More than you see ♥ Del 17
Tidigare...
"We'll talk to Zayn in a couple of days, he can't run from us forever, he know that" sa Liam lugnande. Någonting sa mig att Zayn mycket väl skulle kunna gömma sig för alltid, nu när han hade en ny vän behövde han tydligen inte oss. Men jag brydde mig inte om att kommentera det, det fick bli som det blev, jag orkade inte bry mig om det längre..
♥~~ Zayn ~~♥
Jag skämdes något otroligt över att jag bara tagit förgivet att Ellie tyckte om mig så som jag tyckte om henne, jag borde på något sätt ha klarat av att bekräfta det innan jag tog mig friheter som att kyssa henne. Men eftersom att hon inte verkade ha tagit allt för illa upp försökte jag lägga det bakom mig, även om det inte var en enkel uppgift. Varje gång jag såg på henne fick jag upp bilden av hennes förvånade uttryck i huvudet vilket gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att glömma.
"So this is where you live rockstar?" frågade Ellie imponerat när jag öppnat dörren och släppt in henne i min lägenhet. Allt kändes så främmande, som om den stora lägenheten hade varit mitt hem i en annan livsstil när jag egentligen hade bott där bara några månader tidigare.
"Yeah, I guess it is" svarade jag frånvarande medan jag likt som Ellie tog en runda för att se mig omkring.
"Do you miss it?" frågade hon när vi möttes i vardagsrummet.
"Miss what?" frågade jag dumt tillbaka. Ellie ryckte på axlarna och drog fingrarna över en dammig tavla. Det var ganska tydligt att ingen brytt sig om att sköta om stället när jag varit borta.
"Everything. Your band, living on your own.. Life, I guess" sa hon efter en stund.
"Every day" erkände jag. "I've never really taken any time to just breath and appreciate everything I have in my life. Or had, that depends on how this goes"
"It'll be fine, they'll understand you. If they don't believe it we just have to make them believe, we can do it" sa hon uppmuntrande. Jag log lite för att visa att jag verkligen uppskattade det hon sa men jag var ändå inte helt säker på att hon hade rätt. Killarna skulle antagligen inte ge sig så lätt och efter alla disskusioner vi hade haft om ämnet orkade jag inte riktigt bry mig längre. Jag hade tappat kämparglöden, helt och hållet.
"You know it'll never work" konstaterade Craig plötsligt. "You stole my talent and now you won't have any use for it..." fortsatte han när han såg mig reaktion.
"It's not posible to steal someones talent you fool" kontrade jag med. Ellie vände genast blicken från min kamera och såg på mig med stora, förvånade ögon. "Just give us a minute, sorry" ursäktade jag mig innan jag med snabba steg gick iväg mot sovrummet. Som tur var förstod hon mig och ingen vidare förklaring behövdes.
"She won't stick to you if you're gonna act like that all the time you know" sa Craig som givetvis kommit till sovrummet snabbare än vad jag hade.
"I'm talented, there's nothing you can do to change that. And Ellie is my friend, there's nothing you can do about that either. Why don't you just let me live my life?" fräste jag åt honom.
"Oh, like you let me live my? I see..." sa han ironiskt.
"Change that damn attitude of yours or I sure will! What do you want me to do? Huh? Bring you back? I can't do that, and even if I could I wouldn't!" nästan skrek jag åt honom, men som väntat fick jag ingen större reaktion.
"Let's just see what happens the day when I learn how to controll you. Then maybe I can teach you some manners" muttrade han innan han försvann igen. Jag suckade tungt och slängde mig på sängen. Han skulle aldrig låta mig vara, jag skulle få leva med honom tills jag dog och säkert efter det också. Det var för sent att ändra på det nu..
♥~~ Ellie ~~♥
Telefonen hade ringt oavbrutet i min ficka hela dagen, varje samtal hade varit från antingen mamma eller pappa och varje samtal hade jag ignorerat. Jag kunde inte lista ut hur de tänkte, förväntade de sig seriöst att jag skulle svara i telefonen efter att ha rymt från ett ställe de tvingade mig till? Det skulle jag väl i och för sig kunna göra bara för att tala om att jag fortfarande var vid liv, men ingenting de kunde säga skulle ändra det vi gjort. Vi hade än inga planer på att gå tillbaka..
"Sorry about that.." sa Zayn ursäktande när han kom tillbaka in i vardagsrummet. Jag hade slagit mig ner i soffan i väntan på att han skulle komma tillbaka, men jag hade inte vågat röra någonting annat.
"No, it's okay. I understand" svarade jag med ett leende.
"So..." började han utdraget. Jag visste inte var han ville komma med det så jag satt bara tyst och väntade på en fortsättning. "Uhm.. Do you want to stay here until we figure out what to do with the situation?" frågade han tillslut. Jag blev genast mycket osäker och fick tänka efter flera gånger innan jag svarade. Visst ville jag väl bo hos honom, jag hade ju inte direkt någon annan stans att ta vägen, men var det kanske att tränga sig på? Han kunde ju faktiskt ha frågat för att vara artig och sedan hoppats på att jag skulle säga nej.
"If it's not a problem" svarade jag försiktigt.
"Of course it's not! It'll be great, I've never had a roommate before" sa han med ett leende.
"No offence but you seem like kind of a loner, if you rather want me to stay at a hotel that's fine by me" försäkrade jag för att han inte skulle känna sig tvungen att ta in mig.
"I was a loner at the rehab because no one wanted to be with me. I learned how to live with it and decided that I was fine by my self. But now that I got you I realised how much better it is to have someone to share everything with. I would really want you to stay with me" sa han övertygande med ett varmt leende på läpparna.
"Okay then, if you don't mean that you have only yourself to blame" sa jag retsamt vilket turligt not fick honom att skratta, annars hade det blivit ganska obekvämt.
"I do mean it" lovade han med ett flin.
"Super" svarade jag glatt. "But.. I should probably answer my parents, they've called me nonstop all day long.." mumlade jag tyst. Han nickade kort och sa sedan att jag kunde gå in i sovrummet om jag ville vara i fred. Jag gjorde som han sa, det skulle antagligen inte bli ett så vackert samtal, särskilt inte om det var pappa som svarade..
Jag slog mig ner på den stora, mjuka sängen i väntan på att telefonen skulle ringa igen. Jag tänkte ringa själv, men antog att det skulle bli bättre av att bara vänta. Jag visste inte vad jag skulle säga ännu, jag skulle behöva hjälp att komma ihång. Som tur var dröjde det endast ett par minuter innan telefonen började vibrera igen och pappas namn dök upp på skärmen. Jag suckade lite innan jag klickade på svara och förde telefonen mot örat.
"Yes I'm alive and no I won't go back" svarade jag hårt.
"What the hell do you think you're doing?! Me and mom have been calling all day long, why didn't you pick up the damn phone?!" röt pappa så snart han hörde min röst.
"Well, maybe you should have thought about that a little bit earlier. You've ruined my life, do you ever think about that?" frågade jag i en hyfsat sansad ton. "I won't get to graduate with the friends I've been with for most of my life, in fact, I don't think I'll ever get to talk to them again. 'Cause guess what? I don't have friends any more! I have one friend, a boy who can see his dead uncle. I'm with him now, I'm not coming home.. or wherever you want me to be"
"Ellie, stop it. You know you can't do that" sa han stängt, som om det skulle hjälpa.
"Watch me" sa jag argt innan jag la på luren i örat på honom. Nu hade jag gjort vad jag var skyldig till, nu skulle jag inte behöva prata med dem igen förens de gick med på att jag hade rätt. Tills dess skulle jag bara hålla mig undan, det var allt som krävdes..
Jag har en syster som är väldigt till salu idag. Den som kan hämta henne snarast får med silvertejp och alla pengar hon äger... Förövrigt, hoppas ni gillar delen ^^ Och anledningen till att jag har reklamen längst upp är att.. Ja.. Jag får poäng när den visas och om jag får 10 000 gör blogg.se reklam för min blogg eller hur det var ^^ Så klicka gärna in här om ni inte har något bättre för er, haha :* xx