»Hanna (Skan)«
~2008~
Jag satt längst ut på en av de främre bänkraderna i skolans aula och lyssnade till rektorns eviga prat i väntan på sommarlovet. Bredvid mig satt Liam -min bästa vän sedan tredje klass- och pillade bort små träflisor från bänkraden framför oss för att kontrollera sin nervositet. Det var nämligen så att han, efter rektorns tal och en annan tjejs uppträdande, själv skulle upp på scenen och framföra sin egna version av Simple Plan's Astronaut inför hela högstadiet. Ungefär en månad tillbaka hade han tyckt att det verkade som en jättebra ide, men ju närmare denna dag vi kommit desto mer hade han ändrat den åsikten. Hade det inte varit för att jag satt ivägen skulle han förmodligen ha befunnit sig någon helt annan stans, långt bort från aulan.
"You have nothing to worry about Liam, you know that you're the best singer around here", viskade jag till honom innan jag placerade en stöttande hand på hans lår. Han såg på mig med en osäker blick och gav mig sedan ett tacksamt leende.
"Thanks to you", viskade han tillbaka efter att ha lagt sin hand ovanpå min. Det han sa var naturligtvis inte korrekt, men jag förstod vad han menade och gav honom därför ett kort leende istället för att börja tjafsa om det. Liam hade alltid haft rösten av en ängel, det hade ingenting med mig att göra, men det han syftade på var att det var tack vare mig som han vågade göra den hörd. Han hade varit väldigt blyg och försiktig innan han träffade mig och därför inte vågat sjunga för någon annan än sig själv i duschen. Men så fort jag upptäckt att han verkligen kunde sjunga hade jag tagit mig an uppdraget att göra honom känd. Han var dock inte alls med på den planen så jag fick börja med att be honom sjunga för mig när vi var ensamma och sedan lägga till fler folk med tiden. Nu, sista dagen i åttan, hade jag alltså fått honom att gå med på att sjunga inför hela högstadiet vilket var i alla fall ett par hundra personer. Men jag hade inte tänkt ge mig där. I sommar väntade till exempel en audition för x-factor, även om han inte riktigt visste om det ännu.
"Come on Liam, it's your turn", sa jag och skakade om honom lite när tjejen som nyss framfört sin egenskrivna låt började plocka undan efter sig på scenen. Liam såg sig omkring i salen med ett mer eller mindre skräckslaget uttryck i ansiktet innan han sjönk ihop lite vid min sida. De flesta av eleverna i aulan hade tappat intresset innan hon ens kommit igenom halva låten, vilket inte alls var konstigt med tanke på att hennes låt varit en otroligt sömnig ballad. "You're better than her", påminde jag honom om samtidigt som jag körde in en armbåge i sidan på honom. Han ryckte genast till och tvingades därmed räta på sig. "Come on now, you're up", sa jag och makade lite på mig för att han skulle kunna komma fram. Motvilligt tog han sig förbi mig och sedan vidare upp på scenen. Väl där uppe ställde han sig vid mikrofonen, ändrade höjden på den och väntade på att vår musiklärare Beth -som hade gått med på att spela bakom honom- skulle ta första ackordet innan han började sjunga.
"♪Can anybody hear me, or am I talking to myself? My mind is running empty, in the search for someone else who doesn't look right through me, it's all just static in my head..", jag log för mig själv när hans ljuva stämma fyllde aulan och det märktes direkt att de som tidigare tappat intresset slutade prata med sina vänner och riktade uppmärksamheten mot Liam. Det syntes så tydligt att han trivdes där uppe när han väl kommit in i låten. Han rörde sig över scenen, hade bra kontakt med publiken och framförallt så fanns det ett stort leende på hans läppar. Det var så underbart att se.
"♪Can I please come down...", efter nästan fyra minuter tog låten i alla fall slut och när Liams röst tonades ut i högtalarna ersattes den av ett imponerat jubel från publiken. Jag flög genast upp på fötter och medan allt fler följde mitt exempel växte sig Liams leende om möjligt ännu större. Jag var så stolt över honom.
"Thank you for making me do that, it felt amazing", sa Liam tacksamt när vi hand i hand gick mot parkeringen utanför skolan där hans föräldrar väntade på oss. Att jag tyckte han var hur bra som helst var han redan medveten om, så istället för att kommentera det sa jag "x-factor nästa då", i en så lättsam ton jag kunde. Liam gav ifrån sig ett kort, spontant skratt då han förmodligen trodde jag skämtade men så fort han märkte att jag inte skrattade med honom fick han något seriöst i blicken.
"You're not kidding, are you?", frågade han med en klump i halsen när han insåg att jag inte sagt det för att vara rolig.
"You know me so well", flinade jag till svars samtidigt som jag boxade till honom lite på axeln med min lediga hand.
"No way I'm auditioning for the x-factor!", utbrast han gravallvarligt och efter att jag gett honom en pressande blick tillade han; "I'm too young!".
"Actually, you're not", rättade jag honom i en retsam ton. "I've already looked it up".
"But my parents would never let me", fortsatte han med sin negativa inställning. Jag visste mycket väl om att detta inte handlade om att han inte fick, han trodde inte att han vågade, vilket jag inte tänkte låta vara ett hinder för honom.
"I got that covered", sa jag kryptiskt vilket gjorde att jag förtjänade en undrande blick från Liam. "I talked to your mother", förtydligade jag motvilligt, det första lät så mycket fränare.
"Have you talked to my mom when I wasn't there?", frågade han förvånat och såg på mig under höjda ögonbryn.
"Yeah, I called her about it a couple of weeks ago", svarade jag stolt. Jag hade fått väldigt bra kontakt med både Geoff och Karen -Liams föräldrar- under åren, men att jag skulle ringa någon av dem hade inte ens jag trott.
"What did she say exactly?", undrade han nyfiket.
"I asked her 'if I get Liam to agree on auditioning for the x-factor, would you let him?' and she answered something like 'yes, of course', and I don't remember the rest", förklarade jag medan jag så gott jag kunde spelade upp samtalet i huvudet. Det var svårt med tanke på att jag blivit övertaggad och i princip glömt bort att lyssna på vad hon sa för en kort stund, och så var det ju som sagt ett par veckor sedan.
"Well, I'm still not sure", sa Liam tveksamt. "I don't think I'm ready for such a big thing yet".
"It doesn't hurt to try?", log jag prövande. Jag var förmodligen mer exalterad över Liams framtida karriär som sångare än vad han själv var.
"I doesn't hurt to hear from Simon Cowell himself that you're not good enough? No, you're probably right", sa han retsamt och trasslad till mitt hår lite. Som hämnd sträckte jag lite på mig för att rufsa om hans frisyr lite vilket han besvarade med att köra in ett finger i sidan på mig eftersom att han visste att det var där jag var som kittligast. För att komma undan hans tortyr gjorde jag ett stort skutt åt sidan och när jag hade kontroll över situationen igen hörde jag Geoff och Karen så och skratta åt oss.
"The two of you will never grow up, will you?", frågade Karen med ett skratt efter att ha mött oss båda i en kram.
"We're fourteen mom, we are grown up", sa Liam halvt på skämt.
"When I was at your age I was fifteen", sa Geoff när han kramat om sin son vilket fick både mig och Karen att brista ut i skratt. Liams pappa var rätt tystlåten av sig, men när han väl sa någonting var det väl genomtänkt och fick oss ofta att skratta. Jag kastade en snabb blick på Liam och upptäckte då att han inte alls verkade road av skämtet. Istället såg han rätt funderasm ut, kanske övervägde han i alla fall mitt förslag att göra en audition för x-factor.
Det blir ingen prolog den här gången, istället tänkte jag skriva ett par delar som är från olika tillfällen från 'förr i tiden' så blir det jättebra, haha ^^ Många av er som skrev till mig ville ha en novell med mycket vänskap i, så det kommer det förmodligen bli ganska mycket av. Sen är det inte heller säkert att hon blir tillsammans med Liam bara för att de är bästa vännner, det får vi de :) Kommentera gärna vad du tycker, även om det kanske är lite svårt att avgöra efter en del :)
(Jag lägger till ett namn på novellen när jag har kommit på ett, förslag uppskattas!)