut. Mina ögon kantas av mörka ringar och rester av både mascara och eyeliner och det naturligt färgade läppstiftet jag valt att experimentera med är utsmetat runt hela min mun. Håret är fettigt och ordentligt tilltrasslat. Missnöjt suckar jag åt min reflektion i spegeln och kliver sedan in i duschen.

 Så fort jag har duschat färdigt och fått på mig ett par rena kläder letar jag rätt på mobilen för att ringa Louis. Jag är ganska säker på att vi kan vara överens om att vi hade det väldigt trevligt igår, därför finner jag det oerhört konstigt att han bara försvunnit utan att väcka mig eller lämna någon form av meddelande. Kanske var han tvungen att åka iväg och jobba så pass tidigt att han inte hade hjärta att väcka mig? Om så är fallet tycker jag inte att det är obegripligt att han inte svarar i telefonen, men jag vill inte gärna ge mig utan bevis på att han verkligen är på jobbet, så jag ringer ett par gånger till i hopp om att han ska svara, om så bara för att säga åt mig att vi kan höras senare. 

 

 †Louis†

 Det är ett evigt ringande på den förbannade telefonen. Nellie envisas med att ringa gång efter gång utan att vänta speciellt många sekunder mellan samtalen, vilket stoppar upp all annan eventuell samtalstrafik till min telefon. Men jag vägrar svara. Jag förstår att vad som hänt är precis lika mycket mitt fel som hennes eftersom att jag lät det hända, men jag tycker ändå att det var otroligt fel av henne att dra in mig i någonting när hon mycket väl vet om att jag redan har en flickvän, som jag tycker oerhört mycket om trots att vi har våran paus. 

 Rätt vad det är ersätts Nellies egna ringsignal av standardsignalen och jag blir väldigt förvånad när jag ser att det är Melanies mamma som lyckats få fram ett samtal mellan Nellies konstanta ringande. Nyfiken som jag är lyfter jag mobilen mot örat och svarar som jag alltid gör. 

"Louis".

"Oh Louis, it's Melanies mom", säger hon med gråten i halsen. Jag blir genast på helspänn och oron sprider sig i hela min kropp. Någonting är fel med Melanie. "I'm sorry to tell you this over the phone...". Melanies mamma bryter ut i gråt och jag tycker mig höra att hennes pappa istället tar över telefonen. 

"Tell me what? What is wrong?", frågar jag oroat. 

"Melanie and her friend Connor hasn't been home since yesterday morning. Traffic cameras in Brighton saw them two getting take out breakfast at a resturant and half an hour later the same camera saw their car with a different driver and passenger. They are apart of a gang that is known for kidnapping innocent people and... other horrible stuff. The police are telling us that Melanie and Connor may have been kidnapped and they are searching for them all over Brighton", förklarar han lågmält och entonigt. Mina ögon tåras och min haka blir lätt hängandes - jag vet inte vad jag ska säga. 

"I-I... I will be right there"

 

Samtalet avslutas och yttligare ett par minuter passerar utan att jag kan röra mig en centimeter. Jag minns att de pratade om någon kidnappning på radion när Nellie och jag satt i bilen på väg till ishallen igår. Det var alltså Melanie han pratade om. Första tåren faller över min kind. Jag kan inte förstå det. Vill inte förstå det. Medan jag har umgåtts med Nellie, medan jag har legat med Nellie, har min flickvän alltså blivit kidnappad. Jag har varit en värdelös vän och pojkvän, att vi har paus är inget att skylla på. Jag måste finnas där för henne och hennes familj nu.

 Bestämt rusar jag ut till bilen som står parkerad utanför huset. Jag struntar fullständigt i att jag bara har mjukisbyxor och ett linne på mig, det enda jag tänker på när jag lämnar lägenheten är att ta med mig bilnyckeln och mobilen. Resten spelar ingen roll. 

 På vägen ner till Brighton bryter jag nästan alla hastighetsbegränsningar som finns, det är ett under att inte polisen tar mig. Nellie ger sig fortfarande inte utan ringer någon gång var femte minut. Jag funderar kort på att svara och tala om för henne att hon måste sluta ringa, att hon måste acceptera att jag har viktigare saker för mig än att prata med henne, men bestämmer mig snart för att jag inte vill prata med henne, alls. Så istället för att svara låser jag upp mobilen och låter blicken gå mellan vägen och skärmen medan jag blockerar hennes nummer. Jag får förklara senare, tänker jag. Nu känns det viktigare ett Melanies föräldrar eller kanske till och med Melanie kan nå mig om det skulle behövas.. 

 

 Inte en av de bästa delarna kanske, men det är måndag, vad ska man säga..? Haha! Kommentera gärna! :)