A New Beginning ▼ Del 20
Tidigare.. (Octavias perspektiv)
Kanske var det bara ett skickligt skådespel eller någonting han kände sig tvingad att göra på grund av att han tappat mig, men det kändes faktist som att han brydde sig om mig, om så bara för en liten stund. Jag antar att det var det jag ville testa idag; om han verkligen har kommit över sin fientlighet mot mig. Tyvärr måste jag säga att det inte verkar som så. Inte för att han är otrevlig på något sätt, men det känns ändå som att han på något sätt håller sitt avstånd, som han inte vill lära känna mig. Det är klart att det är tråkigt, men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken.
När vi kommer till danslokalen är det både kolsvart och tomt på folk. Ingenting verkar fungera, bortsett från de gröna nödutgångsskyltarna som så fint lyser över några av dörrarna.
"This is odd", konstaterar jag medan vi långsamt går genom en av korridorerna i hopp om att stöta på någon som kan berätta vad det är som försiggår. I den här stunden är jag tacksam över att jag kan lokalerna så väl, annars hade det varit hur enkelt som helst att gå vilse.
"Indeed", instämmer Niall medan han upprepade gånger trycker på en lampknapp utan framgång.
Vi fortsätter bort till vaktmästarens del av byggnaden och när det visar sig att inte ens han är där börjar jag bli lite småskraj. Jag vet att det här stället är öppet från tidigt på morgonen till sent på kvällen varje dag, och på vardagarna brukar danslektionerna dessutom ligga ganska tätt efter lunchtid, vilket givetvis oroar mig. Det borde krylla med folk här vid den här tiden.
"What should we do?", frågar Niall ängsligt när vi fortsätter ta oss genom korridorerna.
"We continue until we find someone, the doors wouldn't be unlocked if no one were here", säger jag självsäkert.
"Are you sure? Looks like we're pretty much alone", flinar han medan han följer väggen med ena handen för att inte gå in i någonting. Jag tittar bak på honom för att få en chans att avgöra hur jag ska tolka det han säger, men mina ögon har fortfarande inte vant sig vid mörktret så jag kan i princip inte se mer än att han är där.
"Someone is here, believe me", försäkrar jag honom om, men han verkar inte bry sig om vad jag säger.
"Yeah, you and me", säger han och går ikapp mig så att han istället för att gå ett par steg bakom mig går vid min sida.
"And someone else", fortsätter jag envist, jag förstår inte varför han inte bara lyssnar. Då kommer den; förklaringen. I en snabb rörelse trycker han upp mig mot väggen och innan jag hinner protestera håller han fast mig genom att trycka sin kropp mot min. Efter det dröjer det inte många sekunder tills han pressar sina läppar mot mina och jag kan inte göra något annat än att ge ifrån mig ett förvånat pip. Här har jag i flera timmar gått och trott att han har någonting emot mig och så gör han såhär så fort vi blir ensamma, det är klart att jag blir förvånad. Men inte tillräckligt förvänad för att jag bara ska stå där utan att göra någonting. Jag besvarar kyssen försiktigt (men absolut inte blygt) och sedan känns det som att vi står där i en hel evighet innan lamporna tänds och Niall drar sig tillbaka.
"Soo, friends?", flinar jag retsamt men ändå lite försiktigt, vill inte vara för på, trots att han just kysst mig.
"I'll think about it", flinar han tillbaka och i samma stund kliver vaktmästaren runt hörnet.
"That was some blackout!", skrattar han roat. "I don't think I've seen this place so empty before".
"Me neither", ler jag. "Are we good to stay now?".
"Yes of course, dance away", säger han och gör en liten piruett innan han fortsätter iväg. Jag och vaktmästaren har varit här ensama ett antal gånger så det har blivit en och annan pratstund, därför skulle jag säga att vi känner varandra hyfsat väl.
▼Zayn▼
En timme passerar, sedan två, tre och helt plötsligt har vi varit fast på ön i hela fyra timmar. Tydligen så kan de inte längre kommunicera med flygcentralen och på grund av det vet de inte var vi befinner oss, därför kan de inte komma och hämta oss. Det sista de hörde innan allting stängdes av var att de skulle skicka någon att leta efter oss och att vi kommer vara på väg hem igen så snart som möjligt, men ju mer tid som går desto mer börjar vi tvivla på detta. Vi har knappt någon mat kvar heller, vilket också är aningens oroväckande. Plötsligt önskar jag att jag var lite mer påläst. Hur länge klarar man sig utan mat och vatten egentligen? Och hur länge kan man vara mitt ute i ingenstans utan att kroppen tar skada? Det är sådana grejer som man gärna inte listar ut genom att testa..
"Did I not say something like should we really fly, before we planned this thing?", frågar Eleanor stressat. Hennes oro har verkligen gått i faser under de senaste fyra timmarna; ibland är hon förbannad som aldrig förr, ibland sitter hon bara och gråter och ibland (tro det eller ej) skrattar hon åt allt och alla. Jag antar att det har någonting att göra med att hon inte vet riktigt hur hon ska beté sig.
"I know you did and I'm sorry that we didn't listen to you, but there's not really anything we can do about it right now, is there?", frågar Louis som även han börjar bli lite irriterad vid den här tidpunkten. Det är klart att det smittar av sig när ungefär hälften av alla passagerare är i upplösningstillstånd, men jag förstår att det inte är så lätt att hålla humöret uppe.
Det närmar sig lunchtid och vi har fortfarande inte fått några positiva nyheter. Inte heller har vi kunnat höra av oss till resten av killarna, så jag kan bara föreställa mig hur irriterade de är när vi varken kommer till jobbet eller hör av oss. Eller har de kanske redan blivit informerade om omständigheterna? Nyhetssidor och tidningar brukar vara ganska snabba att få ut information när det är något plan som försvunnit eller kraschat, kanske är detta ett sådant fall. Om det är så hoppas jag innerligt att de inte skrivit någonting om oss, skulle de göra det skulle det vara det enda vi får prata om i en lång tid framöver..
Sådärja, första gången på hundra år som jag skriver ett tidsinställt inlägg xD Men det är bara för att jag ska se As Above So Below på bio idag (fredag) o.o Så vi hörs väl på måndag om jag lyckas återhämta mig efter det ':D
My (1D Novell)
ssåååå fruktansvärt bra! Log genom hela Octivias perspektiv och jag hoppas de andra grabbarna kommer hem snart igen, haha! :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback