Strong † Del 10
Tidigare.. (Louis' perspektiv)
Trapporna tar jag med två steg i taget och är snabbare än vanligt uppe på min våning. Där rätar jag till t-shirten en aning innan jag öppnar dörren och möts av en förvånansvärt stel stämning jag inte känner igen.
"Jack? Melanie? What's going on?".
När jag kommer in i vardagsrummet är bäddsoffan/ sängen en soffa igen och Melanie och Jack sitter vid varsitt armstöd, så långt ifrån varandra de kan komma och ändå sitta i samma soffa. Någon film rullar på tv:n, men ingen kollar. Båda sitter i sina egna världar med mobilerna fastklistrade i händerna.
"Helloo...?", säger jag utdraget och viftar lite med handen i luften för att fånga deras uppmärksamhet. Jack är som att tala till en vägg, men Melanie lägger genast ifrån sig mobilen på armstödet för att komma upp och krama mig.
"Hey Lou, I've missed you!", säger hon menande medan hon fäster sina långa armar om min hals. Jack rör fortfarande inte en fena, så jag struntar i honom och lägger istället händerna på Melanies höfter innan jag ger henne en snabb kyss. "How did the therapy session go?".
"Great. We had loads to talk about so it took a bit more time than usual, but it worked out fine", berättar jag samtidigt som jag flyttar händerna till nedre delen av hennes rygg för att dra henne närmare. "Question is, what happened here while I was gone?", frågar jag nyfiket och nickar menande mot Jack i hopp om en bra förklaring.
"Well...." muttrar hon utdraget och kastar en ilsken blick mot Jack över axeln. "We ran into some misunderstandings, but it'll blow over", förklarar hon i en ton jag inte riktigt kan tolka. Men en sak är säker: jag kommer inte kunna lämna dem ensamma tillsammans på ett bra tag framöver.
•••
Senare den kvällen, när Jack har bäddat ut och lagt sig på sängen i vardagsrummet och Melanie somnat inne i mitt rum, klär jag på mig ordentligt och tar med mig mobilen ut på balkongen för att prova ringa till Nellie. Jag lutar mig mot räcket och betraktar den vackra utsikten över ett snötäckt London innan jag flera minuter senare ringer det enda nummer i min kontaktlista som inte har något namn. Oroväckande många signaler går fram och flera gånger hinner jag överväga att avsluta samtalet, men tillslut svarar en mycket tyst, hoppfull röst.
"Nellie here", när jag hör hennes röst kan jag inte låta bli att le för mig själv och innan jag svarar vänder jag mig om för att försäkra mig om att varken Melanie eller Jack lyssnar på mitt samtal.
"Hey Nellie, it's Louis", säger jag för säkerhets skull, trots att jag är ganska säker på att hon redan är medveten om det.
"Oh, hey Louis!", hennes förvånade skådespel fungerar inte alls och jag kan inte göra någonting annat än att skratta.
"You've been waiting by the phone all day, haven't you?", flinar jag och ser ut över den mörka natthimlen. Ett tjockt lager moln täcker stjärnorna vilket innebär att det ändå är skapligt varmt för att vara vinter.
"Okay, well, maybe.. But I was so afraid that mom or someone else found the note instead of you, and I really wanted you to get it, so yea...", förklarar hon aningens nervöst och fnittrar sedan lite.
"Then, excuse me for asking, why didn't you just give me the note in person?", frågar jag nyfiket.
"Because if mom would have found out, I probably wouldn't be breathing right now".
"Because if mom would have found out, I probably wouldn't be breathing right now".
"What, why?".
"Well... She doesn't really approve, so to say.. She may have sort of forbidden me to see you".
"Your mom? Margret? Why would she do that?".
"She says that since you're a client at the clinic and I work at the clinic, I can't talk to you. I could lose my job".
"Then why would you give me your number? I don't want to be the reason why you get fired".
"Because you seem like a great person and I would really like to be your friend, more than I would like to keep my job until I die, but since I like my job too I thought we could keep it a secret for a while. You know, meet in non-public places, not tell too many people... alright?"
"Well, sure. But you need to understand that I can't promise anything, it's quite hard for me to keep stuff private, if you know what I mean".
"Yes, I totally understand. All I ask from you is that we try, I know it won't be easy".
"And...", jag är på vippen att fråga henne om hon är medveten om att jag redan har en flickvän och inte är intresserad av någonting mer än vänskap, men någonting nere på gatan distraherar mig och när jag väl återvänder till nu:et är jag alldeles för glad över min nya vänskap att jag glömmer bort vad jag planerat att säga. "Uhm.. I hope we can be friends".
"I do too".
"Great, see you then", jag avslutar samtalet och lägger sedan ner mobilen i fickan innan jag återgår till att betrakta utsikten en liten stund för att sedan gå tillbaka in i lägenheten.
"Secret love calls in the middle of the night?", frågar Jack retsamt när jag kommer innanför dörren. Han sitter vaken i sängen och ser på mig med en nästan elak blick. En rysning far genom hela min kropp, eftersom att balkongen ligger precis utanför vardagsrumsfönstret finns det en stor chans att han har hört delar eller kanske till och med hela samtalet..
Ojoj, hur ska det gå nu? Kommenteeeera :)
Anonym
Så bra men låt inte Jack och melani bli tillsammans
Svar:
Stina Johansson
Trackback