Undercover • Del 31 » Part 2
Tidigare..
"What do you say about a game of Fifa at my place later?", frågade Harry med munnen full av mat när vi satt samlade runt bordet vid matrasten. Allas blickar vändes genast mot Niall eftersom att han var den enda som kunde tänkas tveka. Vi andra var redan med på förslaget, det behövde vi inte ens disskutera.
"What do you say about a game of Fifa at my place later?", frågade Harry med munnen full av mat när vi satt samlade runt bordet vid matrasten. Allas blickar vändes genast mot Niall eftersom att han var den enda som kunde tänkas tveka. Vi andra var redan med på förslaget, det behövde vi inte ens disskutera.
"Uhm...", Niall tvekade lite innan han fortsatte. "I was actually gonna go over to Hannas place", sa han undvikande medan han med baksidan av sin hand torkade bort lite mat från mungipan. Jag suckade diskret och la sedan ner gaffeln på kanten av tallriken innan jag återigen vände blicken mot honom. Med hjälp av enbart tanken försökte jag förmedla vad jag ville säga, men det syntes tydligt i hans ögon att han inte begrep.
"You've been spending quite a lot time with Hanna these last days", konstaterade jag, trots att vi alla redan visste om den uppenbara informationen. "Is everything okay?".
"Yeah, well... She's dealing with some stuff right now, but we'll work it out", svarade han medan han petade runt i maten på sin tallrik och jag kunde inte undvika känslan av att han inte ville prata om det.
"What happened?", frågade Zayn för att (som jag tolkade det) testa vart gränsen gick, hur mycket han skulle berätta för oss. Vi såg alla fyra att han kämpade med frågan, precis som om han ville berätta men inte kunde, så efter en stunds obekväm tystnad tillade jag;
"Maybe we should come with you today and show our support", för att göra det lättare för honom, men mitt försök verkade snarare ha motsatt effekt. Niall tvekade ännu en gång och lät blicken falla ner mot tallriken framför honom. Det tog mig en stund att förstå, men snart var det uppenbart - han ville inte ha oss där. "Unless you don't want us to come".
"It's not that I don't want you to come, it's just that I think that Hanna would rather want to be alone right now", förklarade Niall i en ursäktande ton.
"Alone... with you?", frågade Harry för att peka ut hur svag hans ursäkt var. Om Hanna kunde vara ensam med Niall borde hon lika väl kunna vara ensam med Liam eftersom att de varit vänner så länge de kunde minnas, eller med vem som helst av oss egentligen eftersom att vi var hennes bästa vänner allihop. Att umgås med Niall (och bara Niall) under flera veckors tid kunde knappast vara hälsosamt.
"Look, whatever she's going through we're all her best friens and we want to be there for her just as much as you want", förklarade Liam hårt men ändå rättvist. Jag nickade lite för att visa att jag höll med honom och likaså gjorde Harry och Zayn.
"Yeah, sure... You can come too, but I don't think that's what Hanna want..", sa Niall i ett sista försök att övertyga oss om att inte följa med.
"Let's just let Hanna decide what she want, shall we?", frågade jag överlägset och fick genast Harrys armbåge i sidan. Han mimade "don't push it" åt mig och jag svarade honom med en enkel axelryckning för att visa att jag inte direkt brydde mig. Vi skulle få träffa Hanna senare idag, vi hade redan vunnit.
»Hanna«
När jag först gått in i Angelicas lägenhet var jag mer än förberädd på att storma ut därifrån till följd av ett enormt gräl och sedan se till att hon aldrig mer fick tag på mig, men när jag väl stod där öga mot öga framför mitt enda syskon kände jag inte ett spår av den frustration eller det hat jag tidigare känt. Istället funderade jag på hur pappa resonerat när han bestämt sig för att undanhålla informationen om att jag hade en syster för mig och snart var frustrationen tillbaka igen, den här gången riktad mot pappa. Så när Angelica började förklara sig och be om ursäkt för allt hon ställt till med hade jag redan gått över från pappas till hennes sida. Det var ju knappast hennes fel att hon blivit nyfiken och velat ta kontakt med mig, det skulle väl i stort sett vem som helst vilja göra om de fick reda på att de hade en syster -eller halvsyster för den delen- som de aldrig skulle få träffa. Visst hade hon visat sin nyfikenhet på en udda och lite skrämmande sätt, men på något sätt förstod jag att det måste ha varit svårt för henne. Fanns det ens något givet sätt att göra det på? Hur gjorde man om man diskret ville ta kontakt med en person som man egentligen inte har tillåtelse att känna?
Jag förstod inte själv vad det var som gjorde det så otroligt lätt för mig att förlåta Angelica, det var nästan så att jag blev lite irriterad på mig själv faktiskt. Jag ville vara arg på henne, jag ville skälla på henne för att hon under flera veckors tid fått mig att känna mig otrygg på gatorna och till och med hemma i min egen lägenhet. Jag ville inte förlåta henne bara utan vidare, men samtidigt kändes det onödigt att stänga henne ute när jag inte ens kunde vara arg på henne ordentligt.
"It's so strange to see you together with Niall, I always imagined you with Liam!".
"Noo, you've gotta be joking! I could never look at Liam like that, he's practically like my brother!".
"No honestly, I thought the two of you would take your friendship to the next level as soon as you were ready".
"Well, haha, I'm sorry for making you disappointed".
"Are you kidding me, this is like one of those unexpected turns in a good book, it's great. And now that I know that you and Liam will never happen, maybe I could have him?", jag kunde inte hindra ett spontant skratt från att slinka ur mig när Angelica uttalat frågan och att döma av hennes breda flin förstod jag att hon inte ägnat iden så värst mycket tanke.
"If he can get over his feelings for me, you can have him", skrattade jag och slog henne lite på benet.
"Do you think he could ever like me like that?", hennes fråga var förvånansvärt seriös och jag tvingades tänka till två gånger innan jag öppnade munnen för att svara.
"I can't see why not", sa jag och putade lite med underläppen som för att visa att hon inte skulle lyssna på mig allt för mycket. Vad Liam gillade och inte gillade i tjejer var ett av de få samtalsämnen vi knappt tagit upp under alla år som vänner. "He'll probably be confused though, since you tried to get him and me together".
"Yeah... We'll just have to wait and see", sa hon med ett stort leende på läpparna.
Senare den eftermiddagen kom Niall hem till mig, precis som han gjort varje dag den senaste veckan. Det som förvånade mig var att han den här gången inte var ensam och genast blev jag medveten om att jag totalt glömt bort att informera de andra killarna om allt som hänt under de senaste veckorna. Jag hade knappt pratat med någon av dem sen mamma och pappa varit på besök och inte förrän nu när alla var tillbaka i min lägenhet insåg jag att jag hade saknat dem.
"Hey guys, long time no seen", hälsade jag när jag kommit ut i hallen för att möta dem med varsin kram.
"Hey you, how are you? Niall told us that something had happened?", sa Louis när han slutit sina starka armar om min kropp.
"Yeah, it's been.. quite.. bad, to be honest. But it's getting better", sa jag så positivt jag kunde, trots att jag inte direkt kände mig positiv.
"Do you want to tell us?", frågade han samtidigt som han släppte taget om mig och innan jag hann svara blev jag avbruten av Angelica som stod i hallen med oss.
"Hey guys", hälsade hon vänligt och allas uppmärksamhet vändes genast mot henne..
Jag funderar på att ta en liten paus när jag har skrivit klart den här novellen och sen komma tillbaka någon gång efter jul med en mer välplanerad och förhoppningsvis bättre novell. Vad tror ni, skulle allt för många av er försvinna om jag tog en paus på kanske två veckor? Jag vill absolut inte förlora alla söta läsare, men som det är nu känner jag ingen som helst dragning till att sätta mig och skriva varannan dag och jag tror att det kan bli bättre med en paus och en ny novell, så jag hoppas givetvis att ni orkar vänta på mig! Men det är ju inte riktigt än, så vi har lite tid att fundera på hur det blir :)
(Och ursäkta för en halvdålig del, jag är verkligen dödstrött)
Berättelser om One Direction
Åh, jättebra!!:)
Svar:
Stina Johansson
Jojo
Jag har älskat alla dina noveller och jag vill ju verkligen att du ska fortsätta, så att om du känner att du behöver ta en paus, så tycker jag att du absolut ska ta det!
Vi (iallafall jag) kommer självklart att stanna kvar!
Kram<3
Svar:
Stina Johansson
Ellen
Jag tycker du ska ta en liten paus! Även om jag/alla andra läsare inte vill de så är det viktigt för dig! Speciellt nu över jul och nyår och lov och allt!
Och eftersom du är en av de bästa novellbloggarn så skulle jag aldrig få för mig att sluta läsa dina noveller även om du tog en paus på 1år! Fast de hoppas jag verkligen inte att du gör! Hahah
Svar:
Stina Johansson
Trackback