Don't waste it - Del 28
”But there's also a chance that I die?” frågade Zoey tomt.
”Honey, we'll do everything in our power...” började Sullivan, men Zory avbröt henne.
”Is there a risk that I will die?”
”Sorry, yes.”
Zoey
Så fort vi fått beskedet lämnade vi doktorerna och gick mot hissarna en bit bort på våningen. Nialls arm vilade i ett tryggt grepp om min midja och med den andra handen ritade han små mönster över min tumme. Jag ansträngde mig för att inte släppa ut tårarna som så gärna ville rinna över mina kinder, medveten om att det skulle göra situationen värre för oss båda. Det hade nog inte riktigt gått in ännu: om vi inte gjorde någonting kunde jag dö. Vi visste inte hur stor eller liten risken var eftersom att vi inte vågat fråga, men bara vetskapen om att det kan hända skrämde oss båda.
”How am I gonna be able to tell mom?” frågade jag förtvivlat när vi tillslut hittade hissen på andra sidan korridoren. De stod säkerligen och väntade någonstans på våningen under oss, och jag skulle antagligen bli tvungen att berätta. Men hur skulle jag någonsin kunna göra det? Det borde väl inte vara mitt ansvar? Eller?
”It will be okay, I'll stand by your side.” sa Niall tröstande och gav mig en mjuk kyss i pannan. ”And if you absolutely don't want to do it we can have a doctor break it down for her. You don't have to.”
”I absolutely don't want to tell her.” sa jag frånvarande.
”Then we try to find dr.Martinéz before we go there, and then we make him tell her.” lovade Niall.
”And where will we find him? He can be anywhere...” suckade jag otåligt. Samtidigt som jag väldigt ogärna ville berätta för mamma själv kändes det inte alls bra att dra ut på det, det var som att jag försökte dölja en så stor sak för henne, och det skulle hon väl knappast vara stolt över.
”If we just find a doctor I'm sure he or she can call Martinéz. It will be alright.”
”How can this be alright? We don't even know if I get to have any kids, if I get to grow old, celebrate my birthday again or even see the snow one more time. I might die next week, next mount.. What if Friday will be the last time I'll ever see you?” frågade jag upprört. Jag var mycket väl medveten om att jag inte borde anklaga honom så som jag gjorde, han hade ju trots allt bara försökt trösta mig, men jag orkade inte hålla det inom mig längre. Det kändes som att om jag höll allt det där inom mig en endaste sekund till skulle jag ha exploderat.
”Babe.” inte långt efter mitt utbrott började tårarna rinna över Nialls kinder och han drog in mig i en hård kram. Jag kände skuldkänslorna slå över mig som en våg och jag ångrade med ens varenda ord jag just slängt ur mig. ”I will do everything I can to ensure you a future.”
”I didn't mean that.. Can you please forgive me?” bad jag och drog mig ur kramen så att jag kunde se honom i ögonen.
”No, no, don't worry about it, I shouldn't have said what I said. I understand that you must be worried.” sa han, återigen tröstande, och drog tummen över min kind för att torka bort en ensam tår.
”I'm not worried. You worry about other people. I'm just.. scared.” erkände jag.
”I will be here to comfort you twentyfour hours a day, seven days a week weather you're scared, worried, sad or just down. I love you Zoey Donovan, with all my heart.”
”I love you too Niall James Horan..”
Vi fick tag på en doktor, vars namn jag inte kommer ihåg, men som kunde hjälpa oss att få tag i dr.Martinéz. Han hade gått ifrån min röntgen för att ta hand om nästa patient han hade, vilket var en ung kille med bruten arm. Eftersom att både Niall och jag ansåg att vårt fall var viktigare bad vi läkaren vi hittat att söka honom akut, så han var där efter bara ett fåtal minuter.
”Hey Zoey, what's the emergency?” frågade han oroat och la båda sina händer över mina axlar. Jag undvek att se honom i ögonen och lät sedan Niall förklara situationen.
”We need you to give the news to Zoeys mum, you two seemed to know each other. Can you do that for us?” frågade han vänligt. Då vände jag tillslut blicken mot martinéz för att han inte skulle klara av att säga nej.
”I left before we got the resault. What...” började han osäkert.
”Well, call Sullivan, she can tell you. We'll be waiting... Somewhere.” sa jag kallt och drog med mig Niall mot toaletterna. Varför visste jag inte, men det var det enda jag visste vart det låg. Vi hade passerat det förut, och eftersom att jag varit en aning kissnödig hade jag lagt det på minnet.
”I'm sorry, I paniced, I can't get the words out of my mouth!” sa jag högt och förtvivlat när vi stängt dörren bakom oss. Det fanns ett flertal toaletter, handfat och speglar i rummet, men det var ingen annan än vi där.
”I understand, you did the right thing.” sa Niall vänligt och närmade sig långsamt innan han slog sina stora armar om min kropp och tryckte mig närmare. I vanliga fall skulle jag ha klagat på att jag inte kunde andas, men just nu kändes det skönt att få bekräftelse på att jag fortfarande levde.
Det tog exakt femton långa minuter innan Martinéz berättat för mamma och någon ropade efter oss med hjälp av ett högtalarsystem. Vi började genast dra oss mot hissarna igen för att åka ner till receptionen där tanten i högtalaren sagt att mamma och killarna väntade. Hon hade dock sagt det på ett mer strikt sätt, vilket fått det att låta allvarligare än det egentligen var. Det var ju trots allt bara mamma.. som skulle få reda på att jag var dödsdömd. Härligt...
”Zoey!!” ropade mamma och flög upp ur stolen hon satt i när hon fick syn på mig. Jag gömde mig bakom Niall i någon millisekund, men sedan steg jag fram och väntade in mamma som nu kom springandes åt mitt håll. Killarna var inte alls långt bakom. ”Oh my god honey, I love you so much, it will be alright! I will make them do everything they can and a little bit more, don't you worry!!” hasplade hon ur sig medan hon tryckte mig hårt mot sin kropp. Till skillnad från Nialls hårda kram var detta bara jobbigt, och jag ville komma loss så snart som möjligt.
”Mom, please.” bad jag så vänligt jag kunde, allt för att inte låga oförskämd.
”We're here for you Zoey, always.” lovade Louis och drog in mig i en kram så fort mamma släppt mig. Jag besvarade inte kramen, men gav honom ett tacksamt leende när han dragit sig tillbaka.
”Great, can we just go home now? I'm sick and tired of this now..” sa jag, onödigt tjurigt, och började sedan gå mot utgången. De andra följde snart efter.
Färden hemåt var som väntat helt tyst, ingen vågade säga så mycket som ett ord. Den enda underhållning vi hade var radioprataren som malde på om det ena och det andra. Efter en stund kom jag på mig själv med att undra om detta skulle vara hur mitt liv skulle se ut i fortsättningen. Ingen vågade säga någonting, rädda att såra den döende, tidigare rätt obetydliga tjejen. Och skulle jag behöva berätta för alla i skolan? Emma, Saga och Frida, skulle de någonsin behöva veta? Eller kunde jag kanske gå dit som om allt var som vanligt och sedan en dag bara försvinna? Skulle jag ens vara tvungen att gå dit? Om jag kanske inte skulle få fira min födelsedag igen behövde jag knappast någon utbildning. Jag behövde ingenting. Jag behövde bara ta vara på den tid jag hade kvar och spendera den på det jag ville, vilket inte var vad jag hade sysslat med innan. Ensam och gömd på en gård mitt ute i ingenstans, det ville jag absolut ändra på. Och om jag sedan fick tillbaka mitt liv var det bara att fortsätta på det spåret. Ja, så måste det bli. Från och med idag ska jag vara en helt ny människa, den nya Zoey Donovan.
När vi kom tillbaka till gården gick jag direkt in på mitt rum för att få en stund för mig själv. Jag behövde rensa tankarna och bara ta den lugnt en stund. Dessutom antog jag att mamma hade planer på att ringa större delen av vår släkt för att informera dem, och då ville jag absolut inte vara närvarande. Egentligen ville jag inte alls att hon skulle berätta någon för någon ännu, men det kanske jag inte hade någonting att säga till om, även om det var mitt liv. Helst av allt ville jag bara ha det för mig själv, så alla andra slapp plågas av det. Men det var väl knappast möjligt..
Liam
Niall försvann iväg upp för trappan direkt efter Zoey, och kort därefter hörde vi en av dörrarna smälla igen. Antingen hade han gått för att trösta Zoey eller för att få vara ensam. Var det alternativ nummer två hade han säkert gått till något av rummen vi lånade, och då var antagligen bäst om vi höll oss undan. Och vi antog att mrs Donovan inte ville ha oss i närheten just då heller, så vi tog på oss skorna igen och gick ut för att ta en promenad. Jag hade fortfarande lite träningsvärk i benen efter mitt hårda pass, men det försökta jag knuffa undan. Det kändes inte värdsligt just då, om man säger så.
”Niall will be completely crushed when we have to go home.” konstaterade Harry efter att ha kastat en blick mot huset bakom oss. ”He will probably never be the same as he was before.”
”Which just means that we have to be there for him even more that we already are. Come on guys, we can’t lose it now. We have to keep the mood up, how do you think Zoey will feel if we walk around sad this last time? ” frågade jag genast. Det hade jag funderat på ända sen vi satt i bilen och ingen vågade säga någonting, det kunde inte kännas bra för henne.
”You’re right, she’ll feel like it’s her fault. ” instämde Harry. Jag nickade lite åt hans håll för att visa att det var samma sak jag tänkt på, och såg sedan på de andra för att se om de höll med. Det verkade de göra, även om ingen av den sa någonting.
”We just have to keep up our happy mood, show her that we care. ” fortsatte jag.
”Yeah, that sounds good. But how will we do that? We know that… She might not be here forever, how will we.. see past that? ” frågade Zayn oförstående.
”We won’t and that’s the point. We have to show here we care no matter what the situation are. ” berättade jag. De nickade försiktigt för att visa att det förstod, och sedan fortsatte vi promenaden under tystnad. Jag underhöll hjärncellerna med att fundera på var Niall och Zoey höll på med, men kunde inte komma på något direkt svar. Var gör man efter att ha fått reda på en sådan sak? Uppdaterar twitter? Knappast. De kanske bara försökte vara nära varandra, om de ens orkade vara i samma rum. De kanske bara låg i varsin säng på varsitt rum och funderade på vad den andra gjorde. Jag tyckte så synd om de båda, ingen borde behöva gå igenom någon sådant. Det är förskräckligt.
Alldeles för snart dök gården upp bakom en sväng, detta till vår besvikelse. Vi hade planerat att vara borta i minst ett par timmar, vilket vi absolut inte hade. Det var max fyrtio minuter sedan vi lämnade huset.
”Should we go inside or take another walk? ” frågade Louis när vi stannade utanför uppfarten.
”Maybe we should go inside? ” föreslog jag.
”If they don’t want to be alone for a moment. ” inflikade Zayn.
”Then they have to say it, we can’t just guess. They might want to keep their minds of thinking. ” sa Harry och började målmedvetet gå mot huset. Vi andra gick genast efter honom, och det tog oss inte lång tid att komma bort till huset. Väl där klev vi in i huset utan att vare sig knacka eller tänka innan. Där inne var det helt tyst, inte så mycket som en tv eller radio fyllde tystnaden. Allting var bara onaturigt stillsamt.
Vi fortsatte in i huset och hittade i köket mrs Donovan, Niall och Zoey på varsin köksstol. Alla såg ut att vara bekymrade, vilket kanske inte var så konstigt.
”Are you guys okay? ” frågade Harry omtänksamt medan han slog sig ner på en av de tomma stolarna. Zayn och Louis var på väg att göra detsamma, men jag stoppade dem innan de han ta ett steg. Jag tyckte att det var bättre om vi höll oss undan.
”You have to go home. ” sa mrs Donovan tyst.
”I beg your pardon? ” sa Harry oförstående.
”I thought it would be better if you went home earlier, consider everything that’s going on. ” förtydligade mrs Donovan. Louis drog häftigt, men diskret, efter andan vid min sida och riktade genast blicken mot Zoey och Niall. Det var inte rättvist, de borde få umgås de sista dagarna också, hon kunde inte ta ifrån dem det.
”Are you sure? I mean…” började Louis tafatt.
”I know what I want, and so it shall be. I’ll call Paul first thing after dinner, maybe he can pick you up tomorrow or on Tuesday...”
Jag är såååå ledsen att ni fick vänta, jag skulle ha uppdaterat tidigare om jag hade kunnat! Men nu är internet tillbaka -och snabbare än någonsin- så nu ska det inte vara några problem i framtiden! Usch, de senaste veckorna känns det som att jag har varit en usel bloggägare, men jag hoppas de flesta stannar i alla fall! Utan er fungerar det liktsom inte ♥♥♥♥
Cliffhanger xD
Och snygga nya namn ;D xD
Hoppas verkligen att det är en godartad tumör som de upptäckte tidigt. Det vore så hemskt om det visar sig vara cancer! Jättebra skrivet, som vanligt. :)