Broken ♦ Del 16
Tidigare..
"I don't know where mom and dad are.. They went out this morning, then I got a text saying that I had to get here and stay no matter what" sa han och tog fram mobilen för att visa messet som var från pappa. En tår rann över min kind och jag skyndade mig att torka bort den, vad skulle det betyda..?
Harry, Liam och Niall slog sig ner på den bekväma, vita soffan som fanns i det minimala 'vardagsrummet' medan de andra satte sig på den fräscha mattan som täckte hela golvet. Jag lät blicken vandra genom rummet i hopp om att mamma och pappa skulle dyka upp, vilket de givetvis inte gjorde. Yttligare ett par tårar gled ner över mina kinder och efter en stund kände jag Jacobs starka armar om mig igen. Jag vände upp huvudet en aning för att kunna se honom i ögonen samtidigt som min hjärna gick på högvarv när jag försökte komma på en anledning till varför mamma och pappa inte var i skyddsrummet med oss. Det fanns ingen. Pappa hade vid varje genomgång sagt att vi alltid skulle ta oss hit tillsammans eftersom att vi inte kunde nå varandra om någon gick före. Han bröt alltså mot sina egna regler, det var inte alls likt honom, detta gjorde mig ännu mer orolig.
"What happens now?" frågade Louis rakt ut i rummet. Jag torkade bort tårarna som vilade på mina kinder och vände sedan blicken från Jacob för att se på de andra. Alla satt bara och stirrade rakt ut, ingen förstod vad det var som hände. Jag suckade uppgivet och mötte Louis blick. Ja, vad skulle hända nu? Vi satt åtta personer i ett skyddsutrymme som egentligen var menat åt fyra och ingen av oss verkade ha någon ide om vad vi skulle göra. Jag antog att vi väntade på att någon skulle kontakta oss för att säga hur vi skulle gå till väga, men det skulle högst troligt inte hända eftersom att det inte fanns någon teckning i den underjordiska hålan.
"Sleep" kommenterade Jacob enkelt. "Let's end the day here and tomorrow, when it's daylight, we can call our familys to make sure that they're safe"
"Sorry for asking, but are you like... the boy version of her..?" frågade Zayn osäkert och pekade först på Jacob, sedan på mig. Jag gladdes verkligen åt att han kunde skämta även i den situation som denna, och ja, jag tror till och med att ett litet leende uppenbarade sig på mina läppar.
"I haven't introduced you yet, have I?" frågade jag för att försäkra mig om att det inte bara var Zayn som hade varit ouppmärksam. Alla fem skakade på huvudet, Georgia visste givetvis vem han var. "This is my twin brother Jacon" berättade jag för killarna som då stod upp.
"You look incredibly alike" konstaterade Harry och lät blicken flacka mellan mig och Jacob ett par gånger. Jag log igen, precis som Jacob, och la håret över ena axeln för att de enklare skulle kunna se hur ruskigt lika vi verkligen var.
"Wow, that is.. wow" sa Niall förstummat.
"Welcome to the family brother" sa Zayn och gick mot Jacob för att ge honom en halv kram. De andra killarna gjorde det samma.
"So.. Should we get some sleep?" frågade jag när jag såg att Georgia satt lutad mot väggen och kämpade med att hålla ögonen öppna.
"Yes, that sounds like a good idea" sa Louis och gnuggade händerna mot varandra framför sig. Jag tyckte om att han verkligen ansträngde sig för att se till så att alla hade det bra och var där de skulle, han var som pappan till fyra barn. Det passade honom.
"I think the sleepingbags are in that cabinet" sa jag och pekade mot ett av skåpen på väggarna. "Take one that fits you and... if you guys take that room I can sleep in there with Jacob and Georgia" fortsatte jag sedan samtidigt som jag pekade på de två rummen. Jacob gav mig en missnöjd blick och satte på skämt upp armarna i kors över bröstet. "No, you don't count as one of the guys, you're Jacob"
"Whatever you say miss" retades han innan han gick iväg till rummet han tidigare kommit ut från. Jag och Georgia sa snabbt godnatt till killarna och tog varsin sovsäck och gick in i samma rum som Jacob. Jag hade gjort mitt allra bästa med att hålla in all oro för att inte stressa upp alla andra, men sanningen var att allt ovetande höll på att driva mig till vansinne. Jag hade ingen aning om vad det var som försiggick utanför den säkra bubblan vi befann oss i, jag hade ingen aning om var mamma och pappa hade tagit vägen och jag hade ingen aning om hur framtiden såg ut. Jag var livrädd, även om jag inte visade det..
♦Georgia♦
Jacob och Cassandra låg bredvid varandra på en madrass, jag låg ensam på en annan. Från rummet bredvid hördes dova snarkningar och djupa andetag. Jag förstod inte hur de kunde sova. Även om jag själv var dödstrött hade jag legat vaken i flera timmar och plågat mig själv med alla tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Hur hade det gått för mamma och pappa? Hade de försökt kontakta mig? Om så var fallet och de inte hade fått tag på mig, vad tänkte de på just nu? Var de lättade över att jag förmodligen var död eller försökte de hitta mig..?
Jag gnuggade sömnen ur ögonen och kravlade mig ljudlöst ur sovsäcken. Innan jag lämnade rummet kastade jag en avundsfull blick mot Cassandra och Jacob. De hade varandra, killarnas familjer var långt härifrån på ett säkert ställe, jag hade ingen. Mamma och pappa kunde vara precis vart som helst, jag hade aldrig haft några syskon och resten av släkten hade jag isolerat mig själv från så länge att de förmodligen inte ens kom ihåg hur jag såg ut.
Det var med en djup suck jag slog mig ner i den krämvita soffan. Vad skulle jag göra nu..? Skulle jag göra ett till försök med att få tag på mamma och pappa? Cassandra hade noga förklarat att man inte under några omständigheter fick lämna säkerhetsutrymmet ensam och absolut inte om ingen visste om det. Det kunde vara mycket farligt och det kunde ta tid innan någon kom för att hjälpa om någonting skulle hända. Men vad hade jag att leva för i alla fall? Om mamma och pappa inte skulle komma tillbaka hade jag ju ingen, det spelade ingen roll om någonting hände mig.
Med de negativa tankarna om mig själv tassade jag genom rummet för att komma till den urtunga dörren som ledde ut. Innan jag vred om låset kastade jag en snabb blick över axeln för att se till så ingen såg mig, sedan var det bara att skjuta upp dörren under komplett tystnad. Uppdraget var enklare än jag trott, så snart smög jag upp för trätrappan med handen över fickan där mobilen låg för att jag hela tiden skulle vara säker på att den var där.
"Regardez là!" röt någon som verkade befinna sig i butiken över mig. Min andning upphörde inom några sekunder och jag kröp ihop längst väggen för att inte riskera att ramla ner och föra en massa oväsen. Jag hade inte gått i skolan lika många år som alla andra, men även jag hörde att killen pratade med fransk dialekt, troligen på franska också.
"Il n'y a personne ici!" skrek någon annan tillbaka. En tår rann över min kind, följd av en ljudlös snyftning. Franmännen var här, i London, i butiken. Två av dem bara några få meter ifrån mig..
Franskan är på google översätt-nivå, ni får ursäkta mig för det.. Jag har aldrig läst franska! xD
Och jag har kommit fram till att så fort jag är klar med so:n, bilden och spanskan kan jag börja uppdatera normalt igen, yay :D Usch, jag håller på att skriver ett arbete om världens sju underverk i so, så det är det enda som snurrar i huvudet på mig för tillfället.. Efter miljontals google-sökningar skulle det inte förvåna mig om jag rabblar dem i sömnen (alla utom en för den kan jag inte uttala) xD
Frida
Det är såååå spännande!! :D Meeer!! <3 x
Svar:
Stina Johansson
Louise
Är det np? Vi är klara med dem :) Men det är sjukt spännande!
Svar:
Stina Johansson
Ida
Sååå braaa!!! MEEEEER :D :D :D :D <3 xxxx
Svar:
Stina Johansson
Agnes
Haha, det här är så spännande, kan knappt vänta tills nästa, kram! <3
Svar:
Stina Johansson
Trackback