TBW a smile that could save a life #5
Tidigare...
"I figured. I never really talk badly about her, do I?", jag måste skaka på huvudet, jag tror aldrig jag har hört Sky säga någonting illa om Melody. "I have no reason to be mean to her, I don't mind you having in her life. But clearly she has something against me".
"Well, you're not wrong...", måste jag erkänna.
"I'm not trying to convince you to believe me, I just want to help you figure this out", hävdar Sky. "Maybe you should talk to her again, to see if she will tell you the truth this time".
"Yeah, I should probably do that"..
//Melody's perspektiv//
Sen Harry lämnade min lägenhet imorse för att prata med Sky har jag hunnit promenera till jobbet, tagit mig igenom en hel arbetsdag och nu är jag på väg hem igen. Det har gått ganska precis nio timmar och jag har fortfarande inte hört ett ord från Harry. Det kan knappast vara ett bra tecken. Den Harry jag har känt i hela mitt liv skulle ha skickat iväg ett sms så fort han hade pratat med henne för att låta mig veta hur det gick, det hade inte spelat någon som helst roll att han visste att jag var på jobbet. Jag tänker mig att Sky måste ha hittat på någon lögn för att få Harry att tro att det är henne det är synd om och därmed lyckats lura över honom till sin sida, trots att han för bara nio timmar sen verkade ganska övertygad om att det inte var jag som var boven i dramat. Frustrationen sköljer över mig som en våg och jag blir tvungen att sparka iväg en liten sten som ligger på gatan för att inte explodera. Att han är så fruktansvärt naiv gör mig riktigt arg - så arg att jag lovar mig själv att sluta försöka om han inte har hört av sig inom de fem minuter jag har kvar av min promenad. Har han inte hört av sig innan jag kliver innanför ytterdörren kan han nöja sig med Sky, då ger jag upp. Jag kan inte ägna hela mitt liv åt att försöka rädda honom ur en vänskap han inte ens vill bli räddad ur.
När jag kommer hem stannar jag utanför ytterdörren och tittar på mobilen i flera minuter för att se till så at jag inte missat något från Harry. Jag vill egentligen inte gå in eftersom att jag har lovat mig själv att det skulle vara slutet på vår vänskap, men något meddelande från Harry finns inte, det spelar ingen roll hur länge eller noga jag kollar.
Tillslut blir jag i alla fall tvungen att gå in och jag gör det med gråten i halsen. Jag är både irriterad och ledsen, det är precis så att jag kan hålla tårarna inne.
"Melody?", ropar någon inifrån lägenheten. Det är Harry.
"Harry? What are you doing here?", ropar jag tillbaka samtidigt som jag iprincip kastar av mig ytterkläderna och rusar in i vardagsrummet. Utan att ens tänka mig för släpper jag det jag lovade mig själv för några minuter sen, helt plötsligt känner jag mig väldigt optimistisk. "Did you talk to Sky? Why didn't you text me?". Jag sätter mig bredvid honom i soffan och ser honom spänt i ögonen i väntan på att han ska berätta hur det gick med Sky. Det är först då jag lägger märke till att han inte alls verkar vara på lika bra humör som mig.
"I did talk to Sky", börjar han och vänder undan blicken innan han gör ett försök att fortsätta sin mening, men han förblir tyst. Jag visste det, jag visste att han skulle låta sig luras.
"You're unbelievable!", utbrister jag och reser mig ur soffan i en hastig rörelse.
"Your stories doesn't match", säger han undvikande. Jag ser på honom hur ogärna han vill ha det här samtalet.
"Of course not, one of us are always lying and it sure as hell isn't me", säger jag irriterat. "But that's what she told you, isn't it? That I'm the bad guy? That's what you're here to talk about, right?".
"Of course not, one of us are always lying and it sure as hell isn't me", säger jag irriterat. "But that's what she told you, isn't it? That I'm the bad guy? That's what you're here to talk about, right?".
"I'm sorry Melody, but she isn't wrong", Harry ger mig en försiktig blick som jag direkt avfärdar.
"She isn't wrong?! Did you lose your goddamn memory?! This morning yo-", jag håller precis på att tappa kontrollen när Harry avbryter.
"She isn't wrong?! Did you lose your goddamn memory?! This morning yo-", jag håller precis på att tappa kontrollen när Harry avbryter.
"Will you for once just listen to me?!", nästan ryter han och reser sig från soffan för att med bestämda steg gå genom rummet. Aldrig tidigare har jag sett den här reaktionen hos Harry och jag måste medge att jag är tacksam över att vardagsrummets fyra meter skiljer oss åt. Jag sätter mig i soffan igen, korsar armarna över bröstet och ger honom en blick som säger att det är hans tur att prata. Det verkar som att jag inte är den enda i rummet som håller på att tappa kontrollen. "You're constantly telling me that Sky is bad news, clearly you don't like her. She, on the other hand, has never spoken a bad word about you. What do you think I'm gonna take from that?".
"Did you eve-", så fort Harry blir tyst försöker jag säga någonting som skulle få honom att tvivla på sig själv, men jag hinner inte färdigt, han avbryter mig igen. Han börjar med att berätta för mig exakt vad han och Sky pratade om imorse och han är noggrann med att förtydliga att hon faktiskt grät. Jag antar att det måste vara hennes hemliga vapen. Hursomhelst, när Harry är färdig med sin redogörelse går han direkt över till att analysera situationen högt och tydligt för att låta mig ta del av hans tankar. Jag hör på honom att det inte är första gången han funderar över det här så förmodligen har han suttit i min lägenhet hela dagen och väntat på att få prata med mig.
"Did you eve-", så fort Harry blir tyst försöker jag säga någonting som skulle få honom att tvivla på sig själv, men jag hinner inte färdigt, han avbryter mig igen. Han börjar med att berätta för mig exakt vad han och Sky pratade om imorse och han är noggrann med att förtydliga att hon faktiskt grät. Jag antar att det måste vara hennes hemliga vapen. Hursomhelst, när Harry är färdig med sin redogörelse går han direkt över till att analysera situationen högt och tydligt för att låta mig ta del av hans tankar. Jag hör på honom att det inte är första gången han funderar över det här så förmodligen har han suttit i min lägenhet hela dagen och väntat på att få prata med mig.
"Finished?", frågar jag lite försiktigt när jag tycker att det verkar som att han har slut på korkade saker att säga. I början lät det faktiskt som att han var säker på det han sa, men nu närmare slutet han kom ju tydligare blev frågetecknen efter hans påståenden.
"Yes", säger han kort och bestämt.
"Good, now, did you ever think about the fact that there might be a reason for why I keep telling you that Sky isn't a good person?", frågar jag och ger honom en utmanande blick.
"Good, now, did you ever think about the fact that there might be a reason for why I keep telling you that Sky isn't a good person?", frågar jag och ger honom en utmanande blick.
"Yes, you don't want me to hang out with her. You want me all to yourself", svarar han enkelt.
"Is that what you think or is that what Sky thinks?", han tittar på mig men säger ingenting, så jag fortsätter. "Have I ever said anything bad about any other friend of yours, male or female?". Inte heller det verkar han vilja svara på, men hans hållning blir lite mjukare, så jag antar att han förstår var jag vill komma. "Maybe, just maybe, there's a reason for why I always have something bad so say about Sky and she never has anything bad to say about me, except for when it's to save her own ass". Trots att vardagsrummet skiljer oss åt ser jag att Harry börjar få tårar i ögonen och jag hoppas att det är för att han inser att jag har rätt. "Harry I will give you one more chance, but if you run back to Sky again after this, don't even bother coming back". Första tåren rinner över Harrys kind och han torkar snabbt bort den med baksidan av handen innan han går genom vardagsrummet för att sätta sig bredvid mig i soffan. Han suckar uppgivet, sätter händerna framför ansiktet och lutar sig tillbaka i soffan.
"I'm such a moron", suckar han frustrerat. Det verkar som att jag än en gång har lyckats övertyga Harry om att det inte är jag som ljuger, men det betyder egentligen inte så mycket, det finns fortfarande en chans att han springer tillbaka till Sky och låter henne lura honom igen. Men gör han det så är jag färdig med honom, på riktigt den här gången. "So this means that you have been right all these years. But, I don't understand, it's been such a long time and I've been so rude to you, why didn't you just give up on me?". Helt plötsligt får jag en chans att berätta för honom hur jag känner och jag är inte alls beredd på det. Att döma av meningen han just uttalade känner han förmodligen inte det samma för mig, men är det en giltig anledning för mig att undanhålla sanningen? Ska jag ta den här chansen eller ska jag nöja mig med den framgång jag redan har uppnått idag? Hur ska jag formulera mig?
"Because I love you", säger jag utan att tänka mig för och sen väntar jag en liten stund innan jag vänder upp huvudet för att se hans reaktion. Det är ingenting som vi vanligtvis säger till varandra och jag ser på hans blick att han vill att jag ska utveckla, men det finns även någonting i hans ögon som jag inte kan tolka. "Because I'm in love with you", förtydligar jag, trots att mitt hjärta bankar så hårt att det känns som att det ska hoppa ur bröstet. Harry rör inte en min, han bara ser på mig i flera sekunder. Det kanske inte låter som en evighet, men det är tillräckligt för att jag minst fyra gånger ska hinna fundera på om jag har gjort bort mig eller inte.
"Because I love you", säger jag utan att tänka mig för och sen väntar jag en liten stund innan jag vänder upp huvudet för att se hans reaktion. Det är ingenting som vi vanligtvis säger till varandra och jag ser på hans blick att han vill att jag ska utveckla, men det finns även någonting i hans ögon som jag inte kan tolka. "Because I'm in love with you", förtydligar jag, trots att mitt hjärta bankar så hårt att det känns som att det ska hoppa ur bröstet. Harry rör inte en min, han bara ser på mig i flera sekunder. Det kanske inte låter som en evighet, men det är tillräckligt för att jag minst fyra gånger ska hinna fundera på om jag har gjort bort mig eller inte.
"Are you serious?". I samma stund som han yttrar frågan tappar jag allt hopp och vill inget hellre än att sjunka genom marken. Det går så långt att jag funderar på om jag ska sitta kvar och riskera att göra bort mig ännu mer eller om jag bara ska försvinna därifrån. Harry ser min reaktion, men hans leende bara växer och växer. Jag blir lite irriterad på hans löjliga flin och ska precis öppna munnen för att be om ursäkt och gå därifrån när Harry slänger armarna om mig i en kram och drar ner mig i soffan så att jag ligger halft bredvid och halft på honom i en väldigt pinsam ställning. Jag förstår ingenting och kan varken röra mig eller säga någonting på vad som känns som en evighet.
"What.. are you doing?", får jag tillslut ur mig. Harry sätter sig upp i soffan och tvingar mig att göra det samma.
"I've had these feelings for a while.. At first I didn't really understand them, and I didn't know what to say or how to act.. So I just pretended like they weren't there. But it got hard..." jag får en stark känsla av att det Harry säger inte är sant och utgår därför från att han försöker vara rolig för att göra situationen mindre pinsam.
"Yeah, very funny, I shouldn't have said anything", muttrar jag irriterat innan jag reser mig ur soffan för att gå iväg till mitt rum. Men jag kommer inte längre än halvvägs förrän Harry hinner ikapp mig och tar tag i min arm, vilket tvingar mig att stanna upp. Jag suckar tyst och vänder mig om för att se på honom.
"I wasn't joking", säger han med en ärlighet i blicken som jag inte har sett många gånger innan. Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska säga till honom, jag hade inte förväntat mig att jag skulle komma så här långt.
"Really?", frågar jag tillslut och ångrar mig i samma sekund. Jag har aldrig tidigare varit nervös i Harrys sällskap, vad är det som händer? Harry bara flinar mot mig.
"Would you like to go on a date with me?", frågar han istället för att svara på min dumma fråga.
"I would love to".
"How about this Saturday?".
"Saturday is perfect".
Klockan tre på lördagen står Louis utanför min dörr och knackar på. Jag har bett honom komma över för att hjälpa mig att förbereda mig inför dejten med Harry, men ännu vet han inte om att det är därför han är här. Faktum är att han faktiskt inte ens är medveten om att jag ska på dejt, än mindre att jag ska på dejt med Harry. Det kanske är svårt att tro, men jag har faktiskt klarat av att hålla tyst om det hela veckan, trots att vi har träffats flera gånger. Jag ville egentligen berätta för honom, det är inte det det handlar om, men att uttala orden "jag ska på dejt med Harry" visar sig vara mycket svårare än jag trodde.
"Hello girl, what's up", ropar Louis och känner sig som hemma i lägenheten så fort han klivit innanför dörren. Han sparkar av sig skorna direkt innanför dörren och hänger inte ens upp jackan på en krok utan låter den ligga i en hög på byrån.
"Feeling at home, I see", skrattar jag och nickar mot jackan på byrån. Han bara rycker på axlarna och dansar in i köket för att slå sig ner vid köksbordet.
"Feeling at home, I see", skrattar jag och nickar mot jackan på byrån. Han bara rycker på axlarna och dansar in i köket för att slå sig ner vid köksbordet.
"So what are we doing today?", frågar han när även jag har kommit in i köket.
"Well... I thought that you could help me get ready for my date", säger jag med ett vänligt leende och serverar honom en kopp kaffe som jag har förberett.
"A date?", frågar han finurligt. Sekunden senare är det någonting i hans ansiktsuttryck som ändras. "A date?", frågar han igen, den här gången lite mer skeptiskt. "I thought you were in to Harry?".
"Yes?", säger jag och ger honom en blick som säger att han borde klara av att lösa den ekvationen.
"You're going on a date with Harry?!", frågar han, som om det vore det mest otänkbara som kunde hända.
"Why do you say that like it's strange?", jag kan inte låta bli att skratta lite.
"First of all, I haven't heard anything about it, what are you up to, woman? Why would you keep that from me? And second of all, what happened to Sky? And also, why do you guys need to go on a date, you're already best friends?". Louis sätt att uttrycka sig och gestikulera när han pratar får mig nästan alltid att skratta. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men någonting i hans sätt utstrålar humor nio gånger av tio, det spelar inte så stor roll vad det är han säger.
"To be fair those words aren't easy to just spit out, you have to understand that. And I think that the Harry and Sky chapter is finally over, it seemed like he finally realised that she isn't who he thought she was. And why should I not go on a date with him, this is hopefully the start of something new and exciting, we might as well do it properly", svarar jag med ett triumferande leende som Louis snart härmar.
"You are so clever and so right". Louis nickar gillande. "Good job, high five girl!", utropar han en sekund senare och lyfter upp sin högra hand. Det har blivit lite vår grej sen jag i princip tvingade honom till en high five första gången vi träffades. "The girl gets the boy and they live happily ever after".
"We'll see about that, there's still one not so happy Sky in the picture, I can imagine".
Min tanke var att Louis skulle komma över och erbjuda sitt moraliska stöd, men han gör så mycket mer än bara det - han både lockar mitt hår och hjälper mig välja kläder. Under tiden berättar jag allt om mitt och Harrys senaste möte och tillsammans analyserar vi det om och om igen. Ju fler gånger vi gör det desto säkrare blir vi på att Harry faktiskt har insett vem Sky egentligen är, men jag har inte pratat så mycket med honom den här veckan så jag kan inte vara helt säker på att han inte gått tillbaka till Sky. Det får tiden utvisa.
Den här var svår att skriva, hoppas ni gillade den :)