Things Happens ~ Del 15
Den ena rutan small, och sedan den andra. Det var glas överallt, och Emma gjorda allt för att skydda lilla My från att få det på sig.
"Vad vill du oss?!" frågade Rim tufft, och han svarade med att backa lite och sätta upp händerna framför sig.
"Woho, har vi en liten tuffing här?" frågade han och närmade sig igen. Den här gången måttade han sin knytnäve mot mig som satt närmast, och jag hann precis ducka så att han satte den bakom mig istället. Han gav ifrån sig ett missnöjt vrål när han insåg att han hade misslyckats, och försökte genast igen.
"Hey, you! Back of!" skrek Harry, och jag drog en lättad suck. Räddaren i nöden.
"They have broke my car, but they won't admit it." berättade den berusade taxichauffören, som om Harry skulle stå på hans sida och hjälpa till.
"Come here so that we can talk about it.." sa Harry och viftade till sig mannen. Han gick såklart på det på den gång, och var snart framme hos Harry. Då kom Zayn och Niall från ingenstans, och oskadliggjorde mannen genom att vrida om hans knä i en onaturlig vinkel. Han skrek av smärta, och ramlade sedan ihop på marken. Då skyndade sig killarna fram till oss, och började med att bryta loss dörren. Men det gick inte alls, så vi förblev fast här inne. Men det hindrade inte sjukvårdarna som killarna hade haft med sig från att undersöka oss, och snart hade vi tillsammans kommit fram till att det inte var något större fel på någon av oss. Bara lite små skråmor.
"I can take My.." sa Zayn och böjde sig in genom ett av de krossade fönstrena. Vi langade fram My, och snart var hon ute ur bilen. Sjukvårdarna försvann genast iväg med det gråtande barnet, och jag fick verkligen anstränga mig för att inte själv brista ut i gråt. Allt var bara så hemskt, vi kunde ha dött för ett tag sedan, allihop..
"We'll get you out in a secound, the firemen are on their way...!" sa någon, men jag kunde inte urskilja vem det var. Alla pratade i mun på varandra, och situationen var mycket mer stressad än den varit innan någon kom hit. Frågan är om det inte var bättre så?
Bara en liten stund senare hördes sirener, och jag fattade direkt att det var vår räddning som var påväg. Äntligen skulle jag få komma ut ur den här hemska bilen..
Julia
Allt hade gått så fasligt snabbt. Ena sekunden körde vi in bland träden och i nästa sekund låg jag här och stirrade upp i den vita taket. Jag hade fått ett bandage hårt spänt runt knät, och beskedet om att det var en spricka i det. Men det struntade jag fullständigt i, jag ville bara hem. Den här sängen var obekväm, och jag hade absolut inte tid för det här.. Och My?!
Jag satte mig hastigt upp i sängen, och drog efter andan. Hur var det med My?!
"Julia?!" utbrast Louis oroligt och nästan flög fram till mig.
"How is My?!" frågade jag desperat, och han vände blicken mot golvet. Nej, säg inte att...!
"We haven't heard anything, the're not back yet." svarade han, och med en suck la jag mig ner i sängen igen.
"I want out of here, now." sa jag som ett tjurigt litet barn, och han flinade lite åt mig.
"You can't...!" retades han, och jag gav honom min mördarblick. "Oh, I'll miss you so!" sa han sedan och böjde sig över min i en kram. Jag la den armen som var fri från slangar över hans rygg, och lät den vila där.
"I'm gonna miss you too...!" lovade jag, och försökte hindra tårarna som försökte bryta sig ut genom mina ögon. Jag stängde ögonlocken och hoppades på att det skulle hålla dem kvar, men det gjorde det inte. En tår rann över min kind, tätt följt av ett antal andra.
"Don't cry.. Please?" bad han, och jag torkade snabbt bort alla tårar.
"No." svarade jag bara, och försökte pressa fram ett léende. Men egentligen, det här kunde vara sista gången på flera år som vi fick träffa varandra, han kunde väl inte på allvar tro att jag skulle kunna hålla tårarna tillbaka särskilt länge?
Vi satt i rummet ganska länge utan att säga någonting, när Liams mobil plötsligt bröt tystnaden. Han tog snabbt upp den från bordet, och la den mot örat.
"Liam.. aha... mhm.. Okay, I'll tell them. Bye." sa han till den som ringt och la sedan på.
"Tell us what!?" frågade jag innan jag ens gett honom chansen att säga något.
"The girls are on their way here, and they are all okay." svarade han, och jag gav ifrån mig en lättad suck. Nu kunde de bara släppa ut mig härifrån, så skulle den här dagen kanske inte bli så illa med tanke på omständigheterna...
Louis
Vi fick skjuta upp resan en dag för att se så att tjejerna kom på fötter igen, men nu när de hade gjort det var vi tvugna att åka. Så nu stod vi här på flygplatsen igen, och den här gången var tjejerna med oss. Vi hade personligen hämtat dem på hotellet, och sedan fixat skjuts åt dem så att de på ett säkert sätt kunde komma tillbaka till sitt hotell. Så nu var det bara att ta sig förbi den svåraste biten, det svåraste ordet att uttala just nu. Hejdå..
Fy fan vad dåligt, jag vet... Men nu har jag också fått sommarlov (två år efter alla andra), så nu kommer uppdateringen antagligen att bli liiiite bättre :) Om ni stannar kvar med mig såklart :)
Det var inte alls dåligt! Säg inte att det är dåligt!!!=)
Super duper bar<3!!!!!Det var inte alls dåligt:)
Jaha,skriv klart nästa kapitel,jag längtar ihjäl mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!:):):):):):):):):):):)