Things Happens ~ Del 14
"Julia?!" nästan skrek Louis och slängde sig på knä en bit innan han kom fram, och sedan gled han på golvet sista biten. Han hade sett för mycket på tv.. "Are you okay?!"
"My knee..!" klagade hon och la en hand över sitt högra knä. Louis flyttade på handen på en gång, och ett helt uppskrapat knä kom fram.
"What the hell happend?!" frågade Zayn oroligt när han och de andra killarna också kom fram.
"I think the taxidriver was drunk or something, he drove off the road, and in between all the trees.." svarade hon en aning anått, och jag fick genast upp en hemsk bild i huvudet.
"How are the others?! And where are they?!" frågade Harry i en veva, och hon gjorde en liten grimage när hon tänkte efter.
"I think they are okay, but they are stuck in the car. I was in the front, so I could break the window and get out, they couldn't.." svarade hon precis innan sjukvårdaren som Louis ropat till sig för ett tag sedan kom. Hon viftade undan oss, och började sedan kolla lite allt möjligt på Julia. Bland annat det hemska såret på knät. Hon frågade även en massa frågor, men jag var för borta för att bry mig om att lyssna. Tänk vad ett gäng oskyldiga människor kunde råka ut för bara för att någon idiot inte kunde sköta sitt jobb och avstå från det jädra alkoholen. Nu blir jag förbannad, och jag tänker absolut läxa upp den där snubben så fort jag får tag på honom!
"Guys, the paramedic takes care of her, we have to go." sa samma vakt som snackat med oss innan, och började dra iväg med Niall. Han hade väl väntat sig att vi skulle följa efter honom om han gjorde så, men det kan han ju bara ta och glömma. Inte en chans att jag lämnar dem nu, hur mycket jag än vill komma tillbaka till mitt vanliga liv. Det kan vänta.
"Are you out of your mind?! No!" sa Harry och räddade Niall från vaktens grepp.
"What?" frågade han förvånat. "You'll miss your flight!" sa han som om det var den enda som spelade någon roll i den här situationen. Helt fel..
"We could miss our friends, they need us now, that damn flight can wait!" sa jag och vände mig om för att se hur det gick med Julia. Hon hade fått en stort, vitt bandage runt det skadade knät, och ett rund armen som var uppskrapad.
"Julia, where are the others?" frågade jag allvarligt, och hon såg på mig med tårar i ögonen.
"Just drive by the big road, and you'll see the car in the ditch." sa hon, och jag nickade för att visa att jag tagit åt mig informationen. Sedan reste jag mig upp för att se vilka som skulle följa med mig dit. Men Julia stoppade mig genom att ta tagi min arm. "Please don't go." bad hon, och en ensam tår rann över hennes kind. Jag kollade mot killarna som stod bakom mig och snackade med någon vakt, och sedan på Julia som låg på golvet med sjukvårdaren brevid sig. Jag övervägde snabbt beslutet, och kom fram till att jag inte kunde åka. Jag hade gått med på att försöka få det här att funka igen, då måste jag bjuda till lite.
"Of course I won't.." sa jag tröstande och satte mig på huk brevid henne. "I'm just gonna send seomone to save your friends." hon nickade snabbt, så jag ställde mig upp och gick den lilla biten till killarna. De stod och disskuterade med någon viktig människa om våran flygtur, så jag kunde avbryta utan att känna mig dum.
"Follow the big road, and you'll see the car in the ditch. Harry, Zayn and Niall, can you go? I think she wants you here, Louis." sa jag, och fick en irriterad blick av honom jag hade avbrutigt. Jag viftade snabbt bort den, och riktade istället uppmärksamheten åt det svar jag snart skulle få.
"Sounds good, come on guys!" sa Harry och drog iväg med Niall och Zayn. En bit bort hittade de ett par sjukvårdare att ta med sig, och sedan försvann de bakom hörnet. Då gick Louis och jag tillbaka till Julia, som numera låg på en av bänkarna som stod just där hon hade ramlat ihop för ett tag sedan. Vakterna hade försökt att leda undan så många fans som möjligt, men såklart var det några nyfikna själar som inte fattade vad det skulle göra. Men vi blev tvugna att ignorera deras desperata skrik efter uppmärksamhet.
"So, what do we have here?" frågade Louis med en lätt skämtsam stämma för att liva upp stämningen här lite. Julia log matt åt hans försök, och jag blev tvungen att skratta. Ja, vad säger man?..
"Besides from the injuries you can see I think she have a crack in her knee, and the arm may be broken. It's hard to tell, we need to take her in." svarade sjukvårdaren, och Louis och jag nickade i takt. Det lät i alla fall inte så farligt för att ha varit en bilolycka. Fast vi visste ju förståss inte hur det såg ut på plats. "Atleast there's no damage to the central nervous system (centrala nervsystemet; ex ryggrad och hjärna)." bekräftade hon, och jag log lite. Det var bra, det visste jag.
"How long will it take for her to recover?" frågade Louis, och jag hav honom en undrande blick.
"And how did you thought that she would answer that? She doesn't even know whats wrong!" retades jag, och fick en grimage som svar.
"That's right, but it will take atleast a couple of weeks, because of her run to get here." sa sjuksköterskan. "But we have to go now, are you coming with her to the hospital? We have two seats in the ambulance." jag såg snabbt på Louis som nickade, och sedan på de som var fast beslutna om att vi skulle stanna trots olyckan. Vi kunde hinna om vi var snabba.
"Yeah." svarade jag kort, och hon nickade en gång innan vi bagav oss till ambulansen. Jag bar Julia i min famn, och Louis bar någon påse som var ihopkopplad med hennes arm.
När vi kom ut ur flygplatsen tog en sjukhuskille över, och vi var tvunga att backa för att inte vara i vägen.
"One in the back, and one in the front. Now." sa hon som hade varit där inne, och jag gick genast för att sätta mig där fram. Jag var inte redo att sitta så nära henne när hon inte var okej. Då skulle jag säkert bara gråta, och hon skulle bli räddare än hon antagligen var nu. Det var alltså inte bra.
Ambulanspersonalen pysslade om Julia lite, och sedan åkte vi iväg till sjukhuset. Utan blåljus.
Madelaine
Taxichauffören skrek något, och sen svängde han av rätt ner i diket. Han hade varit lite skum hela vägen, och vi hade på skämt undrat om han var lite påverkad av alkohol, men vi trodde inte att det på allvar var så. Men det gjorde vi nu, något annat vore konstigt. Han hade i alla fall stuckigt för ett bra tag sedan, redan innan Julia. Han hade fått en hemskt sår i huvudet, men chocken dränkte smärtan, och han gick oberörd härifrån. Det här hade vi läst om i skolan, så jag visste att han kunde göra i stort sett vad som helst när han var i chock. Det var som om han inte var här, och det var lite läskigt..
Men Julia hade i alla fall haltat iväg längst vägen för att hämta hjälp, medan vi satt helt fast mellan två träd. Det fanns inte en chans att vi kunde ta oss ut härifrån. Ena dörren var så tillbucklad att den inte gick att öppna, och den andra var tryckt mot ett träd. Taket hade an någon anledning tryckts ner också, så det var omöjligt att komma ut där fram. Så det var bara för oss att vänta. Och det var just vad vi gjorde.
Fler och fler bilar åkte förbi på den stora vägen som gick just brevid, men det var ingen som vågade stanna. Alla bara passerade. Och Mys panikslagna skrik gjorde ju inte direkt situationen bättre.. Vi hade med hjälp av allas kunskap kollat om hon var okej, och det verkade inte som att hon hade några större skador. Hon var nog bara rädd.
"Tror ni att det kommer någon snart? Jag tror jag börjar få klaustrofobi...!" klagade Emma, och jag såg medlidsamt på henne. Hon hade My i knät, och hon satt upptryckt mot den tillbucklade dörren.
"Tjejer... Jag tror att vi har besök...!" sa Rim helt plötsligt, och fäste blicken på något borta i skogen. Jag trodde att det var hjälp av något slag, men det var taxichauffören som hade kommit tillbaka, och han såg inte väldigt glad ut..
"Vad fan hade ni gjort med min taxi!?" skrek han upprört, och jag kände paniken komma smygandes. Tusan, han trodde att det var vårat fel!
"Ingenting, du..."
"Du, du, du! Erkänn istället!" röt han, och gick närmare bilen. Fan..
Blogg.se har uppdaterat hemsidan, och jag hatar, hatar, HATAR det! Allting är mycket konstigre nu, och rutan man ska skriva i får knappt plats på hela skärmen. Inte bra. Men jag antar att jag måste vänja mig.. Jag gillar inte förändringar jag inte är med på...
Men nu ska jag inte klaga, för det är ni som borde göra. Lessen att jag inte kan skriva tidigare på dagarna, men det blir förhoppningsvis bättre när jag får sommarlov imorgon :)
Och så var jag ju så pass duktig att jag glömde trycka spara när jag hade tagit bort koden till min desing, så nu kan ni ju testa igen om ni inte redan gått in. Jag är nog seriöst sämst på den här jorden x) Där har vi länk i alla fall -> http://onedirectionnooveller.blogg.se/designer/ :)