More than you see ♥ Del 29
Tidigare..
"Ellie?" ropade jag in i lägenheten för att se om hon var inne. Hon svarade inte men bara en stund senare kom hon ut i hallen för att hälsa.
"It's not what it looks like..." försökte hon.
"Oh.. My.. God... What happened to you?!"
"Zayn, just listen; this isn't what it looks like!" sa hon igen, den här gången lite allvarligare. Jag ville gärna tro henne, men när jag såg min bästa vän stå i min egen lägenhet helt sönderslagen visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Kunde det ens vara något annat än det såg ut att vara?
"Ellie, what happened? Who did this to you?" frågade jag ännu allvarligare medan jag tog av mig skorna och hängde upp jackan på en krok under hatthyllan.
"I ran in to a very cheeky brownhaired girl attached to Liam, but.. without Liam. Sandra" förklarade hon enkelt. Jag suckade djupt och gick med små steg genom den lilla hallen för att lägga armarna om henne i en kram. Hon gnällde dovt, men protesterade inte allt för mycket.
"Do you need me to talk to Liam?" frågade jag efter en stunds tystnad. Hon skakade genast på huvudet och drog sig ur kramen för att se mig i ögonen.
"But you might get a talk from Liam, Sandras face were much worse than this is" sa hon med ett tyst skratt och pekade på sitt eget ansikte. "I even think she cried a bit"
"That doesn't make it okay, and if I know you she were the one to throw the first punch, am I right?" frågade jag, redan hyfsat säker på att jag hade rätt. Ellie var inte den typ av människa som föredrog att lösa saker och ting med våld, även om hennes pappa råkade vara det.
"Yes, but..." försökte hon.
"No but, we'll just take care of it some other time" avbröt jag vilket fick ett leende att spridas i hennes ansikte.
"Great, so how did things go with the guys?" frågade hon sedan med ett hoppfullt uttryck i ansiktet. Jag rynkade försiktigt på näsan och skaka på huvudet i små rörelser som för att förbereda henne på vad jag tänkte säga.
"I left before we got to the point that involved me" erkände jag. Hennes hoppfulla leende bleknade genast och hon gav mig en blick som sa åt mig att fortsätta prata. "Liam started talkning about that he knew how they felt about Sandra and he said something about spending christmas at her place instead of with them. One thing led to another and it got pretty intese, I left before someone had time to protest"
"Zaaayn..." började hon utdraget. "You were supposed to fix things with your friends.. If they still want to have you in the band it's not too late, no one else knows about it yet"
"Ellie, there's nothing left to fix, really. I left because I thought it was the right thing to do, and I'm holding on to that opinion. I thought you were with me on that..."
"Yeah, I am.. But that doesn't mean that I'm just gonna stand here and be okay with you throwing away your dream. It's just.. You worked so hard for this, you deserve to li-"
"How did things go with Rebecca? Did you see her?" avbröt jag, som vi alltid gjorde när vi kände på oss att det började spåra ur. Vi hade kommit överens om att varje gång det höll på att hända skulle vi bara byta samtalsämne och låta det vara, på så sätt skulle vi inte behöva slösa någon tid på att vara osams.
Ellie fattade genast vinken.
"Pretty good actually. I met her and we talked for a few minutes before she disappeared again. Zayn, she looked so weak, I felt so sorry for her. I can't believe that Craig would do such a thing.." förklarade hon till en början med ett leende på läpparna men till slutet av meningen lät hon mest bara besviken.
"I told you, he's not human, he never were.. Sorry about that" ursäktade jag genast, även om det egentligen inte var mitt fel. Eller ja, på sätt och vis inte...
"You have nothing to be sorry about, it's not your fault that he is like he is" sa hon övertygande, ändå kunde jag inte låta bli att höra dubbelmeningen. Om det berodde på att jag var paranoid eller om hon faktiskt menade någonting med det visste jag dock inte.
"Uhm, of course not, I just thought that.." började jag oskyldigt men kunde inte komma på någonting passande att fortsätta meningen med. Istället ryckte jag bara på axlarna och fortsatte in på mitt rum för att byta om till lite skönare kläder. Jag hade -helt i onödan- klätt upp mig en aning innan jag gick ner till Louis och jag ville så snabbt som möjligt bli av med de obekväma jeansen och den tajta t-shirten utan tryck. Itsället för det drog jag på mig ett par mjukisbyxor och en skön kofta innan jag gick ut i vardagsrummet där man vanligen kunde hitta Ellie. Den här gången satt hon i soffan och stirrade tomt mot tv:n.
"What's up?" frågade jag aningens oroat.
"What happened? When Craig died, I mean" frågade hon utan att röra en min eller slita blicken från tv:n. Jag bet mig tveksamt i läppen och slog mig försiktigt ner i soffan bredvid henne med armbågarna lutade mot knäna. Efter en liten stund vände hon blicken mot mig och såg mig så djupt i ögonen att jag undrade om hon såg rakt igenom mig. "Becca said that I should talk to you about it, so she didn't say anything, but that just made me even more curious"
"I... I'd rather not talk about it right now.. I will tell you some day, I promise, just not today" sa jag tyst och undvikande. Hon suckade, uppenbarligen besviken på mitt fega svar, och lutade sig mot ryggstödet bakom oss.
"Why can't someday be today?" frågade hon envist.
"Because I'm not ready to tell yet.." svarade jag minst lika envist.
"Why, Zayn? Is it because it's too personal or is it because you might have been involved in some way?" frågade hon allvarligt. Jag visste om att hon inte menade någonting illa med det hon sa, hon sa det bara för att hon brydde sig, men jag kunde ändå inte låta bli att bli lite irriterad på att hon kom så nära. Jag ville gärna bara berätta allt som hände den där natten men att bara tänka dem blev för mycket. Det kändes som att om jag berättade skulle Craig höra mig, och om jag skulle bli överdrivet känslosam skulle kan trycka det i ansiktet på mig så länge jag levde.
"Maybe a little bit of both..." erkände jag tillslut, utan att visa några känslor alls. "So are we still on for tomorrow? With your parents?" frågade jag både för att det inte skulle bli någon pinsam tystnad och för att jag inte ville prata om saken längre. Ellie nöjde sig med den lilla framgång vi nått och gick med på bytet av samtalsämne.
"Yeah, they told us to be there at lunch, so I'm guessing around twelve or something" svarade hon nervöst. Vi hade bestämt att vi skulle spendera julafton hos Ellies föräldrar vilket hon naturligtvis började ångra nu i efterhand. Hon hade bara träffat sina föräldrar ett fåtal gånger sedan vi först gått och hälsat på dem, och då hade hon bara varit där korta stunder. Nu skulle de vara under samma tak i flera timmar, med mitt sällskap som om det inte vore nog utan. De tyckte fortfarande inte jättemycket om mig, de beskyllde mig för att ha tvingat Ellie att rymma med mig, vilket jag konstigt nog accepterade. Det skulle vilken förälder som helst ha gjort; skyllt på någon annan istället för att skylla på sina egna barn.
"It will be fine, we can leave whenever you feel like it" sa jag lugnande. Jag ville att hon skulle få den här tiden med sina föräldrar, även om hon vägrade gå dit utan mig.
"Now remember you said that because I might hold you to that" sa hon med ett lätt skratt. Jag flinade lite åt henne och la sedan upp armarna på ryggstödet innan jag riktade uppmärksamheten mot det som visades på tv:n. Det var ingenting jag kände igen, men det var inte tillräckligt dåligt för att det skulle vara värt att byta kanal.
♥~~ Niall ~~♥
På julaftonsmorgonen vaknade jag betydligt senare än vad jag borde ha gjort, ändå kände jag inget som helst behov av att lämna sängen. Planen från början hade varit att vi skulle träffas hos Louis på förmiddagen och så skulle vi i stort sett inte göra något annat än att umgås, men nu när varken Zayn eller Liam skulle komma kändes det inte lika kul längre. För att vara helt ärlig ville jag hellre ligga i sängen hela dagen och snabbspola tills jag fick vakna upp utvilad följande dag. Allt kändes bara så onödigt och meningslöst..
Kommentera, maybe..? :]
Och om ni tycker att min engelska är lite fel beror det förmodligen på att jag oftast inte orkar kolla upp alla ord jag inte kan stava, jag bara chansar lite, hoppas det inte stör ^^ x)
Frida
Jag ÄLSKAR verkligen den här novellen!! Så sjukt bra!!
Jag längtar så mycket till nästa del!!! :Dxx
Svar:
Stina Johansson
Ida
Din engelska är ju jätte bra! Känner mig helt nere idag.. Vet inte varför jag berättar det ^^ Allt känns bara fel, typ som Niall, fast tvärtom.. Haha :)braaa som alltid! Kram
Svar:
Stina Johansson
Agnes
Jo men lite press måste man ha på sig, annars skulle jag aldrig få någonting gjort, skjuter alltid upp skolarbeten så länge jag kan. :) Superbra kapitel förresten, har ingen aning om hur fortsättningen kommer bli, känns som det kan sluta lite hur som helst haha. :) Engelskan har jag inte märkt av något fel på. :) <3
Svar:
Stina Johansson
Trackback