Strong † Del 30
Tidigare.. (Melanies perspektiv)
"Please..", gnäller jag oskyldigt och lindar armarna om min kropp för att gömma mig så gott det går. Mannen som håller upp mig med sitt fasta grepp skrattar lite åt mig innan han släpper taget om min arm och låter mig falla ihop på golvet igen. Jag viker ihop armarna intill kroppen och lutar pannan mot knäna. Inombords gråter jag för fullt, men ingenting kommer ut.
Helt plötsligt backar kvinnan ut ur rummet och de tre männen följer slaviskt efter henne. De är noga med att stänga den tunga dörren bakom sig och stryper därmed vår enda ljuskälla. Rummet återgår till att vara bäcksvart. Jag känner mig inträngd. Naken. Mörkret gör bara allting mycket värre. Det tränger in mig i det lilla hörnet där de två betongväggarna möts och jag kan inte se vilka faror som lurar i den tunga atmosfären. Råttorna börjar krypa fram när tystnaden har lagt sig. Deras klor hörs mot golvet och deras håriga figurer dras mot min kropp. Jag funderar på var de kan ha gömt sig medan kvinnan och männen var här, om det kanske finns en väg ut. "En råtta kan komma igenom ett hål litet som en enkrona", min biologilärares ord ekar i huvudet och jag suckar djupt. Vi kommer aldrig härifrån, tänker jag dystert. Vi kommer dö i ett fyrkantigt betongrum innan vi ens hunnit leva..
Rätt vad det är hör jag steg i rummet och blir genast på min vakt. Jag kniper igen munnen och tvingar näsan att hålla kvar luften i mina lungor, livrädd att ge ifrån mig ett enda litet ljud.
"Breath", säger Connor lugnande. "It's just me. No one else is here". Med ett väsande ljud släpper jag ut luften genom näsan och försöker fokusera blicken för att se om det verkligen är sant. "I promise Melanie, they're not here", Connor måste ha anpassat blicken snabbare än vad jag gjort för han låter väldigt säker på det han säger. Det tar mig nästan en minut till innan jag kan urskilja de övriga tre hörnen i rummet och därmed kan jag konstatera att han har rätt - det är bara vi två som befinner oss i rummet.
"I don't wanna be here Connor, I'm scared", viskar jag med min hesa röst. Jag ser dova konturer av Connor när han sakta och försiktigt smyger fram till dörren och drar lite löst i handtaget, sedan lite hårdare, men allt förgäves - dörren är låst. Hans rörelser skrämmer råttorna till mitt hörn av rummet och just när jag börjat vänja mig vid deras obehagliga närvaro är det en av dem som försöker sig på att ta en rejäl tugga av utsidan på mitt lår, precis under troskanten. Jag känner hur dess tänder riktigt skär genom alla mina hudlager och lämnar djupa märken i mitt ben. Till att börja med är jag som bedövad av smärtan, men så fort jag fått låss ohyran från mitt lår (vilket inte tar mer än ett par långa sekunder) nästan skriker jag av smärta. Connor är snabbt vid min sida och sätter en hand över min mun för att kväva skriket.
"It bit me! That damn scabby thing bit me!", grinar jag medan jag försöker stoppa blödningen genom att pressa båda mina händer mot de två djupa bitmärkena. Connor lägger sin hand över min och försöker lyfta den, men jag håller emot. "It's too dark, you won't see", säger jag, förutsatt att det var det han försökte göra.
"I've eaten a lot of carrots in my life", skämtar han medan han bestämt flyttar mina båda händer. Den undre handen är kladdig av blod vilket nästan får mig att må illa. Äcklat torkar jag av den mot det smutsiga golvet. "Ooh, this needs to be taken care of", suckar han och drar tummen över såren, antagligen för att se hur snabbt det kommer nytt blod. Jag drar in luft mellan tänderna vilket skapar ett väsande ljud.
"Well, that's comforting..", muttrar jag uppgivet och dunkar huvudet i den stenhårda väggen bakom mig.
"Calm down, it's gonna be alright", säger han och kramar om min hand innan han tar av sig sin svarta t-shirt. Med starka tag river han den i decimeterbreda längder som han sedan knyter om mitt ben, två i taget, resten lägger han i en hög på golvet. När processen är färdig slår han sig ner på golvet och drar in mig under sin högra arm. Stelfrusen lutar jag mig mot hans bara överkropp som faktiskt utstrålar värme, trots att vi suttit i det kalla rummet ett bra tag. Tillräckligt länge för att jag ska glömma att det faktiskt finns en värld utanför fängelsehålan. Emma, Talia och Troy ligger förmodligen kvar i sina sängar och sover, eller så har de stigit upp och undrar vart vi har tagit vägen. Borta i London är Louis upptagen med musiken och Nellie. Jack sitter förmodligen i Miguels lägenhet och klappar Zorro, trots att jag med tankekraft försökt få honom att förstå att han skulle låta bli. Mamma och pappa är på sina jobb och tar hand om problem som i mitt tillfälliga läge är helt obetydliga, totalt ovetande om vad som pågår. Resten av invånarna i Brighton, i London, i hela Storbritannien fortsätter leva sina liv som vanligt, helt omedvetna om hur plågad jag känner mig. Det får mig att inse hur obetydlig jag egentligen är. Här är jag, instängd och rädd för mitt liv, och ingen, absolut ingen mer än Connor och jag lider av det. Jag kunde vara död just nu och ingen skulle få veta det förräns om flera timmar, dagar kanske. Kvinnan som jag antar ligger bakom det här verkar ha erfarenhet, det är definitivt inte första gången hon gör något i stil med detta. Det oroar mig. Vem vet vad hon är kapabel till?
†Connor†
Jag sitter där på golvet med armen om Melanies taniga kropp och jagar bort råttorna i vad som känns som en hel evighet. Bristen på fönster och kontakt med omvärlden gör att jag snabbt tappar tidsuppfattningen och snart kan jag inte avgöra om vi suttit i rummet några minuter, flera timmar eller kanske till och med ett helt dygn. Magen knorrar lite då och då vilket får mig att tänka på frukosten vi just varit inne i stan för att köpa. "You were just at the wrong place at the wrong time", kvinnans ord hemsöker mig. Det var mitt förslag att vi skulle åka in till stan för att överraska de andra. Hade jag bara hållit tyst kanske vi just nu hade suttit hemma vid Melanies köksbord och avnjutit en hemlagad frukost tillsammans med de andra istället för att sitta och ruttna bort i en mörk håla. Jag blir så arg på mig själv att jag nästan exploderar och jag får så otroligt dåligt samvete för att jag lurat in Melanie på det här. Allting är mitt fel. Om någonting händer Melanie kommer jag inte kunna leva med mig själv. Jag skulle bara ha hållit tyst, som vanligt. Att jag aldrig lär mig.
Del 30, herregud, det känns som att jag nyss började med den här novellen, haha! Kan bara passa på att säga att planeringen jag hade gjort tog slut för lääänge sen, så allt jag skriver nu är bara det som kommer upp när jag skriver.. Så ifall ni vill lämna några förslag är det helt okej (och det är inte för att jag inte vet vad jag ska skriva utan för att jag vill att ni också ska vara delaktiga i novellen, om ni vill såklart!) :)
Thea
Mer Lellie (Louis och Nellie) och kan inte Louis på något sätt bli inblandad i detta?bästa novellen
Svar:
Stina Johansson
Wilma
Jag kommer inte på något bra förslag :/ Bra skrivet :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback