Efter att ha ätit frukost i bilen kommer vi fram till polisstationen straxt efter solen har gått upp. Niall och hans arbetskamrater har redan börjat sitt arbete på stationen och är redo att sätta igång direkt när vi kommer. Vi blir ledda till ett rum i storleken av ett stort badrum som inte är intrett med någonting annat än två bord, sju stolar, en stor datoruppsättning på ena bordet och ett par tavlor på väggarna. Framför fönstren hänger heltäckande persienner som hindrar andra från att se in. Det är en obehaglig känsla som sveper över mig när jag kliver in i rummet och jag kan inte skaka av mig känslan av att jag har gjort någonting fel. 

"So... What are we doing?", frågar jag osäkert medan jag studerar den stora datoranordningen, den liknar ingenting jag tidigare sett. Skärmen ser ut som på vilken dator som helst, men den har sladdar, knappar, rattar och andra kontroller som mest bara liknar ett hemmabygge. 

"We -you- are calling Sky, it's our best chance of getting her location", förklarar Niall och visar med en vänlig gest att vi kan slå oss ner vid bordet samtidigt som han och Ty slår sig ner mittemot oss. Jag höjer mitt ena ögonbryn samtidigt som jag sänker det andra; har han glömt bort att vi redan provat med det?

"I can see what you're thinking", säger Nialls arbetskamrat som sitter ner bakom den underliga datorn. Det är samma kille som var med förra gången, hette han Ty? Det slår mig att den här datorn måste vara någon större och bättre version av den de hade med hem till Harry. "Niall told us about the message you sent to Sky, it must have made her angry and we believe that we can use that to our advantage. She wants to talk to Harry, we already know that, so we'll let Harry talk to her and make her believe that he changed his mind, that he would rather be with her". I början av sin mening låter han stolt över att presentera deras idé, men när han förklarar att Harry ska låtsas svika mig ser han ursäktande på mig. 

"Alright, fine, let's do it", säger jag likgiltigt, vill bara få det överstökat. 

"Are you sure?", frågar Harry tveksamt. Han sitter på stolen bredvid mig och hans vänstra hand vilar tryggt på mitt högra lår. Med en enkel axelryckning och en övertygande nickning besvarar jag hans fråga. Samtidigt som jag förstår hans tveksamhet tycker jag inte att jag har någon som helst anledning att inte vilja genomföra försöket; det kommer ju inte vara någonting annat än skådespel. "Let's do it then", säger Harry med sin blick fäst på mig, som om han är orolig att jag ska ändra mig. 

"How?", frågar jag och får snart en alldeles för invecklad förklaring om hur Tys dator fungerar. Det jag lyckas förstå mig på är att Harry ska använda sin egen telefon, som kommer vara kopplad till datorn, och att platsen där Sky befinner sig kommer dyka upp på skärmen om försöket lyckas. 

Harry plockar fram sin telefon och jag gör detsamma för att ge honom numret. 

"Put it on speaker when she picks up", uppmanar Niall. "We'll help you if things goes south", förklarar han sedan och pekar på en liten skärm som tydligen är kopplad till Tys tangentbord. Om Harry kör fast kan Ty hjälpa honom utan att någon av oss behöver säga någonting, vi vill ju inte riskera att Sky hör oss. 

Harry nickar förstående medan Niall och Ty går igenom allting han behöver veta samt ger honom lite tips på vad han kan säga och prata om. När det tillslut är dags att ringa tar han några långa, djupa andetag för att samla sig innan han för telefonen mot örat. 

"Say what you have to say", viskar jag och ger honom en snabb puss på kinden. 

Tystnaden som följer känns oerhört lång, men så småningom svarar Sky och Harry sätter på högtalaren. 

"Harry?", svarar Sky minst lika förvånat som tveksamt, det låter inte som att hon litar på att det verkligen är han. 

"Sky", säger Harry med exakt samma förvånade ton i rösten, sättet som han direkt ekar hennes beteende påminner mig om att de faktiskt har varit vänner under en lång tid. Han borde veta allting om den här tjejen. "I wasn't sure this number would work", förklarar han efter en liten stunds tystnad. 

"What do you want?", när Sky förstår att det verkligen är Harry hon pratar med går hon genast in i försvarsställning. 

"I just... want to talk to you", säger Harry nästan lite sårat innan han lägger till ett oförstående "are you mad at me?". 

"Mad? Are you joking?", frågar hon ironiskt. Samtliga personer runt bordet förstår att hon syftar på meddelandet som vi skickade till henne, men Harry låtsas som att han inte vet vad hon pratar om. 

"What's this about, Sky?", frågar han med en ärlighet som får hela min kropp att rysa, vilket Harry verkar lägga märke till. Han kramar om mitt lår under bordet och blicken han ger mig avslöjar att han inte alls tycker om det här. 

"I know you're not stupid, Harry", säger hon med en suck, men Harry fortsätter insistera på att han inte vet vad hon pratar om. "The message?". 

"What message?", frågar han enkelt, det låter verkligen som att han inte vad vad hon pratar om; han är rysligt bra på att ljuga. 

"The message that you and Melody sent to me, stop messing with me Harry, I don't deserve this", säger hon tröttsamt. Harrys blick blir ännu mer plågad när han bestämmer sig för vad han ska säga härnäst. 

"I know you don't deserve this, that's why I'm calling", säger Harry självsäkert. "What message are you talking about?". 

"The one that you and Melody sent to me", säger Sky, nu låter hon faktiskt lite osäker, vilket Harry använder till sin fördel. De diskuterar ämnet i nästan en hel minut och kommer tillslut fram till att Harry inte hade någonting med meddelandet att göra. Utan att visa det stör jag mig lite på att Harry ljuger med att sån lättsamhet; Skys anklagande ord rinner av honom som vatten och utan minsta betänketid hittar han på en osanning som han matar henne med. 

Ty jobbar febrilt med sin dator, det verkar som att han är nära nu, och Niall betraktar skärmen med all noggrannhet. Att se Niall på det här sättet är helt nytt för mig, han brukar alltid vara den som skojar, skämtar och har kul och nu är han helt plötsligt en riktig polis. Jag menar, det är klart att jag har vetat om att han är polis tidigare, men jag har aldrig riktigt sett honom jobba förut. 

Niall signalerar till Harry att han ska fortsätta prata genom att veva med handen över bordet. Någonting stressat intar Harrys blick, vilket Niall direkt tolkar som att han inte vet vad han ska säga och han meddelar Ty utan att ge ifrån sig ett enda ljud. Med några snabba, ljudlösa tryck på tangentbordet har Ty skrivit »you miss her« på den lilla skärmen som är vänd mot mig och Harry. Harry ger mig en osäker blick som jag genast besvarar med en godkännande nickning, ändå hugger det till i magen på mig när han uttalar orden. 

"I miss you, Sky", säger han tyst, nästintill ljudlöst, men Sky uppfattar orden direkt. Hon fyller lungorna med luft för att svara Harry, men innan hon hinner säga någonting bryts tystnaden av någonting utanför rummet vi befinner oss i. Det låter som att någon tappar ett föremål av glas som går i tusen bitar precis utanför våran dörr. Sky måste ha hört det. 

"What was that?", frågar hon genast, hennes röst är återigen på vakt. Niall skyndar sig ljudlöst mot dörren, försvinner ut genom den och vad som händer sen har jag ingen aning om - förmodligen ber han dem hålla tyst där ute. 

"Hold on, it was Melody", viskar han till Sky samtidigt som han pekar mot rummets bortersta hörn. Jag förstår direkt att han vill att jag ska gå dit och gör det utan att ifrågesätta. "Are you alright?", ropar han sedan, jag förstår att det är till mig. 

"Yeah, sorry, dropped a plate!", ropar jag tillbaka med ansiktet vänt mot väggen så att det ska låta som att jag är längre bort. 

"Wait, is Melody there?", frågar Sky förvånat. Jag återvänder till bordet och slår mig ner bredvid Harry igen. Snart har hans hand hittat tillbaka till mitt lår och samtidigt kommer Niall tillbaka in i rummet. 

"Yeah, she's in the kitchen, she can't hear me", säger han tyst. 

"So you're still with her, how can you say you miss me and still be with her?", frågar Sky irriterat. 

"What am I supposed to do?", kontrar Harry, det låter som att han har en plan. Ty fångar Nialls uppmärksamhet och pekar på någonting på skärmen och när han sedan ger Harry tummen upp förstår jag att de har hittat henne. Han skyndar sig sedan att skriva »keep talking« på den lilla skärmen och Harry nickar förstående. »They're on their way«, läggar han sedan ill. 

"Leave her already!", utbrister Sky, som om det vore det självklaraste i hela världen. 

"I want to, but if I do, I want to be with you", viskar Harry med smärta (nästan tårar) i ögonen. Jag ger hans hand en stöttande kram under bordet som för att visa att jag inte tar åt mig, att jag förstår att det inte är på riktigt. 

"You can't it's to late for that. You deserve so much more than living on the run with me", säger Sky och för första gången låter det faktiskt som att hon bryr sig om Harry. 

"Living on the run with you is better than staying with Melody, isn't it?", han formulerar meningen som en fråga, förmodligen för att han annars inte skulle klara av att uttala den. Han ser äcklad ut när han säger det. Sky blir tyst ett tag. "Tell me where you are and I'll be there as soon as I can", säger Harry uppmuntrande,
"I can't do that, what if they're listening?", säger Sky plågsamt, man kan riktigt höra längtan i hennes röst. 

"Who could be listening?", frågar Harry oförstående, vilket är otroligt ironiskt med tanke på att han har två poliser framför sig. "No one knows I'm talking to you". 

"You never know that", säger hon vaksamt. 

"Just tell me where you are, please", uppmuntrar Harry. "I want to be with you". 

"I want to be with you too", säger Sky drömmande, hade hon varit en normal människa hade kanske detta varit tillfället då hon iser att hon satt sig själv i skiten, rejält. 

Samtalet fortsätter i nästan en minut utan att de kommer någonstans och sen hör vi en dörr flyga upp i bakgrunden på Skys sida av linjen. 
"Police!", ropar en man. 

"We got her!", säger en annan, förmodligen i sin walkie talkie. 

"Harry?", säger Sky frågande, det är först nu hon inser att han ljugit under hela deras samtal. 

"Thank you for staying on the line", säger Harry spydigt, det märks att han inte längre har någon anledning att smöra för henne. 

"How could you do this?", frågar hon förkrossat. 

"You deserve it, now stay out of my life", muttrar Harry. 

"We got her, good job guys", säger en man i telefonen - en av poliserna, antar jag. Det måste betyda att de har Sky, hon är borta nu, kanske för alltid? 

En överväldigande glädje sköljer över mig, jag kan inte hålla tårarna tillbaka. För första gången på länge känner jag mig fri, det känns som att jag inte längre har någonting att oroa mig för. 

Harry lägger ifrån sig sin telefon på bordet, reser sig upp och drar upp mig från min stol så att han kan slå armarna om mig. Kramen är hård och trygg och varar i vad som känns som en evighet. I ögonvrån ser jag Niall luta sig tillbaka i stolen med ett gigantiskt leende på läpparna. 

"You did it", viskar jag till Harry med både skratt och gråt i rösten samtidigt. Han är så glad att han nästan skrattar av glädje, han också. 

 

När stunden av överväldigande glädje är över har vi fortfarande en del allvarliga saker att ta itu med. Niall och Ty förklarar för oss att det kommer bli en rättegång som vi kommer behöva delta i och att Sky kommer sitta inlåst fram tills dess. Innan rättegången kommer vi få träffa någon sorts advokat som kommer hjälpa oss med resten. Det han säger är alltså att det inte är över än, men jag kunde inte bry mig mindre, glädjen över att Sky är borta är det enda jag behöver just nu. 

Knappt en och en halv timme efter det att vi kom till polisstationen är det dags för mig och Harry att åka hem igen. Stämningen i bilen är verkligen på topp och den överväldigande glädjen håller i sig ända tills vi kommer hem. I hallen, direkt innanför dörren, slår Harry armarna om min midja och söker sina läppar till mina. Hans hungriga kyss får mina knän att vika sig under mig, det enda som hindrar mig från att falla ihop i en hög på golvet är Harrys starka armar som håller upp min kropp. 

"Wow", viskar jag mot hans läppar och han skrattar lite mot mina. 

"Well overdue", viskar han tillbaka och leder mig mot sovrummet utan att bryta kyssen. 

 

När vi kommer ut ur duschen (och vår egen lilla bubbla) och jag får syn på min dator som ligger på vardagsrumsbordet känns det som att jag går in i en vägg. All den lycka som tog över min kropp när vi fick reda på att Sky inte längre kommer vara ett problem för oss fick mig att glömma bort alla mina andra bekymmer i livet. Jag ha fortfarande hur mycket skolarbete som helst att komma ikapp med och nu när Sky är ur världen antar jag att jag inte har något annat val än att gå tillbaka till jobbet. Harry ser att jag funderar på någonting och när jag berättar hur det ligger till föreslår han att jag kanske borde träffa en livscoach eller en terapeut. Jag har ju ändå varit med om en del, säger han. Mitt omedelbara svar är nej, jag vet inte riktigt varför men det känns inte rätt att belasta någon annan med det jag måste ta hand om. Harry spenderar någon minut med att försöka övertala mig, men sen inser han att det inte tjänar någonting till och ger därför upp. Istället övergår han till att peppa mig och helt plötsligt tror han att jag kan klara det med den rätta sortens stöd från mina vänner. 

Att bevisa för Harry att jag ska klara av det gör mig plötsligt jättemotiverad och jag slår genast på datorn för att sätta igång direkt. Jag loggar in på sidan där alla uppgifter finns, men blir genast överväldigad av mängden och en tillfällig förlamning gör att jag blir sittandes. Harry, som än en gång lägger märke till att jag inte vet vad jag ska göra, sätter sig bredvid mig en stund innan det är dags för honom att åka iväg till jobbet. Tillsammans skriver vi ihop en prioriteringslista och sorterar uppgifterna i den ordning jag bör göra dem, vi går efter inlämningsdatum så den uppgift som hamnar först skulle ha varit inne redan i november. Nu kan jag enkelt se hur mycket jag har kvar att göra samt klicka bort de uppgifter som blir klara, vilket känns förvånansvärt motiverande. 

Jag använder motivationen till att sätta igång med den första uppgiften och Harry stannar kvar så pass länge att han ser att jag kommer igång innan han försvinner iväg till jobbet. 

Det här är början på resten av mitt liv, tänker jag medan jag låter fingrarna svepa över tangenterna. 

 

//Louis perspektiv// 

Det har snart gått en hel dag sen jag och Liam var hemma hos Harry och Melody och sen dess har jag inte pratat med någon av dem. Det kändes så enkelt att komma överens med Harry när jag satt mittemot honom och lät hans blick genomborra mig, men nu i efterhand inser jag att hela situationen gör mig lite kluven. Det som jag igår var så säker på känns inte alls lika självklart idag; vill jag verkligen återuppliva min och Harrys vänskap?

När jag sitter här i min ensamhet klarar jag av att erkänna för mig själv att en vänskap med Harry är något jag har önskat mig under en väldigt lång tid, men samtidigt var det så himla länge sen vi var vänner och den Harry jag kände då är definitivt inte samma person som jag pratade med igår. Vi har ju trots allt klarat oss fint i livet utan varandra, det kanske inte är meningen att vi ska vara vänner. 

 

Framåt kvällen får jag ett meddelande av Melody där hon i detalj beskriver vad hon och Harry har gjort idag. När jag läser de första raderna förstår jag inte alls vad hon vill att jag ska göra med den informationen, men ju längre ner i meddelandet jag kommer, ju mer förstår jag. Jag förstår vad det är hon försöker säga, men jag vågar inte tro det förrän jag läser de allra sista bokstäverna - Sky är borta. Det slår mig genast vad detta kommer att innebära för Melody och Harry och jag önskar att jag hade dem båda här så att jag kunde krama om dem. 

Ja, jag önskar att båda två var här. Mitt i all extas tänker jag lika mycket på Harry som på Melody, det måste ju betyda något. Även det faktum att jag och Harry ens får en möjlighet att återförenas efter såhär många år borde betyda något. Det kanske trots allt är meningen att vi ska vara vänner? 

Sakta men säkert inser jag att det enda jag är rädd för är att Harry ska såra mig igen, förutom det kan jag inte komma på någon vettig anledning till varför vi inte skulle kunna vara vänner. 

Jag hör av mig till Melody för att dela med mig av mina tankar och innan jag vet ordet av har vi bestämt att vi ska träffas igen, alla fyra. 

 

---

Det här kommer förmodligen vara sista riktiga delen, jag råkade radera den sista biten av min planering (och inte för att vara sån, men den var jävligt bra) och jag orkar verkligen inte komma på någonting nytt ^^ Känner att intresset för den här novellen inte har varit så stort ändå så jag tror inte att det spelar någon roll :P 

 

//Melodys perspektiv//

Mina fingrar flyger över telefonens svagt upplysta tangentbort när jag formulerar meddelandet som ska informera Louis om att Harry gärna vill träffa honom igen och att det verkar som att han kan vara intresserad av att återuppliva deras vänskap. Mina ögon värker av trötthet vid det här laget, men jag fortsätter tvinga mig själv att vara vaken i hopp om att Louis också ska vara vaken och svara på mitt meddelande redan inatt.

Tillslut klarar jag inte av att hålla ögonen öppna längre och har då en orolig nattsömn att se fram emot. Den ena verklighetstrogna drömmen avlöser den andra och handlar de inte om upprörda reaktioner från Louis sida så handlar de om aviga möten mellan honom och Harry i lägenheten. 

När jag flera timmar senare vaknar upp är jag helt svettig och inte det minsta utvilad, vilket jag antar beror minst lika mycket på drömmarna som den korta tiden av sömn. 

Jag sträcker mig direkt efter telefonen, som ramlat ner på golvet under natten, för att se om Louis har svarat. Upptäckten om att han har gjort det skickar en våg av adrenalin genom min kropp och jag blir så klumpig att jag nästan tappar telefonen igen. 

   » Sure, we'll come over and depending on how that goes I'll think about the rest. Keep in mind that Harry's not the only one who got hurt. See you later, love you « 

Louis formulering ger mig aningens dåligt samvete; han får det att låta som att jag tar för givet att han är intresserad av att lappa ihop deras vänskap bara för att Harry är det. Det var verkligen inte så jag menade och det ser jag till att han förstår genom att skriva ett nytt meddelande till honom. 
   » Of course, you have to do what's best for you. Both me and Harry understand if you don't want to do this. Love you « 

Innan jag lämnar sängen passar jag också på att skriva ett meddelande till Niall där jag förklarar allt om smset vi skickade till Sky och så ser jag till att skicka med en bild så att han kan läsa de exakta orden vi skrev. Jag gör det inte för att få hans åsikt eller för att irritera honom, det är enbart av det enkla anledningen att han bad oss berätta för honom om vi får kontakt med Sky och tekniskt sett har vi ju haft kontakt. 
Niall svarar inte på mitt meddelande, han vet kanske inte riktigt hur han ska reagera. 

 

Louis kommer tillslut fram till att han trots allt är intresserad av att träffa Harry och meddelar mig vid lunch att han och Liam kan komma över ikväll. Än är det flera timmar kvar till utsatt tid, men Harry är redan märkbart nervös. Nervös är dock inte det ord jag skulle använda för att beskriva hur jag känner mig, det är mer av en förväntansfull sensation. Att mina två bästa vänner kommer befinna sig i samma rum och att det kan leda till att de hittar tillbaka till sin vänskap är något jag sett fram emot, utan att veta om det. 

Min idé är att vi träffas här hemma för att låta alla vänja sig vid varandra sällskap och att vi sedan ger oss ut och hittar på någonting på stan, vad detta någonting blir tänker jag att vi kan komma överens om tillsammans. Att inte sitta inne i lägenhetens tystnad tror jag kan vara en bra början, på så sätt kommer inga konversationer behöva tvingas fram för att fylla tystnaden. 

 

När Louis och Liam äntligen kommer till lägenheten är Harry så nervös att han inte vet vad han ska säga. Harry är en väldigt social och öppen person, under alla år jag har känt honom kan gångerna då han varit såhär osäker räknas på min ena hand, det är verkligen inte likt honom. Jag antar att han skäms lite, det verkar vara en gemensam uppfattning att det är på grund av Harry som deras vänskap rann ut i sanden. 

"Hi guys, nice to see you", säger jag glatt och möter dem båda med en varsin kram när de står i hallen. 

"Aren't you happier than ever?", frågar Louis med ett skratt medan han sparkar av sig skorna. 

"All of my favorite people are in the same place, of course I'm happy", svarar jag lättsamt, vilket verkar göra både Louis och Liam medvetna om Harrys närvaro. Han står någon meter bakom mig, lutad mot väggen och med armarna korsade över bröstet. 

"Hello Louis", säger han och nickar mot Louis. "Liam", lägger han sedan till och gör detsamma mot Liam. De båda hälsar på honom, men sen är det inte mer med det. I den stunden känner jag att alla tre är tacksamma över att jag är där och att samtliga förväntar sig att jag ska göra någonting bra av situationen. 

"I suggest that we start off with some drinks in the apartment, non alcoholic of course, we will want to remember this tomorrow, and then head out to maybe grab something to eat or go bowling or something", föreslår jag. "How does that sound?", frågar jag sedan för att få igång någon typ av konversation. 

"Fantastic", säger Liam gillande. Louis och Harry tittar på varandra nu och de verkar inte längre befinna sig i samma rum som mig och Liam. 

"Great, I'll get us something to drink. Can I get some help?", frågar jag öppet, men min fråga riktar sig egentligen bara till en person och det är inte till Louis, även om han erbjuder sig först. 

"Well, I am a bartender", säger han och sliter blicken från Harry för att titta på mig. 

"Liam, thank you!", utbrister jag och får tag i Liams arm innan jag börjar leda honom till köket. "Why don't you guys try to come up with something to do later? Liam and I will join you in a minute", säger jag och dirigerar Harry och Louis till vardagsrummet; ett medvetet beslut, såklart. 

"Is this a good idea?", viskar Liam. Harry och Louis säger ingenting och de tittar inte längre på varandra. 

"Sure it is", svarar jag självsäkert och fortsätter ut i köket med Liam som släptåg. Om Louis och Harry inte vill prata om någonting allvarligt kan de enkelt bara diskutera vad de vill göra ikväll. 

Liam och jag börjar med att plocka fram grejer i köket, men ingen av oss är mentalt närvarande; vi båda är fullt fokuserade på vad som händer i vardagsrummet. 

Vi hör att Louis och Harry sätter sig i soffan och att fullkomlig tystnad utgör den första minuten. För att de inte ska tro att vi lyssnar -vilket vi iochförsig gör- ställer jag några enkla frågor till Liam samtidigt som jag överdrivet skramlar med glasen. 

Tillslut kommer deras samtal igång. 

"Soo.... Any ideas?", frågar Louis lite försiktigt, förmodligen syftar han på aktiviteter för kvällen. 

"Look..", säger Harry istället för att svara på Louis fråga. "I'm sorry about everything that happened, I really am". Avståndet till vardagsrummet i kombination med skramlet från köket gör att jag har en aning svårt att höra vad de säger, men fokuserar jag kan jag snappa upp det mesta. "I understand that I hurt you, it was never my intention", Harry fortsätter konversationen medan Louis sitter tyst. Louis har alltid pratat om Harry med en sån lättsamhet att jag inte ens hade en tanke på att han skulle tycka att det här var jobbigt. 

"I know it wasn't your intention. It's just... We were such good friends and then I told you about my 'secret' and all of a sudden we weren't friends at all.. I can't help but think that it was all my fault, if I would have just kept it to myself...", Louis låter besvärad och nästan lite generad. Det enda jag vill är att springa in dit och stötta bägge två, men innerst inne vet jag att det är bättre att de får lösa det här på egen hand och det är det enda som håller mig kvar i köket. 

"No man, no, don't even think like that, please! We were best friends, of course you should have told me", säger Harry bestämt, jag ler för mig själv och ser att Liam gör detsamma. "And I should have reacted better, a lot better". 

"Yeah but I thought you were interested...", börjar Louis, men blir avbruten av Harry. 

"It was a misunderstanding, nothing else". 

"Hey", säger Liam och puttar till mig med armbågen. Mitt fokus dras från vardagsrummet och min blick vänds mot Liam. 
"What?", viskar jag lite irriterat. 

"I think that we've made sure that they won't kill each other or sit embarrassedly quiet, let's get out of here for a while", säger han och nickar mot ytterdörren. Jag inser vad det är jag håller på med (lyssnar på ett väldigt privat samtal) och rodnar skamset. Jag nickar lite mot Liam för att meddela att jag håller med honom och så smyger vi ljudlöst ut ur lägenheten. 

Vi bestämmer oss för att gå någonstans och köpa mat som vi kan ta med till lägenheten istället för att släpa iväg Harry och Louis till någon restaurang senare ikväll. Eftersom att deras samtal kom igång direkt och verkade flyta på förvånansvärt bra tror vi inte att det kommer vara några problem att stanna hemma, även om det då är tyst runt omkring oss. 

 

"How did it go?", frågar jag direkt (men inte på ett okänsligt sätt) när jag och Liam kommer tillbaka till lägenheten. Jag vill inte trippa på tå och låtsas som att ingenting har hänt, jag tycker att det är bättre att få ut allting så att det inte uppstår några fler missförstånd.

"Pretty good, actually", det är Louis som svarar. Han och Harry sitter bredvid varandra i soffan och tittar på tv. 
"Yeah, I guess your trick worked", säger Harry och blinkar med ena ögat samtidigt som han drar ner mig i sitt knä. 

"My trick?", frågar jag överdrivet dramatiskt. "It was Liam's idea to leave the apartment!". 

"Yeah, yeah, whatever", säger Liam oskyldigt och ställer ifrån sig påsen med mat på vardagsrumsbordet. "We got food, let's focus on that". 

 

Senare samma kväll, när Louis och Liam har gått hem för länge sen, upptäcker jag att jag har fått ett svar från Niall. Nyfiken på vad han har skrivit öppnar jag meddelandet på en gång och kommer samtidigt på migsjälv med att vara lite nervös, tänk om han är arg för att vi kontaktade Sky? 

Som tur är innehåller inte smset en utskällning utan snarare en uppmuntring. Han förklarar inte speciellt mycket, men berättar att vårt sms har gett dem en idé och att de vill att vi kommer till stationen så tidigt som möjligt imorgon. När jag ber om att få veta vad det är vi ska göra säger han bara att de förklarar imorgon och jag förstår direkt att jag inte kommer tjäna någonting på att tjata. 

Jag berättar för Harry om våra planer för morgondagen och vi kommer överens om att gå och lägga oss direkt så att vi kan åka tidigt imorgon - det tar ju ändå drygt en timme att åka. 

 

 

Trots att klockan är ganska mycket när jag kommer hem från jobbet bestämmer jag mig för att ringa till Melody direkt för att räta ut mina frågetecken. Innerst inne känns det som att jag redan vet att jag inte har någonting att oroa mig för, men jag är också medveten att ju mer tid jag ger mig själv att fundera över saken ju mer kommer jag lyckas övertala migsjälv om att jag har fel. Dessutom kommer jag inte ha en chans att somna i natt om jag inte får en förklaring till bilden. 

"Harry?", Melody svarar efter bara några signaler och det låter nästan som att hon är lika glad över att höra min röst nu som hon var när vi hittade henne i Skys förråd. 

"Yeah, will you please come home? I really want to talk to you", säger jag direkt, tänker att det är lika bra att gå rakt på sak och det är inte förrän jag hör mig själv uttala orden som jag inser hur det låter. 

"..oh..", är det enda Melody säger. 

"Nono, not like that, it's nothing bad, not at all", skyndar jag mig att säga som ett försök att släta över mitt misstag, men jag är osäker på hur bra jag lyckas. "Just... Please come home?", ber jag. 

"Of course, I'll be there as soon as I can", lovar Melody innan hon lägger på. 

 

Väntan på att Melody ska komma hem är olidlig och för varje minut som passerar ångrar jag mer och mer att jag inte erbjöd mig att hämta henne. Eftersom att jag vet att hon är hos Louis antog jag att han skulle köra henne hem, men det är ju inte alls säkert att han gör, han kan ju vara upptagen med vad som helst. 

Som tur är blir min oro inte speciellt långvarig; i samma stund som jag greppar telefonen för att ringa upp Melody öppnar hon dörren och kliver in i lägenheten. Avståndet mellan oss är nu inte mer än några meter, men det är fortfarande för mycket. Jag nästan kastar ifrån mig telefonen på byrån i hallen och rusar mot henne för att möta henne i en kram. Hon dumpar sin väska på golvet och sträcker ut sina armar mot mig stunden innan våra kroppar kolliderar och vi låser fast armarna om varandra i en hård, trygg kram. 

"I'm sorry", viskar jag med ansiktet begravt mot hennes axel. En flodvåg av alla möjliga sorts känslor slår mot mig, det är svårt att hålla tårarna tillbaka. "I'm so sorry", upprepar jag för att betona att jag verkligen menar det. "All I wanted was to make things easier for you, it was never my intention to make you feel bad", förklarar jag, vill verkligen att hon ska förstå det. 

"I know, I'm sorry for making things hard for you", gråter Melody mot mitt bröst. 

"What, no, don't apologize", jag tycker absolut inte att hon har gjort någonting fel och det vill jag att hon ska veta. Jag avbryter kramen och flyttar henne ett halvt steg bakåt för att se henne i ögonen. Hon tar ett djupt, snyftande andetag innan hon börjar förklara att hon med flit tagit avstånd från dem hon tycker om på grund av att hon var rädd att Sky skulle göra någonting för att skada oss. Hon förklarar även lite mer angående den där lappen hon lämnade till mig och sist men inte minst berättar hon om meddelandet som hon fått av Sky och hur det fått henne att inse att vi är starkare och kan stå emot Sky hundra gånger bättre om vi är tillsammans. Hennes beskrivning gör mig alldeles rörd och samtidigt mår jag mycket sämre över att jag drev henne hemifrån. 

"I got a text", berättar jag när hon är färdig med all hon ville säga och lägger sedan till "a picture" för att förtydliga. 

"From Sky?", frågar Melody, men jag tror att både hon och jag vet att det är uppenbart. Jag nickar ändå. 

"It was of you and some.. guy", förklarar jag och ger henne sedan en blick som säger att jag vill veta vad det handlar om. 

"It's not what you think", säger hon snabbt till sitt försvar. 

"I don't think anything, I just want to know", lovar jag och är noggrann med att inte låta anklagande.

"He came up to me. At first he just wanted to talk, he wanted me to give him directions somewhere, but then he got too close and when I tried to get rid of him he kept holding on. He was much stronger than me", förklarar hon utan att se på mig, som om hon skäms över det hon säger. Jag lägger ett finger under hennes haka och tvingar upp hennes blick. 
"Are you okay?", frågar jag när vi ser varandra i ögonen. Hon nickar snabbt och undvikande.

"Louis was right there, nothing happened", säger hon övertygande.

"It was Sky", säger jag, ifall att det var någon som helst tveksamhet över den saken.

"I know, he told me", suckar hon. "Does Niall know about the picture?". 

"Yes, I sent it to him".

"Good".

"All she wants is to sabotage for us, she's happy when we're unhappy", suckar jag uppgivet. Hur kunde det gå såhär långt? För bara ett år sen var Sky en av mina bättre vänner, idag är hon min värsta fiende. 

"Then let's stop making her happy", säger Melody enkelt och rycker på axlarna. "Let's stop giving her what she wants. Let's stop worrying, let's be happier than we've ever been". 

"You make it sound so easy", det låter som att jag gnäller, men det är verkligen inte vad jag menar. 

"It is easy", påpekar hon. "We don't have to worry about her, let her do whatever the fuck she wants, I don't want to live like this anymore. I'm tired of it". 

"I love you", säger jag och drar ner henne i soffan så att vi ligger bredvid varandra sådär härligt nära som man måste när möblerna inte är gjorda för två personer. Ett leende sprider sig på hennes läppar medan hon placerar sina händer på mina kinder och drar mitt ansikte mot hennes. 

"I love you too", viskar hon innan hon kysser mig. 

 

"I know what we should do", säger Melody när vi ungefär en timme senare har flyttat in till sovrummet för att försöka sova. Klockan är långt efter midnatt men ingen av oss är trötta. 

"What?", frågar jag intresserat och rullar över på ena sidan så att jag kan se henne i ögonen medan vi pratar. 

"We should let Sky know that we're happy", förklarar hon enkelt med ett finurligt leende på läpparna. Jag höjer båda ögonbrynen i förvåning. 

"Poke an already angry bear? I don't know..", säger jag tveksamt, det låter verkligen inte som en bra idé. 

"Come on, she can't possibly make this whole situation worse than it is, if anything I think it can actually make her clumsier", säger hon i ett försök att övertala mig. Jag funderar på det hon säger och kommer snart fram till att hon faktiskt inte har fel. Det är ju i alla fall inte värre än någonting hon gör mot oss. 

"Alright, let's do it", säger jag och sträcker mig efter min telefon. 

"No, let's use mine", säger hon och viftar lite med sin, som hon redan håller i. 

"What should we write though?", frågar jag tankspritt, men det verkar som att hon redan har tänkt på det. 

"Dear Sky... ", börjar hon dramatiskt. 

"Really? Dear?", frågar jag tveksamt. 

"Shh!", väser hon med ett skratt. Hon harklar sig och börjar om. "Dear Sky. Don't think that we don't know what your intentions are - we do. But everything you have done so far has only brought me and Harry so much closer. Our love is growing as the days go by and despite your efforts to make our life hell we're happier than ever", läser hon medan hon i raketfart skriver ner orden. Jag kan inte låta bli att le, Sky skulle bli vansinnig om vi skickade det här till henne. 

"It's great", säger jag tveklöst. "But should we really?". 

"Already done", säger hon enkelt och visar mig skärmen där smset skickas iväg till Sky. 

"You're crazy", är det enda jag har att säga. 

"You love it", kontrar hon. 

"I do", erkänner jag. 

 

Vi säger godnatt för tredje gången ikväll och lägger oss till rätta för att göra ett nytt försök att sova. Jag blundar och låter tankarna vandra iväg i förhoppning att det så småningom ska hjälpa mig att somna, men det verkar snarare ha motsatt effekt. Jag tänker på Melody och Louis och på hur bra de kommer överens med varandra; det är nästan så att jag blir lite avundsjuk. Jag vet ju precis vilken härlig person Louis är och jag har inga som helst problem att komma ihåg hur roligt vi brukade ha innan allting hände. Allting hände - vad var det som hände egentligen? Louis misstolkade vår relation lite och efter det bestämde jag mig för att jag inte kunde se honom på samma sätt igen. So what om han var lite intresserad av mig, han är ju fortfarande samma härliga person. Jag skäms, helt klart. 

"Melody?", viskar jag för att kolla om hon är vaken. Hennes andning är fortfarande inte sådär tung som den brukar vara när hon sover, men det kanske inte betyder någonting, vad vet jag?

"Mmhm?", mumlar hon efter en liten stund. 

"Are you awake?", frågar jag, bara för att vara på den säkra sidan. 

"Yes Harry, I'm awake", skrattar hon tyst. 

"I was just thinking...", börjar jag, osäker på om jag verkligen vill fråga henne. "Do you and Louis ever talk about me?", frågar jag tillslut. "

"Hm.. Not much but it happens", svarar hon eftertänksamt. "Why?". 

"Do you know if he's mad at me for reacting the way I did and ruining our friendship?". 

"He's not, definitely not", Melody låter självsäker.

"I really regret it, you know", berättar jag, något förvånad över min egen ärlighet. "Knowing that he's such a good friend to you kind of makes me miss him". 

"I can invite him over, if you want to?", föreslår hon. "I'm sure he would be thrilled". 

"Do you think it's a good idea?", frågar jag tveksamt; visst skulle jag gärna umgås med Louis igen, men jag är samtidigt väldigt orolig att det skulle bli konstig stämning. 

"I think it's a great idea. Liam can come to, you should really get to know him", säger hon. "Tomorrow?". 

"Yeah sure, why not", nickar jag, tänker att jag kommer ångra mig om jag låter mig själv fundera på saken för länge. 

"Fantastic, I'll make it happen!". 

 

//Louis perspektiv// 

Efter allt som hände och allt jag fick reda på i natt planerar jag att inte släppa Melody ur mitt sikte på hela dagen, trots gårdagens alla försök att övertyga henne om att jag inte ska bete mig som en barnvakt. Det är trevligt att umgås med henne och jag skulle definitivt ha låtit henne sova hos mig ett par nätter även om omständigheterna vore annorlunda så jag förstår inte varför det skulle vara så fel av mig att vilja beskydda henne. Det är ju inte direkt så att elaka kommentarer är det värsta som kommer hända henne, vi har ju alla sett bevis på att Sky är kapabel till mycket mer än så. 

"Inside-day or outside-day?", frågar jag Melody under frukosten och svaret jag får innehåller inte det minsta tveksamhet. 

"Outside, please", ber hon samtidigt som hon kastar en drömmande blick genom fönstret. Det är december och ett tunt lager vit snö täcker hela staden och solen har idag valt att komma fram från sitt gömställe bakom det annars så tjocka molntäcket. Det är kallt, men det är också väldigt fint. 

 

Eftersom att utomhusaktiviteterna är något begränsade en dag som denna och eftersom att det är lite kallare än vad vi har klätt oss för bestämmer vi oss för att spendera förmiddagen med att gå på bio. Vi ser en film som inte direkt är ny på en tid som är ganska ovanlig för bio och därför är vi helt ensamma i salongen. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag måste säga att det är en ganska trevlig upplevelse; det är ingen som stör oss och vi behöver inte tänka på att inte störa någon annan. 
"What did you think?", frågar Melody när vi lämnar den tomma biosalongen. Själv låter hon lite tveksam. 

"Ten out of ten for the experience, the movie was about a four", säger jag efter en stunds betänketid. 

"Yeah I'd say that's about right", instämmer Melody. "I liked Garfield better", lägger hon till med ett skratt och syftar då på filmen som vi såg inatt. Jag kan inte annat än att hålla med henne, den filmen var lika rolig inatt som den var för tio år sen. 

Melody tar fram sin mobil igen och tittar på låsskärmen efter nya händelser, något jag la märke till att hon gjorde flera gånger under filmens gång. 

"Is everything okay?", frågar jag en aning bekymmrat och får en oförstående blick som svar. "I couldn't help but notice that you're checking your phone every five minutes, is there something going on?". 

"No, it's just that I haven't heard anything from Harry", säger hon tankspritt. "I don't know if it means that he's in trouble or that he's mad at me for leaving or that he's just busy at work. I tried calling him earlier this morning but he didn't answer". Jag tänker tillbaka på meddelandet som Sky skickade till Melody i natt och överväger risken att någonting skulle hända Harry. För det första verkar Sky vara mer eller mindre besatt av Harry så att hon skulle göra någonting för att skada honom är inte speciellt troligt, och om det nu mot förmodan skulle ske är Harry en stor kille och han kan definitivt ta hand om sig själv. 

"I don't think you should worry too much, he's probably just at work or asleep", säger jag ärligt och hoppas att det ska ha en lugnande inverkan på henne. 

"You're probably right", medger hon medan hon stoppar undan mobilen igen, men jag ser på henne att hon inte oroar sig mindre för det. 

"We should eat something", säger jag i ett försök att få henne på andra tankar. Hon nickar instämmande, men säger ingenting. "There's a new restaurante right beside the place where I work, should we check it out?", föreslår jag och får än en gång bara en godkännande nickning till svar. En våg av skam sköljer över mig; den enda anledningen till att jag föreslog den nya restaurangen bredvid min arbetsplats är för att jag efter lunch måste gå till jobbet, vilket Melody ännu inte vet om. Jag kan inte tänka mig att hon skulle ta illa upp av att jag går till jobbet istället för att umgås med henne, men eftersom att jag inte har sagt någonting kommer det förmodligen bli en otrevlig överaskning för henne. Jag vill inte dra ut på det för att störa henne med flit, jag hoppas bara helt enkelt på att det ska lösa sig så att jag inte behöver gå till jobbet idag över huvud taget. 

 

"Oh look at this, how nice", utbrister Melody när vi kliver runt ett gatuhörn och hamnar mitt i någon sorts marknad. Majoriteten av sakerna verkar ha någonting med julen att göra, men här finns verkligen allt man inte behöver. 

"You wanna take a look around?", frågar jag medan jag innerst inne hoppas på att hon ska säga nej. Det är inte det att jag inte tycker om att gå runt och titta på roliga saker, det är bara det att jag har så fruktansvärt dålig självkontroll när det kommer till sådana saker så chansen att jag kommer gå härifrån med någonting jag inte behöver är väldigt stor. 

"Do we have time?", frågar Melody istället för att svara på mig fråga. 

"Of course we do!", svarar jag lättsamt, jag förstår att hon vill stanna och därför bestämmer jag mig för att jag också vill det. Melodys ansikte skiner upp, för första gången idag ser hon genuint glad ut. "I didn't know you liked this stuff so much", retas jag och kör in armbågen i sidan på henne. Hon flinar lite. 

"I think it's cute", säger hon oskyldigt och rycker på axlarna. "These people are so passionate about it". 

 

Vi går runt på marknaden och tittar på alla saker i nästan en kvart innan vi springer på min bästa vän och arbetskamrat Casey. Jag hälsar glatt och presenterar honom för Melody, men hon verkar inte vara på humör för att interagera med nya människor för hon drar sig undan så snart hon har hälsat på honom. Jag gör en snabb övervägning i huvudet - borde jag följa efter Melody eller är det okej om jag stannar och pratar med Casey? - och kommer fram till att det inte gör någonting om jag byter några snabba ord med Casey innan jag och Melody fortsätter vår vandring runt marknaden. Melody håller sig i närheten och jag resonerar som så att så länge jag har koll på henne spelar det inte så stor roll var jag är. Om det är någon som kan hjälpa mig med att få ledigt från jobbet idag så är det Casey så jag tänker att det är värt ett försök. 

 

//Melodys perspektiv//

Mitt försök att vara trevlig mot Casey var bara halvhjärtat; jag visste redan från början att jag inte skulle orka anstränga mig för att vara trevlig och eftersom att jag inte heller ville dra iväg Louis från sin bästa vän tänkte jag att jag istället kunde promenera runt på marknaden själv en stund. De första minuterna höll jag stenkoll på Louis för att inte tappa bort honom, men så snart jag insåg att Louis hade minst lika bra koll på mig som jag hade på honom kunde jag börja slappna av och röra mig lite mer fritt. 

I takt med att minuterna passerar flyttar Louis mer och mer av sitt fokus från mig till samtalet med Casey. Friheten gör mig inte alls lika osäker som jag trodde att den skulle göra, faktum är att det faktiskt känns ganska skönt och otroligt befriande att kunna gå runt utomhus utan att behöva oroa sig. 

"Excuse me, do you know where the car museum is located? I've heard that it's supposed to be around here", jag hinner bara tänka tanken på frihet när jag får frågan. Personen som ställde frågan är en väldigt lång och ganska kraftig kille som bryter på ett annat språk, möjligtvis italienska. 

"I'm sorry, what museum?", frågar jag eftersom att jag inte är säker på att jag uppfattade vad han sa. 

"A museum with Mercedes cars, do you know where it is?", frågar han igen med sitt charmiga leende och jag kan inte låta bli att förvånas över hur trevlig han är. Men något bilmuseum har jag då inte hört talas om. 

"No, sorry, I've never heard of it", erkänner jag med en lätt axelryckning och förväntar mig att han ska gå vidare och fråga någon annan, men han står kvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen, den gör mig lite osäker. 

"Too bad", säger han helt obekymrat, som om han inte ens bryr sig. 

"Maybe you should ask someone else", säger jag i ett försök att bli av med honom. Han ser sig omkring bland människorna på marknaden och rycker sedan på axlarna. 

"Naah, I like talking to pretty girls", säger han helt utan skam. "Tell me, do you happen to be single?" frågar han och överdriver sin brytning en aning, vilket av någon anledning gör mig lite irriterad. 

"I have a boyfriend", säger jag självsäkert och sträcker på mig en aning för att lura i migsjälv att jag faktiskt är självsäker (egentligen vill jag bara springa därifrån). 

Italienaren lutar sig närmare och viskar "too bad" i mitt öra, den här gången låter det som att han genuint tycker det. "But you're so pretty, of course you already have someone", fortsätter han med sin låga, överdriva röst. 

"Yeah and I should probably get back to him", säger jag i ett försök att ta mig därifrån. "Good luck with the museum". Jag tar ett steg bakåt som för att signalera att samtalet är slut, men han följer efter och placerar sin ena hand vid mitt ryggslut, lite för nära rumpan. 

"No, stay", säger han i ett försök att vara förförisk, men det fungerar verkligen inte. 

"Let go of me", fräser jag mellan tänderna och försöker slå bort hans hand, men han håller kvar den. 

"Oh, by the way, my friend told me to say hi", nu viskar han igen. "Sky, does that ring a bell?". Paniken griper tag i mig och adrenalinet gör mig alldeles varm. Jag måste bort härifrån - nu. 

Jag hinner inte mer än att tänka tanken innan jag hör springande fotsteg bakom mig och ett par långa sekunder senare rycker Louis tag i italienaren och drar undan honom. 

"Fuck off", ryter han och italienaren försvinner som en skrämd katt. Louis vilda blick möter min och ögonblicket senare bryter jag ihop. Inte ens Louis trygga famn får mig att känna mig bättre, det enda jag vill är att gå tillbaka till lägenheten och stanna där tills Sky är ur världen. 

 

//Harrys perspektiv// 

Dagen på stationen är ovanligt hektisk och ger inte tid till någon friget över huvud taget. Någon gång på morgonen ser jag att jag har ett missat samtal från Melody och eftersom att jag antar att det är viktigt och förmodligen kommer dröja en stund vill jag vara säker på att jag har ordentligt med tid innan jag ringer upp. 

Lappen som jag hittade på köksbordet när jag kom hem från jobbet igår höll mig vaken i princip hela natten; jag har aldrig skämts så mycket över mitt eget beteende som jag har gjort sen jag läste lappen. Det enda jag ville göra för Melody var att hjälpa henne må bättre, så att få reda på att hon istället kände sig ivägen känns som ett slag i ansiktet. Jag förstår givetvis att hon inte kan hjälpa hur hon känner och jag vet med all säkerhet att hon inte menar någonting illa med sitt försvinnande, men jag kan inte låta bli att önska att hon valde att prata med mig om det innan hon ensam "löste problemet". 

 

Så fort jag kommer hem från jobbet stoppar jag i laddaren i telefonen för att få liv i den. I väntan på att den ska hoppa igång stampar jag nervöst med foten i golvet - jag vet vad jag vill få fram när jag pratar med Melody men jag vet inte hur jag ska säga det. Givetvis vill jag att hon ska komma hem igen och att hon ska kunna känna sig välkommen i sitt eget hem, men jag vet inte hur jag ska kunna framföra det så att hon förstår att jag verkligen menar det. 

Tillslut lyser skärmen upp, men det är inte Melodys missade samtal som fångar min uppmärksamhet, det är ett meddelande med en bifogad bild. Meddelandet lyder "she's not good enough for you" och bilden föreställer två personer på en marknad. Vid en närmare titt upptäcker jag att den ena personen helt uppenbart är Melody och att den andra personen, som är en kille dubbelt så stor som henne, har sin hand farligt nära hennes rumpa. Flera rysningar skakar hela min kropp. Det kan inte vara sant, det är inte möjligt. Jag springer och hämtar Melodys lapp och läser den om och om igen för att se om jag kan ha misstolkat det. Det verkar verkligen inte som att hon har skrivit den som en ursäkt för att hon vill lämna mig så varför har killen handen på hennes rumpa? Är det någon hon känner? Någon hon nyss har träffat? Vem är det som har skickat bilden? Sky. Det måste vara någonting som Sky har hittat på. 

 

 

 

//Melodys perspektiv//

Harry åkte till jobbet för ungefär tio minuter sedan och för att undvika att säga hejdå låtsades jag sova när han var inne i sovrummet och pussade mig på pannan. Egentligen har jag legat klarvaken sen långt innan midnatt och funderat på en ny, bättre lösning; en lösning som inte innebär att Harry spenderar varje vaken timme på jobbet för att slippa vara hemma. Jag måste hitta någon annanstans att ta vägen, den stora frågan är bara vart det skulle kunna vara. Niall vill jag inte störa, jag vet att han har fullt upp med att jaga efter Sky och jag skulle inte vara något annat än en distraktion för honom just nu. Mitt andra alternativ är Louis, men honom har jag inte haft en riktig konversation med på vad som känns som en hel evighet så jag vet inte hur han skulle känna för det. 

Jag ligger fortfarande kvar i sängen när jag motvilligt sträcker mig efter telefonen och letar fram Louis nummer i kontaktlistan. Signalerna som går fram känns ovanligt långa och hånfulla. 

"Melody, how great to hear from you!", ropar Louis i telefonen när han har svarat. Hans entusiastiska röst tvingar fram ett litet leende i mitt annars stela ansikte. "What's up?". 

"I.. euhm.. I have a question, kind of", säger jag osäkert och skäms direkt över min egen tafatthet. 

"Shoot", säger Louis exalterat. Att han är såhär glad att prata med mig efter att jag behandlat honom som jag gjort får mig bara att må ännu sämre över hela situationen. 

"Alright, so the thing is that Harry is going out of town for a while and I'm not too keen on staying in the apartment alone...", orden flyger ur min innan jag så mycket som hinner reflektera över vad jag säger och så fort jag hör min lögn ångrar jag mig. Louis är planetens mest genomsnälla människa, hur kan jag vara så hemsk att jag ljuger honom rätt upp i ansiktet samtidigt som jag försöker be om en tjänst?

"I know exactly where you're getting at", säger han innan jag hinner avsluta min mening och sen avslutar han den åt mig. "You're moving in with me!". 

"Would that be okay?", frågar jag försiktigt, vill verkligen inte tränga mig på. 

"Okay?", upprepar han, som om ordet vore främmande. "It would be AMAZING! When should I pick you up?". Louis lättsamhet får mig att må lite bättre, han hade definitivt låtit mig sova hos honom ett par nätter även om jag inte ljugit för honom så det är inte direkt som att jag har lurat in honom i någonting. Det är i alla fall vad jag försöker övertyga mig själv om. 

"Well, I need to pack a few things first but that won't take long. Two hours?", föreslår jag för att jag ska hinna packa, ta en snabb dusch, skriva en lapp till Harry och städa upp lite i lägenheten (att lämna den i det skick den är i just nu skulle inte vara snällt). 

"Perfect, see you then!", tjoar han innan han lägger på luren. För att hinna med allt jag vill göra lämnar jag sängen direkt och börjar med att släpa iväg sängkläderna till tvättmaskinen för att sedan klä sängen i ett par nya, rena. Så fort det är färdigt tar jag en dusch och innan jag sedan börjar packa min väska tar jag ett varv med damsugaren.

När både jag och lägenheten är i ett presentabelt skick har jag ganska precis fyrtiotvå minuter på mig att packa en väska och skriva en lapp till Harry - gott om tid, med andra ord. 

Eftersom att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva på lappen till Harry börjar jag med att packa väskan så att jag ska få lite tid att fundera. Jag tänker att jag måste säga som det är för att han ska förstå att jag gör det här för hans skull och inte för att jag inte tycker om honom längre, men jag vet inte hur jag ska kunna formulera det så att det inte bara låter som en ursäkt. 

Kläder, hygienartiklar och datorn åker ner i resväskan tillsammans med alla möjliga sorters laddare. Skolböckerna och lite andra prylar som jag vet att jag inte kommer ha någon användning för de närmaste dagarna lämnar jag i lägenheten, eftersom att jag inte planerar att vara borta speciellt länge vill jag inte släpa på för mycket. Det enda jag vill är att ge Harry lite utrymme att slappna av, bara för en vecka eller så. Om han sedan kommer fram till att han har det bättre ensam än när jag är där hoppas jag att han kan vara ärlig och säga det så att jag kan flytta tillbaka till min gamla lägenhet så att vi båda kan må bättre. 

Det är nu tretton minuter kvar tills jag måste gå ut och möta Louis och det enda jag har kvar att göra är att skriva lappen till Harry. Det är inte förrän nu när pennan ska möta pappret som jag börjar tvivla på att detta skulle vara enklare än att prata med Harry direkt, men nu är det såhär det får bli. 

För formelt, jag suddar bort och börjar om. 

 

 

Det färdigskrivna brevet viker jag på mitten och lägger det på köksbordet tillsammans med ett halsband som jag fick av Harry på min sextonde födelsedag. På den silverfärgade kedjan hänger det ett litet, blankt silverhjärta som pryds av ordet forever på ena sidan och together på andra. Han vet om att det där halsbandet är bland de saker som betyder mest för mig i hela världen, förhoppningsvis kommer det få honom att förstå att jag inte menar någonting illa med mitt brev och att jag bara vill vad som är bäst för honom. 

 

Det är med tårar i ögonen som jag går till sovrummet för att hämta min väska och sedan fortsätter ut i hallen för att lämna lägenheten, Louis står utanför och väntar nu. 

Innan jag går ut till honom tar jag ett par djupa andetag för att lugna ner min skenande puls och släpper ner håret för att det ska dölja delar av mitt ansikte. Louis har inte sett mig på jättelänge och jag ser definitivt inte ut som den Melody han är van att se. Mina favoritkläder som brukade sitta så snyggt runt mina vältränade former passar mig inte längre, det enda jag har packat ner och har på mig är mjukisbyxor och stora tröjor som för tillfället är det enda jag kan känna mig bekväm i. 

Det känns larvigt att ens tänka tanken, men på något sätt är jag ändå rädd att han inte ska se mig på samma sätt längre. Det värsta som skulle kunna hända är att han umgås med mig, trots att han inte vill, bara för att han tycker synd om mig. 

Jag skakar av mig den vidriga tanken och kikar ut genom fönstret i trapphuset. Nere på gatan står Louis lutad mot sin silverfärgade bil och ser ut som en fotomodell i vilken tidning som helst. Med en nedtyngande känsla i bröstet och ett framtvingat leende går jag ner för de få trapporna för att komma till bottenvåningen och sedan öppnar jag motvilligt portdörren för att möta Louis. 

För en kort sekund sprids ett chockerat uttryck i hans ansikte, men det är bara kvar så pass länge att jag ska hinna registrera det innan det byts ut mot en överväldigad glädje. 

"Melody!", utbrister han glatt innan han skyndar sig fram till mig för att möta mig i en kram. Det slår mig att jag inte har träffat Louis sen innan Sky kidnappade mig, alltså har vi varit ifrån varandra mycket längre än jag först trodde. Han vet dock allting om vad som har hänt, han har pratat med både mig och Niall om det. "How are you doing?", frågar han medan han med sina trygga armar bygger en skyddande mur runt min kropp. Jag drar mig om möjligt ännu närmare honom och njuter av närheten från min bästa vän. 

"Fine", svarar jag kort, men jag tror att både han och jag förstår att det inte är helt sant. 

"If you want to talk about it just say the word, if not let's just take our minds of off it and have a great time", säger han samtidigt som han plockar upp min väska för att bära den till bilen, fortfarande med en arm runt mina axlar. 

"Sounds perfect". 

 

När vi kommer hem till Louis lägenhet står Liam i köket och lagar mat. Från hallen hör jag att han berättar för någon (förmodligen sin kamera) vad det är han gör och hur han gör det, vilket får mig att flina lite. Det han säger och gör känns helt naturligt när man tittar på hans videor, men att se eller höra honom säga det till sin kamera är något jag fortfarande inte har vant mig vid. 

"Hi Liam", hälsar jag vänligt när jag kommer in i köket. Liam slutar genast spela in och stänger av sin kamera. 

"Hey Melody!", hans ansikte spricker upp i ett leende och även han kommer fram för att möta mig i en kram. 

"You don't have to stop doing whatever you were doing because of me", säger jag menande och nickar mot kameran och ligger kvar på köksbänken. Han rycker på axlarna. 

"It's not important", säger han oberört och packar ner kameran i sin väska som står på köksbordet. Jag vill inte hindra honom från att göra det han tycker om så därför står jag på mig. 

"No seriously Liam, don't stop because of me, I've been a part of some of these before, I can handle it, promise", säger jag lovande och plockar fram kameran åt honom igen. Han kastar en osäker blick mot Louis, som precis klivit in i köket, och får en uppmundrande nickning tillbaka. Det dröjer en liten stund till innan han verkar bestämma sig, men så fort han har gjort det är allt som vanligt igen. 

All den oro jag kände förut, om att Louis och Liam inte skulle kunna se mig på samma sätt som tidigare, är som bortblåst redan efter tio minuter i lägenheten. Jag tror att min lilla scen där jag sa till Liam att jag inte är ömtåligare nu än jag brukar vara hjälpte dem att inse att allt jag vill är att de ska behandla mig som vanligt. 

 

Efter maten, oändligt mycket prat och en hel film är det dags för Liam att gå hem och för mig och Louis att gå och lägga oss. Eftersom att ingen av oss är speciellt sugna på att sova på soffan bestämmer vi oss för att dela på hans dubbelsäng. Om omständigheterna hade varit annorlunda kanske det kunde uppfattas som konstigt att vi delar säng, men eftersom att vi båda har pojkvän och är bästa vänner ser vi inga konstigheter med det. Det är bekvämare för oss båda och betydligt mindre jobb än att bädda på soffan varje kväll. 

Louis somnar ganska snart efter att vi gått och lagt oss, men mina tankar håller mig vaken. Vid det här laget måste Harry ha kommit hem från jobbet och därmed måste han ha sett lappen på köksbordet eller åtminstone lagt märke till att jag inte är där. Jag har inte hört någonting från honom på hela dagen vilket antingen betyder att han uppskattar utrymmet jag gett honom eller att han är ledsen eller kanske besviken, men å andra sidan vet jag inte vad jag hade förväntat mig heller. Såhär i efterhand inser jag att det var en ganska dum idé att bara skriva en lapp till honom, jag kunde väl åtminstone ha ringt om det nu hade varit så fruktansvärt jobbigt att ta det med honom när vi står mittemot varandra. 

Mina tankar avbryts av min tysta smssignal som kommer från golvet på min sida av sängen. Jag rullar över på mage och sträcker ner ena armen mot golvet för att plocka upp telefonen. I utrymmet för avsändaren av smset står det inget annat än att numret är dolt och själva smset består av fem hotfulla ord. 

   » This is all your fault « 

Det är inte speciellt svårt för mig att lista ut vem som har skickat smset, men jag har ingen aning om vad det är hon syftar på. Jag skickar snabbt en skärmbild till Niall och förklarar i ett kort meddelande att jag inte vet vad hon menar innan jag börjar fundera mer på det. Det första som slår mig är att det ligger en helt oskyldig Louis precis bredvid mig som inte på något sätt förtjänar att blandas in i allt det här och därför är min första tanke att jag måste därifrån. Vare sig hon planerar att göra någonting mot mig eller mot Louis för att han tar hand om mig så är Louis mycket säkrare om han inte är i närheten av mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, men bort härifrån är en bra början.

Jag rullar ur sängen för att tassa ut ur sovrummet och sedan på något sätt lämna lägenheten, men mina fötter hinner inte mycket mer än nudda golvet innan Louis vänder på sig. 
"Where are you going?", frågar han trött. Min kropp fryser till is och för en stund sitter jag blixtstilla på sängkanten. 

"I just rememberd that I have to do something...", säger jag i ett försök att ljuga, men jag inser direkt att jag inte kommer komma vidare långt med det. Louis kommer genomskåda mig direkt och även om han inte skulle göra det så orkar jag verkligen inte trassla in mig i någon lögn. 

"Where are you going?", frågar Louis igen, han genomskådade mig, precis som jag trodde. 

"I got a text", börjar jag med att säga och hade från början som plan att hålla det ganska kort, men det slutar med att jag berättar om allting; om alla sms, om varför hon inte hört av sig så mycket, om varför jag ville bort från Harrys lägenhet, om varför jag ville bort från Louis lägenhet. Allt. Jag vet inte exakt vilken sorts reaktion jag förväntat mig att få, men det är verkligen inte den jag får. Louis säger ingenting utan ålar sig över till min sida av sängen, sätter sig bredvid mig på sängkanten och ger mig världens tryggaste kram. Aldrig tidigare har hans närhet utstrålat så mycket kärlek som den gör nu, ord är helt överflödigt. 

"Go back to bed, I'll start a movie", säger han omtänksamt innan han reser sig ur sängen för att hämta sin dator. Tveksamt kryper jag ner i sängen igen och drar upp täcket så långt det går. 

Vi hinner titta färdigt på hela filmen (som är Katten Gustav, för att höja stämningen) utan att någonting händer. Inga fler meddelanden från Sky, ingen som knackat på dörren och inget samtal från varken Harry eller Niall. Är det någonting som har hänt som är mitt fel eller väntar vi fortfarande på att någonting ska hända? För att vara säker på att ingenting har hänt Harry tar jag fram telefonen och ringer till honom. Signalerna går fram, men ingen svarar. Mina tankar vandrar tillbaka till lappen jag lämnat på köksbordet och hur den omöjligtvis är tillräcklig för att förklara situationen. Jag trodde att det var för svårt att prata om det här med någon, men efter att ha förklarat allting för Louis vill jag inget hellre än att göra det samma för Harry. Han förtjänar att veta exakt hur jag känner och han förtjänar verkligen att ha någonting att säga till om. Det sista jag vill är att han ska vara sårad på grund av mig eller skada på grund av Sky. Jag vet att hon älskar honom mer än något annat i hela världen, men efter all han har sagt och gjort skulle det inte vara konstigt om hon tröttnat på honom. 

 

 

Flera dagar har gått sen Sky sist hörde av sig och för var dag som passerar blir jag bara mer orolig att någonting ska hända. Numera spenderar jag majoriteten av min tid inne i lägenheten utan att göra någon nytta, vilket fungerar alldeles utmärkt vissa dagar, men för det mesta ger det mig bara extremt mycket ångest. 

Ute på gatan nedanför vardagsrumsfönstret passerar oändligt mycket människor varje dag, människor som utan att tänka sig för litar på att de okända främlingarna i dess omgivning ska sköta sig. På ett sätt tycker jag synd om dem, det känns som att de inte riktigt förstår hur världen egentligen fungerar, och av samma anledning kan jag inte låta bli att avundas. Trots att lägenhetens tjocka väggar nu känns mer som ett skydd från omvärlden än ett fängelse skulle jag göra vad som helst för att byta plats med någon av personerna ute på gatan, vem som helst. Mer än någonting annat önskar jag att mitt liv såg ut som det gjorde för ett år sen, då mitt största problem var att få Harry att umgås mer med mig och mindre med Sky. 

När ringsignalen från min telefon bryter tystnaden i lägenheten ligger jag på golvet och stirrar upp i taket, trött på att titta på alla bekymmerslösa människor ute på gatan. Det är Harrys namn som står på skärmen. 

"Hey", svarar jag med en fejkad gäsp efter att ha låtit telefonen ringa en liten stund för att få honom att tro att jag låg och sov. 

"Hi babe, where you sleeping?", frågar han anfått, det låter som att han springer i trappor. I tron om att det lägenheten han är på väg till sätter jag mig hastigt upp innan jag skyndar mig mot soffan för att han inte ska upptäcka att jag är på golvet. 

"Yeah, feels like I'm coming down with a cold", berättar jag, det är en lögn. Fysiskt sett mår jag faktiskt ganska bra, förutom att jag är trött och slö eftersom att jag aldrig gör någonting. 

"Oh, do you want me to get you anything? I'm more than happy to run by the store after work", säger Harry som den sanna prins han är. I bakgrunden hör jag att han stannar till och rycker upp en dörr, en dörr som inte är vår ytterdörr, alltså är han inte på väg hem riktigt än. 

"No, I'm okay, I think some rest will do it. Thank you though", jag får anstänga mig för att min röst ska låta nyvaken. "Are you still at work?". 

"Yeah, I'm sorry, one of the guys had to be home with his kid so I'm covering for him. It'll just be a few more hours, I promise", säger han ursäktande. 

"I get it, it's alright, don't worry about it", uppmanar jag lite för lättsamt, jag borde ha försökt få det att låta som att jag i alla fall var lite besviken. 

"You know I would rather be at home with you, but I have to work extra hard if I want to get anywhere, you know that", han säger det som om det är mig han försöker övertyga, men faktum är att jag tror att han behöver höra det mer än vad jag gör. 

"I do know that, like I said; don't worry about it", upprepar jag tålmodigt för att han ska förstå att jag klarar mig fint på egen hand. 

"Thank you", nästan viskar han. "Have you eaten anything yet?"

"No, not really", svarar jag, även det en lögn. Det är sant att jag inte har ätit någon ordentlig mat, vilket jag antar att han syftade på, men småätit har jag gjort till och från hela dagen. 

"I was thinking of getting takeout on my way home, do you want me to get you something?".

"Yeah sure, suprise me", säger jag i samma stund som larmet går på brandstationen, vilket betyder att Harry förmodligen måste skynda sig iväg. 

"Gotta run, see you tonight. Love you", skyndar han sig att säga innan han lägger på luren. Mitt synfält blir snart suddigt av tårar och min underläpp börjar darra. Harry är en sån fantastisk person, han förtjänar någon betydligt bättre än mig och jag är inte i närheten av att förtjäna honom. 

Jag tar inte avstånd från honom för att jag tycker att det är roligt, på samma sätt som jag inte tar avstånd från min familj och mina vänner för att jag tycker att det är roligt. Egentligen finns det många anledningar.

Dels vill jag inte att de ska se den person jag har blivit; eftersom att jag inte gör någonting annat än att äta och sova har jag börjat gå upp i vikt, mitt hår är ständigt ovårdat och jag kan gå i samma smutsiga kläder en vecka i sträck.

Till viss del handlar det även om att jag inte vet vem jag kan lita på. Innerst inne vet jag att ingen av dem skulle göra någonting för att skada mig, men jag vet också att Sky är riktigt skicklig på att hjärntvätta folk så ingenting är omöjligt. 

Den främsta anledningen är också den som är mest osjälvisk; jag vill inte att någon jag älskar ska komma till skada på grund av mig. Visserligen är jag livrädd att Sky ska komma tillbaka och göra mitt liv till ett värre helvete än vad det redan är, men det finns en sak som skulle vara värre och det skulle vara att hon gav sig på någon av mina närmaste. Med tanke på hennes brist på empati finns det en chans att hon inte ens funderat på den saken, men för att vara på den säkra sidan vill jag försöka ta avstånd från de jag älskar mest. 

Det handlar verkligen inte om att jag inte tycker om Harry längre, om något har den här situationen fått mig att inse just hur mycket jag älskar honom. Det finns inget jag vill hellre än att leva mitt liv tillsammans med honom när Sky är ute ur bilden, men för tillfället är det här det bästa för hans säkerhet. Det finns dock en chans att han tar det här på fel sätt och på senaste tiden har jag fått en känsla av att han gör det. Jag kan absolut inte klandra honom för det, jag gör ju trots allt ett aktivt försök att ta avstånd från honom, men jag är rädd att han inte kommer förstå och att det kanske kan förstöra vår relation. 

Jag har märkt att han jobbar betydligt oftare än vad han gjorde förut och trots att han har en mycket giltig förklaring till det tror jag inte att det är hela sanningen. Visst måste han visa framfötterna för att han ska ha en chans att klättra i karriären, men så mycket som han har jobbat den senaste tiden kan hans chefer inte kräva att han ska göra. Han är alltid trött när han kommer hem och han är ofta stressad för att han inte har tid till mycket annat än att jobba och det hela är mitt fel. Jag har gjort så att han inte längre känner sig välkommen i sitt eget hem och jag kan knappt hantera skulden som det medför. 

 

//Harrys perspektiv// 

Jag vill ingenting hellre än att Melody ska må bra; jag vill att hon ska kunna röra sig fritt på gatorna, börja jobba igen och så småningom orka ta tag i studierna. Jag förstår att det är jobbigt för henne att inte veta var Sky är eller vad hon kanske eller kanske inte kommer göra och jag vill verkligen undelätta för henne, men jag vet inte vad jag ska göra. Hon gör det inte direkt lätt för mig heller, hur mycket jag än försöker så verkar det nästan som att hon inte vill ta emot min hjälp och ibland får jag till och med en känsla av att hon är irriterad på mig. Varför hon inte vill ta emot min hjälp är helt utom min förståelse, varför hon verkar vara irriterad på mig kan jag helt och hållet förstå. 

Jag har försökt att inte tänka på det, att inte låtsas om det, men i grund och botten är allt det här mitt fel. Det var jag som drog in Sky i våra liv, det var jag som vägrade inse att hon inte var en bra människa och det var jag som nästan tvingade ihop henne och Melody. Om det inte vore för mig skulle ingenting av det här ha hänt, Melody skulle ha levt ett helt normalt liv, så det är klart jag kan förstå att jag inte är den person hon vill umgås mest med. 

Jag har försökt med det mesta och eftersom att ingenting verkar fungera antar jag att det enda jag kan göra för henne i den här situationen är att hålla mig undan så mycket som möjligt, det är därför jag har börjat ta fler skift på brandstationen, ibland kanske fler än jag egentligen borde. 

Att jobba mer medför både fysiska nackdelar och psykiska fördelar för mig. Nackdelarna är att jag ofta är trött eftersom att den förlängda arbetstiden ger mindre tid till nöjen, avkoppling och sysslor i hemmet och när jag väl tar mig tid att göra någonting som jag tycker är roligt blir mina sömntimmar drabbade. Fördelarna är att jag tvingas fokusera på någonting annat än Melody när jag är på jobbet och jag tror att det är nyttigt för mig. Att ständigt gå rund och fundera på vad jag kan göra för att hon ska må bättre kommer i längden bara få mig att må sämre eftersom att det inte verkar finnas så mycket jag kan göra för henne. 

 

På väg hem från brandstationen stannar jag på en thaimatsrestaurang och köper med mat till mig och Melody. Det blev mycket senare än jag hade förväntat mig eftersom att det sista larmet vi var ute på drog ut på tiden, men eftersom att Melody inte har så mycket annat för sig på dagarna än att sova och ta det lugnt borde hon vara vaken ändå. 

Jag bryr mig inte om att fråga henne vad hon vill ha, det vet jag redan, men när jag har fått maten och är på väg tillbaka till bilen skickar jag ett sms till henne för att förbereda henne på att jag kommer. En del saker har jag faktiskt lärt mig och att hon inte tycker om när folk bara dyker upp är en av dem. 

Hon svarar aldrig på mitt sms och när jag femton minuter senare kommer till lägenheten förstår jag varför. I vardagsrummet står tallrikar, glas och bestick för två personer framdukat och hon har förberett en film på tv:n, men på soffan ligger Melody och sover med filten uppdragen till hakan. Hon ser så bedårande oskyldig ut. 

Utan att ta av mig skorna ställer jag ifrån mig maten på vardagsrumsbordet och virar in henne i den blåa filten innan jag lyfter upp henne i min famn och bär in henne till sovrummet. Där hjälper jag henne av med mjukisbyxorna och bäddar ner henne i sängen. Hennes panna känns lite varm, så jag antar att hon trots allt håller på att bli sjuk. 

 

 

 

//Nialls perspektiv// 

Arbetet på stationen går mycket långsamt framåt. Vi vet att Sky är den person vi letar efter, det råder ingen tvekan om den saken, men att få tag på henne är inte så enkelt som det låter. Hon sopar rent efter sig var hon än går, det finns inga spår av henne någonstans. 

Efter att ha pratat med Harry ett par gånger har vi fått en djupare förståelse för vem Sky är som person och därefter har vi kunnat komma fram till att hon måste ha minst en medhjälpare för att fixa det här. Hon måste ha någon som vet hur man gör sig av med alla bevis, som kan det här med datorer och allt vad det innebär och som är så stark att den klarar av att flytta en medvetslös person. Hur som helst så verkar det som att det är Sky som drar i trådarna och därför är det henne vi letar efter. 

I princip det enda vi kan göra i det här stadiet är att göra en efterlysning och hoppas på att någon annan hittar henne, för vi har verkligen inte mycket att gå på. Vi har försökt spåra dataanvändningen på hennes telefon, men det verkar som att hon har gjort sig av med den för länge sen och att hon använda nya varje gång hon vill ta kontakt med Harry eller Meldoy. 

 

Ännu en arbetsdag utan någon vidare framgång börjar närma sig sitt slut och min plan är att jag ska åka iväg och hälsa på Melody när jag har slutat. Jag vet att Harry tar hand om henne när jag inte är där, men det var ett tag sen jag hälsade på sist och jag känner mig på något sätt skyldig att göra det igen. Samtidigt som jag vill hålla koll på henne vill jag inte riskera att bli den där överbeskyddande brodern som hör av sig och kommer förbi hela tiden för att se till så att allt är som det ska, det känns som att det skulle bli mer av en påfrestning än en trygghet för Melody. 

Det är bara en halvtimme kvar av min arbetsdag när min privata mobil börjar vibrera på skrivbordet. Det är en kort vibration, vilket innebär sms. Hur mycket jag än vet att jag inte ska svara i den telefonen på arbetstid blir datorskärmen framför mig oerhört svår att fokusera på och tillslut kan jag inte hindra mig själv från att slänga ut armen och greppa mobilen. Just den här gången visar det sig vara tur att jag struntade i den enkla regeln för smset är från Melody. 

  » She has made contact « 

Det tar mig inte lång tid att lista ut att smset handlar om Sky och eftersom att det för tillfället är det enda vi har att gå på tar jag direkt med mig min kollega Ty ut i bilen för att åka dit. Vi antar att det handlar om ett sms eller ett samtal från Sky och därför är vår tanke att Melody eller Harry ska försöka ringa upp henne och hålla samtalet igång så pass länge att vi kan spåra det. Att få reda på var Sky befinner sig skulle vara ett stort steg i rätt riktning. 

För att gå igenom planen med Melody ringer jag till henne innan jag startar bilen och när jag inte får något svar blir jag genast skräckslagen. Kanske är det inte alls ett samtal det handlar om utan en påhälsning utanför dörren. Som tur är dröjer det inte mer än ett par långa sekunder innan jag får ett nytt sms av Melody. 

  » I'm okay. At Harry's «

"Are you sure you should be doing this?", frågar Ty när jag har lagt undan telefonen och startat bilen. "I mean, this is your sister, maybe you should be there for her as a brother and not as a cop?". Jag förstår vad han menar och jag har själv funderat över samma sak ett flertal gånger, men varje gång kommit fram till samma slutsats. 

"She's got Harry there to support her, I can do more for her as a cop than as a brother, she knows that", redovisar jag självsäkert. Melody är smart, hon vet att jag gör allt jag kan för att få ett slut på allt det här. 

"Are you sure she knows that though?", frågar Ty och vänder blicken mot mig, han låter lite tveksam. Utan att reagera fortsätter jag stirra på vägen framför oss och kommer snart på mig själv med att flytta runt händerna på ratten. Varför hans fråga gör mig nervös förstår jag inte riktigt. 

"What's that supposed to mean?", frågar jag för att vinna lite mer tid innan jag behöver svara. Det finns inte ett spår av spydighet i hans röst och jag vet att han bara menar väl, men jag kan inte låta bli att ta lite illa vid. 

"Well, if this was my sister I would be living with her by now, wouldn't let her out of my sight until it was all over. You're visiting her like, what, once or twice a week? I understand that it might be hard for you to see her right now and that you want to show her that you can protect her, but maybe what she needs is you being there for her. You can let us handle this, I know that you trust us to do it", förklarar han med en ton som avslöjar att han själv tycker att han är ute på hal is. Det han säger är att han tror att jag gör det här för mig själv för att jag tycker att det är för svårt eller jobbigt att vara i närheten av Melody just nu och kanske har han rätt i det, men jag tror fortfarande att det jag gör nu är det bästa jag kan göra för min syster. Jag vill inget hellre än att se till att hon inte behöver oroa sig hela tiden och att hon kan röra sig fritt på gatorna utan att konstant titta sig över axeln. 

"This is the best thing for the both of us", håller jag fast vid. "Like I said, she's got Harry and this is the best thing I can do for her in this situation. If I lived closer to her than of course I would have visitet her more often, but this is the way it is and it's the best I can do".

 

Ungefär en timme senare parkerar vi bilen utanför Harrys lägenhet och går in. I vardagsrummet sitter Harry och Melody på soffan och när vi utan att knacka kliver in i lägenheten flyger Harry upp på fötterna, redo att försvara Melody. Hans reaktion gör mig lättad, den tyder på att han i alla fall på ett ungefär vet vad han gör och att han inte kommer låta någonting hända Melody igen. 

"Oh, hi", hälsar Harry en aning skamset innan han slår sig ner i soffan igen och placerar sin ena arm om Melody. 

"Hi. What's going on?", frågar jag medan jag och Ty går mot vardagsrummet. Samtidigt som jag sätter mig ner med Sky och Harry för att prata med dem börjar Ty ställa upp den utrustning som vi har med oss. Melody berättar för mig vad det är som har hänt, jag får läsa smset som vi utan att kunna bevisa det antar är från Sky och till sist berättar jag för dem om vad som ska hända här näst. Varken Harry eller Melody verkar gilla idén till att börja med, men eftersom att de båda är trötta och vill få ett slut på allt det här bryr de sig inte om att säga emot. 
Så fort allting är uppställt och klart kopplar vi Melodys telefon till vår dator och kommer överens om att det är Melody som ska ringa. Hon slår på högtalaren och i väntan på att Sky ska svara sitter vi alla och lyssnar på de bekanta signalerna. 

"Hello Melody", hörs det tillslut i rummet och Melody blir för en stund stel av skräck. 

"Sky.", säger hon efter ett tag, som för att poängtera att det är nu samtalet börjar. 

"I'm listening", konstaterar Sky hånfullt och oberört. 

"Why are you doing this, Sky?", frågar Melody tröttsamt. 

"I'm doing it for Harry", svarar hon enkelt och alla blickar vänds genast mot Harry som ryser av obehag. "You know as well as I do that you're not good enough for him". 

"But you are? Come on Sky, take a look at yourself, you're a psychopath", Melody försöker låta oberörd, men jag kan se på henne att hon inte tycker om det här. Om det fanns någonting annat vi kunde göra skulle vi göra det först, jag tycker verkligen inte om att utsätta henne för det här. "There's no point in doing this and there's no point in hiding. Harry will never look at you the same way again and you can't hide forever, you're only making this worse for yourself". 

"Is Harry there? Is he listening?", Sky låter nöjd, som om hon har uppnått någonting. 

"No, it's just me", säger Melody efter en stunds tystnad. 

"No you're not, how dumb do you think I am?", frågar Sky, utan att ge Melody en chans att svara innan hon fortsätter. "I want to talk to him". 

"No way", säger Melody kort och bestämt. 

"Let me talk to him", beordrar Sky. "You know better than to not listen to me". Melody ser på oss en i taget; först mig, sedan Ty och sist Harry. Harry ger henne en godkännande nick och räcker fram handen mot henne som för att signalera att han kan ta över samtalet om hon vill. Melody tvekar, men tillslut ger hon telefonen till Harry utan att säga någonting mer till Sky. 

"What is it?", frågar Harry när han har fått telefonen. Sky ger ifrån sig ett kort, belåtet skratt på andra sidan. 

"Harry, long time no seen", säger hon som om det var en gamal vän hon pratade med. Att bara tänka på det faktum att de en gång dejtade varandra gör mig förbannad. 

"That's all because of you, you know that right?", frågar Harry lugnt, det låter som att han försöker låtsas vara på hennes sida, vilket kan vara ett smart drag, om hon nu är dum nog att gå på det. 

"No, it's because of Melody. This is all her fault, can't you see that?", Sky låter sårad, men det är bara en del av hennes skådespel. 

"How is that?", frågar Harry nyfiket. "I'm tired of this, why don't you just come over so that we can talk about it?". 

"I knew it, I knew that you couldn't be mad at me! See, deep down you want me to do this for you, you just can't let yourself believe it because of her", säger Sky glatt med en äcklig betoning på henne. Harry blundar och tar ett djupt andetag, precis som Melody verkar han tycka att det här är väldigt obehagligt. Ty jobbar för fullt med datorn och det verkar som att han har kommit någon vart, men han signalerar åt Harry att fortsätta prata så jag förstår att han inte är färdig riktigt än. 

"Come over, let's talk about it", säger Harry, men hans röst håller inte riktigt och den här gången lyser osäkerheten igenom. 

"I can't, it's too late", säger Sky och lägger på. Harry släpper telefonen på bordet och gömmer ansiktet i händerna för att gömma sina känslor och när det inte fungerar reser han sig och lämnar rummet. Melody springer genast efter. 

Ty skickar snabbt över informationen till grabbarna på stationen innan han låter mig ta del av den.

"I managed to narrow it down to this area", han vänder datorn mot mig och pekar på en karta på skärmen. "But I couldn't pinpoint her exact location". Jag studerar kartan på datorskärmen; det är ett väldigt stort område som till största del ser ut att bestå av ödemark, den enda chansen vi har att hitta henne är om hon befinner sig i den lilla byn i området och om hon stannar kvar där tillräckligt länge för att någon ska hinna dit. Chanserna är inte jättestora. 

 

//Melodys perspektiv// 

Harry sitter på sängkanten när jag kommer in i sovrummet. Hans hållning är spänd och hans huvud hänger framåt så att hans ansikte döljs av de bruna, långa lockarna. När jag kommer lite närmare ser jag att hans händer är så hårt knutna att han skakar. 

"Harry, it's okay", säger jag för att trösta honom. Att Sky la på luren var verkligen inte hans fel, han försökte och han gjorde sitt bästa, det är huvudsaken. 

"I had her, I almost had her", säger han sammanbitet. "I could have ended this today". 

"Maybe you did. If you wouldn't have talked to her she would have hung up right away, you kept her talking, hell you almost convinced her to come to this apartment", påpekar jag medan jag sträcker ut min ena hand mot honom. Han skakar undan håret och vänder blicken mot mig innan han tar min hand, reser sig upp och ger mig en lång, hård kram. "Come on now, let's see how they did". 

Vi går tillsammans tillbaka till vardagsrummet och sätter oss ner med Niall och Ty. Jag är inte själv säker på att jag vågar höra vad de har att säga, men något sånthär kan man nog inte förbereda sig på, det är bara att ta tag i det och få det gjort. 

Ty förklarar för oss att de lyckades ta reda på i vilket område Sky befinner sig och att flera polisbilar redan är på väg dit. Eftersom att de inte lyckades ta reda på exakt var hon befinner sig kommer poliserna bli tvugna att söka av området och fråga eventuella personer i närheten om de har sett någonting, vilket troligtvis kommer dröja ett tag. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta den informationen, är det positivt eller negativt? Det får tiden utvisa, antar jag.

 

Två långa dygn följer och ju mer tid som går ju mer tappar jag hoppet om att de ska hitta någonting. De har pratat med ett par personer i området som påstår sig ha sett Sky där, men när poliserna väl kom dit var hon långt borta, vilket innebär att vi är tillbaka på ruta ett igen. Sky kan vara precis var som helst och att döma av det hon sa på telefonen verkar det inte som att hon förväntar sig att hennes liv ska gå tillbaka till det normala igen så det finns egentligen ingenting som hindrar henne från att slå till igen. Jag vill vara stark och opåverkad så att jag kan fortsätta leva mitt liv som vanligt, men det är oerhört svårt när jag vet att Melody är därute någonstans. 

Att sitta inne i lägenheten hela dagarna har jag tröttnat på för länge sen, det får mig att känna mig instängd, trots att jag vet att jag kan vara säker där. Jag har försökt gå ut själv ett par gånger, men det slutar alltid med att jag misstänker alla, tittar över axeln flera gånger i minuten och springer sista biten hem. Allt jag vill är att gå tillbaka till mitt vanliga liv, men jag vet inte hur. 

Harry försöker stötta mig, han gör verkligen sitt bästa och det värmer mitt hjärta. Men jag kan se på honom att han inte vet riktigt hur han ska göra och jag kan erkänna att jag inte gör det lätt för honom. Det är givetvis inte med mening, jag gör ingenting för att medvetet göra livet jobbigt för honom, men jag kan inte hjälpa det. 

 

 

//Melodys perspektiv//

Det är mitt i natten och jag står framför spegeln i Harrys badrum och granskar min förstörda kropp genom den. Märkena runt mina handleder, som påminner om armband, är nästan mer definierade nu än vad de var igår och trots att såret i min panna blev väl omhändertaget på sjukhuset så kommer märket aldrig riktigt försvinna. Det är som tatueringar som tvingar mig att minnas det värsta jag någonsin varit med om, tatueringar som jag inte kan göra mig av med. 

I ett försök att dölja dem tar jag på mig Harrys stora, röda hoddie från brandstationen och låter ärmarna hänga ner över mina händer innan jag går tillbaka till sovrummet där Harry ligger och sover. Jag kryper ner bredvid honom i sängen och ålar mig sedan långsamt närmare tills jag ligger alldeles intill hans varma kropp. Där känner jag mig trygg. 

Jag tror att jag har flyttat in hos Harry, åtminstone för ett tag. När vi igår var på väg hem från sjukhuset berättade han för mig att han hade flyttat över några av mina saker hem till honom och att jag skulle få bo där ett tag, om jag ville det. Jag vågade inte berätta det för någon för jag ville inte att de skulle känna sig tvingade att ta hand om mig, men att åka hem till min egen lägenhet var ungefär det sista jag ville göra, så jag är verkligen tacksam att Harry listade ut det på egen hand. 

 

Morgonen därpå vaknar både jag och Harry av att hans mobil börjar ringa på sängbordet på hans sida av sängen. Med en grymtning skruvar han lite på sig innan han sträcker ut ena armen, rycker åt sig telefonen och svarar, utan att sätta sig upp. 

Samtalet är kort och de få saker Harry säger till den andra personen gör det enkelt för mig att lista ut vad det handlar om. 

"Mike is home sick, I have to cover for him at work", säger han med sin raspiga morgonröst. Jag funderar över vad det här betyder för mig och struntar sedan i om jag framstår som självisk. 

"Do you have to?", viskar jag efter en stunds tystnad, mer rädd att bli lämnad ensam än att framstå som självisk. 

"I do, but I'm not gonna leave you here alone, you can come with me to the station. There's always someone there so you won't be alone", berättar han, det låter mer som information än som ett förslag och det låter inte som att jag har någonting att säga till om. 
"But I don't want to be in your way", säger jag, inte för att vara blygsam utan för att jag genuint känner att jag inte vill hindra honom från att sköta sitt jobb. 

"You won't be in the way for anyone, don't ever worry about that", viskar han och placerar en försiktig puss i min panna efter att ha dragit in mig i en varm och trygg kram. 

"Promise?", jag vill bara vara säker. 

"Absolutely". 

Det tar emot att lämna sängen och ge mig ut i verkligheten, men det enda jag kan tänka mig som skulle vara värre är att vara kvar i Harrys lägenhet ensam, så jag gör det utan att klaga. 

Fortfarande iklädd Harrys alldeles för stora hoodie och med håret i en enda röra följer jag med Harry till brandstationen för att spendera dagen där. Det är inte första gången jag är där så jag är något bekant med killarna och tjejerna som jobbar där, men att träffa en massa folk är inte alls vad jag känner för att göra idag. 

Det blir snabbt uppenbart att Harry har berättat för sina arbetskamrater om allt som har hänt, för så fort vi kommer innanför dörrarna får jag flera sympatiska blickar och ett par kramar av tjejerna som jag en gång spelade tv-spel med när jag var här. Men ingen av dem säger någonting, förmodligen för att de inte vågar eller vet vad de ska säga. Jag förstår dem, jag vet inte heller vad jag ska säga. 

Men så kommer Stella, tjejen som aldrig kan vara tyst. 

"I understand if you don't want to talk, or even hang out with me, but I'm not working today so I'll be here for you all day", säger hon när hon står framför mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga så jag tar bara ett stort steg mot henne och ger henne en kram. Hon svarar snabbt genom att lägga armarna om mig. "Do you wanna play some video games?", frågar hon, varpå jag nickar. 

Vi försvinner iväg till någon sorts vilorum där vi kan vara ifred och lämnar de andra bakom oss, även Harry. Stella är den jag känner mig mest trygg med här på brandstationen, så att spendera dagen med henne medan Harry sköter sitt jobb kommer inte bli några problem. Det kanske rent av kommer bli trevlig. 

 

Lite senare på dagen får jag reda på att Niall, som tidigare inte fick jobba med det här fallet, har blivit inkluderad och att han nu är med i sökandet efter Sky. Av honom får jag sedan med jämna mellanrum uppdateringar om hur det går för dem. Jag får reda på att Sky inte har lämnat ett enda spår efter sig och att de därför inte ens har några konkreta bevis på att det är hon som ligger bakom det här. Det enda de har att gå på är vad jag har sagt och vad min övervakningskamera har visat, vilket är tillräckligt, men det är inte mycket. De har i alla fall lämnat ut Skys bilder till andra polisstationer i landet så om någon får syn på henne har de order om att ta fast henne. 

Jag förstår själv hur konstigt det låter, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag känner mig trygg eller om jag är orolig att Sky ska slå till igen. Med tanke på att hon är efterlyst i hela landet vore det riktigt korkat av henne att stanna kvar här, framförallt i närheten av mig, men å andra sidan var hon inte ensam så det är inte omöjligt att hon skickar någon annan. 

Plötsligt ser jag Skys medhjälpare i alla runt omkring mig. Jag minns inte hur männen i skåpbilen såg ut, men när någon av brandmännen går förbi utanför vilorummets fönster känner jag igen dem som Skys medhjälpare. Efter ett tag ser jag till och med Skys ansikte i Stella. 

Jag pressar snabbt bort dessa dumma tankar och tittar på Stella länge och väl för att försäkra mig om att det är hon innan jag fokuserar på spelet igen. Vi säger ingenting, Stella och jag, vi bara sitter där och umgås under tystnad hela dagen. Det är precis som jag vill ha det och helt ärligt så bryr jag mig inte riktigt om vad hon tycker. Inte idag, idag får jag lov att vara lite självisk. 

 

Flera dagar passerar och jag klarar knappt av att titta på berget av studiematerial som bara tycks växa sig större ju mer jag ignorerar det. Jag vet om att jag måste bli färdig med uppgifterna innan månadens slut och att vi har ett prov nästa vecka, men de få gånger jag väl har plockat fram böckerna för att försöka göra någon nytta har jag inte klarat av att fokusera över huvud taget. Det går bara inte, det är för mycket som måste göras och jag har för lite tid och fokus att göra det. 

Så var gör jag istället? Jag har inte lämnat Harrys lägenhet något mer sen den där dagen jag var med honom på brandstationen, istället har Stella varit snäll och kommit över de dagar då Harry har varit på jobbet. Oftast pratar vi inte så mycket när hon är här, men en gång ägnade vi faktiskt några timmar åt att prata om allt som har hänt och allt som händer nu. 

I förrgår pratade jag med min chef också, förklarade hur det ligger till och blev sjukskriven på obestämd tid. Det känns skönt att inte behöva tänka på jobbet, men det hjälper egentligen inte när jag fortfarande har skolan och en miljon andra saker att tänka på. Jag kan aldrig koppla av. 

Jag har även lyckats hyra ut min lägenhet för att jag inofficiellt ska kunna flytta in hos Harry på heltid tills vi hittar en mer permanent lösning. Jag hade verkligen inga planer på att flytta tillbaka dit den närmsta tiden så istället för att jag ska leva ur två resväskor bestämde vi oss för att jag ska flytta in på riktigt. Det betyder inte att han ska behöva göra sig av med en massa grejer för att jag ska få plats med mina möbler, de förvarar vi i ett hyrförråd under tiden, utan att jag flyttar hit det jag behöver och packar upp det som redan finns här. 

Min och Harrys relation har stärkts något oerhört av allt det här, vi är nu närmre än vi någonsin varit. Nu kan vi spendera all vår lediga tid tillsammans och vi kan ta hand om varandra hela tiden. Harrys lägenhet har blivit som en liten bubbla där vi kan fly verkligheten, något som vi båda behöver just nu. 

 

Den lördagen blir första gången jag är ensam hemma sen Sky hämtade mig i min lägenhet. Det är bara under ett par timmar medan Harry är på gymmet och ska jag vara helt ärlig så har jag faktiskt ingenting emot det. Efter den här veckan har jag lyckats övertala mig själv om att Sky är långt borta vid det är laget och att jag inte har någonting att oroa mig för, och om någonting mot förmodan skulle hända har jag lärt mig att alltid ha telefonen på mig. 

När Harry har lämnat lägenheten bestämmer jag mig för att ta en långt, varmt bad. Samtidigt som badvattnet fyller upp badkaret förbereder jag en skål med fruktbitar och ställer in den bärbara högtalaren i badrummet för att jag ska kunna njuta så mycket som möjligt av mitt bad. När allting äntligen är färdigt tar jag av mig morgonrocken och sjunker ner i skummet. 

Strax därefter avbryts musiken och min sms-signal spelas upp i den bärbara högtalaren. Jag tänker mig att det är Harry som vill försäkra sig om att allting är bra, så jag sträcker mig efter telefonen och låser upp den. Men när jag kommer in på mina meddelanden ser jag att det inte alls är från Harry, det är från ett nummer jag inte känner igen, men jag vet direkt vem det är från när jag läser texten. 

  » It's not over yet. «