A New Beginning ▼ Del 14
Tidigare.. (Nialls perspektiv)
"Seven years of bad luck for the both us then, I guess, unless we throw some salt over our shoulders", suckar hon innan hon stegar iväg mot saccosäcken för att sätta sig ner.
"What, you believe in those kinds of things?", frågar jag förvånat, aldrig tidigare har jag mött någon som tar sånt på allvar.
"Well, yeah", säger hon bara.
"Okay, why does the salt help?".
"It's said that the devil will get it in his eyes when he's watching over your shoulder", förklarar hon.
Från sin plats i saccosäcken hjälper Octavia mig genom våran nya koreografi säkert ett femtiotal gånger innan jag slutligen får nog. Med mindre än en vecka var till nästa tävlingsdag och Octavia sjukskriven i alla fall några dagar till börjar stressen bygga upp inom mig. Dessutom ger det inte alls samma känsla att dansa runt på golvet med en kudde iklädd en grå hoodie som att dansa med en riktig människa. Jag antar att det känns snäppet bättre än att behöva dansa med en sopkvast, och det hjälper mig att fokusera mer på dansstegen än att jag inte får trampa Octavia på fötterna, men jag vill ändå inte vänja mig för mycket vid kudden.
"Oh nono, what do you think you're doing?", frågar Octavia samtidigt som hon reser sig ur saccosäcken, fortfarande lite snurrig i huvudet av alla mediciner hon fått på sjukhuset, när jag lägger ifrån mig kudden på golvet och sätter mig bredvid den.
"Can't we be done for today, please?", frågar jag uppgivet, trött i fötterna efter alla timmar i de trånga dansskorna.
"Are you kidding me? You're doing great, don't you dare give up now!", säger Octavia uppmuntrande.
"It's not like I'm giving up, I just need a break, why can't we just continue tomorrow?", muttrar jag medan jag snörar av mig skorna för att befria fötterna. När jag sedan sätter ner dem på det blanka golvet bildas genast våta fotavtryck under mina svettiga strumpor. Jag försöker genast torka bort dem med händerna, men det är lönlöst, så fort jag sätter ner fötterna igen bildas det nya. "My feet can't take much more of this right now".
"No pain, no gain. Come on now, put those shoes back on, it smells disgusting", säger hon och tar ett par stapplande steg mot mig. "I can swap places with the pillow if you want to".
"Uhm, I don't think so", säger jag bestämt. Med tanke på hennes nuvarande tillstånd tror jag att jag har mycket bättre chanser att lyckas om jag håller mig till kudden.
"What's the matter?", frågar hon aningens sårat, som om att hon inte alls förstår varför jag inte vill att hon ska dansa just nu.
"Because you don't really look-", hon spänner varnande ögonen i mig och jag ändrar genast vad jag planerat att säga. "Because I just like to dance with the pillow, it helps me focus on my own feet", ljuger jag för att inte såra henne. Inte för att jag vet riktigt varför hon skulle uppfatta det som sårande men eftersom att hon fortfarande är påverkad av medicinerna kanske hon inte fungerar riktigt som hon brukar. Jag ville hursomhelst inte chansa. Kudden var dessutom hennes idé, så att säga att jag tycker om den blir samtidigt som en komplimang till henne.
Octavia ler nöjt.
"Alright then", säger hon och tar sig tillbaka till saccosäcken där hon lugnt slår sig ner. "Get up now before you turn the floor into a pool".
"Five more minutes", säger jag utmattat och lutar mig tillbaka för att låta alla mina muskler slappna av ett tag. Detta har definitivt varit ett av de tuffaste träningspassen hittills.
"Fine, but then you're doing five more minutes at the end", säger hon bestämt och jag förstår direkt att jag inte har någonting att säga till om.
"Really?", frågar jag ändå, i hopp om att det bara ska vara ett skämt.
"We're already far behind the others with this accident, do you really think that 'five more minutes'-attitude is gonna get us through to next week?", det är uppenbart vad hon vill att jag ska säga härnäst, så utan vidare eftertanke slänger jag ur mig ett "no, you're right", innan jag reser mig upp från golvet för att fortsätta nöta in dansen.
▼Harry▼
Jag grymtar förargat när väckarklockan ringer på måndagsmorgonen. Den långa, lediga helgen är över och med blandade känslor måste jag återigen gå upp rysligt tidigt för att spendera hela dagen med att spela in för den nya videon. Jag ser fram emot att träffa alla och höra vad de har haft för sig under dessa dagar, och att spela in har jag egentligen inte heller någonting emot, det är bara den här delen med att man måste gå upp så fruktansvärt tidigt som jag inte är ett stort fan av. Jag är mer av en kvällsmänniska, har jag insett.
Efter att ha tagit en relativt kall dusch för att vakna till lite samt ätit en rejäl frukost sätter jag mig i bilen och halvsover lite medan jag kör den långa biten för att komma till inspelningsplatsen. När jag kommer dit, sen som vanligt, väntar nästan alla på mig, de enda två jag inte kan se är Louis och Zayn. Det är även endast dem jag inte har hört någonting från på hela helgen, vilket i och försig inte är så konstigt med tanke på att de varit utomlands.
"Have you seen Zayn or Louis?", frågar någon så fort jag kliver ur min parkerade bil.
"Nope, not since last time we were here", svarar jag utan att tänka efter och stoppar ner mobilen och bilnyckeln i fickan innan jag sätter av mot ett av picknickborden där jag ser att Linnea sitter. Henne har jag inte hört ifrån sen vi sa hejdå på parkeringen utanför badhuset, och jag ville inte heller vara den första att höra av mig igen, rädd att hon ska tycka att jag är klängig och jobbig.
"Hey there", hälsar jag glatt och slår mig ner mittemot henne. Hon ler nervöst och en ljus nyans av röd sprider sig på hennes kinder innan hon vänder undan blicken en kort stund.
"Hi", hälsar hon aningens obekvämt.
"I had a great time this weekend, it was such a good idea to go swimming", ler jag mot henne för att jag vill att hon ska veta att jag verkligen hade kul.
"Yeah, it was fun", säger hon med ett blygt leende. Att hon var blyg visste jag, men jag kom inte ihåg att det var såhär mycket.
"Yeah, it was fun", säger hon med ett blygt leende. Att hon var blyg visste jag, men jag kom inte ihåg att det var såhär mycket.
Innan vi hinner fortsätta konversationen kommer Liam och Niall och slår sig ner vid bordet, båda två med ett oroat uttryck i ansiktet.
"So apparently Zayn and Louis isn't back in the country yet, and none of them have their phones on so we can't get in touch with them", säger Liam och sätter ner båda armbågarna i bordsskivan.
"What about Perrie or El's phones?", frågar jag, någon annan idé kan jag inte komma på.
"They're shut off aswell", bekräftar Niall med en djup suck.
"Do we know if they're okay?", frågar Linnea oroligt. Liam och Niall skakar på huvudet i takt.
"None of us have heard from them since they left, they probably shut their phones off to not have to deal with the stress", spekulerar Niall.
".. or they might even have left them at home", tillägger Liam.
"So what happens now?", frågar jag och syftar på inspelningen vi är mitt uppe i. Vi kan knappast fortsätta utan dem i flera dagar, möjligtvis i ett par timmar, men inte mycket mer än så, det kan jag inte tänka mig. Nu när vi har fått lösa det så att Niall bara behöver vara med halva tiden tror jag inte att vi har råd att bli av mer fler av oss under en längre tid.
"So what happens now?", frågar jag och syftar på inspelningen vi är mitt uppe i. Vi kan knappast fortsätta utan dem i flera dagar, möjligtvis i ett par timmar, men inte mycket mer än så, det kan jag inte tänka mig. Nu när vi har fått lösa det så att Niall bara behöver vara med halva tiden tror jag inte att vi har råd att bli av mer fler av oss under en längre tid.
"We have to wait until we can get ahold of them", säger Liam som verkar ha mest koll på läget för tillfället.
"But someone have to know where they are, right? Like som flight-company or whatever?", frågar Linnea, helt plötsligt verkar hon inte så blyg längre.
"I don't know, so far they're just a few hours late, I think it's to early to start asking around. But of course we'll do that if it comes to that", säger Niall och ger henne ett betryggande leende, trots att han inte ser det minsta lugnare ut.
Wow, för länge sen jag uppdaterade, jag vet.. MEN det är inte för att jag har legat på latsidan, det kan jag lova. Först jobbade hur mycket som helst (och när jag inte jobbade var jag dödstrött för att jag hade jobbat), sen blev jag sjuk en sväng, jobbade lite till och sen åkte jag på semester där vi bara hade internet tills det började åska något förskräckligt och wifi-grejen pajjade.. Men nu när jag hemma och ska definitivt försöka bättra mig! :)
Ni får jättegärna kommentera, då blir jag mer peppad att fortsätta, nu när jag inte har några bestämda dagar :)
Ha det bäst! :)
Linnéa
Du är bäst!!!
Svar:
Stina Johansson
Ellen
Jättebra kapitel :D
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
Längtat på detta kapitel såååå länge nu! Älskar det och älskar att Niall och Octivia börjat liksom blivit vänner, hoppas på mer!!
Svar:
Stina Johansson
Trackback