Undercover • Del 14
Tidigare..
Ett sms från 'blocked ID'. Övertygad om att det inte var om någonting speciellt öppnade jag det lite halvt ointresserat och satte nästan i halsen när jag sedan såg bilden som var skickat med sms:et. Bilden föreställde mig och Hanna i soffan för bara någon minut sedan, och texten som hörde till löd: You stay away from that girl, she's not yours to date. xx
Med mobilen i ena handen och en fruktansvärt olustig känsla i magen gick jag återigen ut i vardagsrummet där Hanna väntade. När jag stod i position framför soffan där jag tidigare suttit vände jag blicken från skärmen och såg åt det håll jag räknat ut att bilden borde ha varit tagen ifrån. Fundersamt satte jag pannan i djupa veck. Vi befann oss på fjärde våningen av ett höghus, ändå såg det ut som att bilden var tagen av en fönstertittare.
"What's wrong?", Hanna verkade ha uppfattat min förvirring och följde nu min blick ut genom fönstret. Det enda som syntes var lägenhetsbyggnaden på andra sidan gatan, men var det verkligen möjligt att bilden var tagen utav någon av mina grannar? Jag hade bott på samma ställe i flera månaders tid och aldrig hade jag haft problem med snokande grannar.
"It's probably nothing", sa jag i ett försök att övertala både Hanna och mig själv. Jag stoppade sedan undan mobilen och slog mig ner i soffan bredvid Hanna, men innan jag kunde känna mig någorlunda bekväm var jag tvungen att resa på mig och dra för persiennerna till samtliga fönster i vardagsrummet. "Movies are better in darkness", förklarade jag enkelt när Hanna gav mig en undrande blick.
"Okay", nickade hon godkännande medan hon lät mig ta plats i soffan igen. "But are you sure nothing's wrong?".
"It's nothing to worry about", försäkrade jag och gav henne en kyss i pannan.
"Fine, I trust you", sa hon med ett leende och kramade om min hand lite.
"Let's watch that movie now, alright?", frågade jag efter att än en gång ha sträckt mig efter fjärrkontrollen. Hanna svarade med att krypa ihop lite vid min sida och jag lade armen om hennes axlar innan jag tryckte på 'play'.
Under hela filmens gång hemsöktes jag av den hemska känslan av att någon iakttog oss. Tekniskt sett var jag medveten om att det var omöjligt att se in i lägenheten tack vare de stängda persiennerna, men vetskapen om att det fanns någon där utanför som förmodligen hade hållit koll på mig under en tid gjorde mig otroligt illa till mods.
När filmen sedan nått sitt slut och dags för mig att dra upp persiennerna igen kom jag på mig själv med att vara mer irriterad än obekväm. Jag var rädd för att dra upp persiennerna i min egen lägenhet. Rädd att personen, som jag inte visste ett dugg om, skulle följa varenda rörelse jag gjorde. Rädd att det skulle hända mig, eller framförallt Hanna, någonting eftersom att personen uppenbarligen inte tyckte om att vi var tillsammans. Jag rös och gav mig själv en mental örfil. Kanske var det bara en engångsföreteelse, någonting som aldrig mer skulle upprepas. Inte var det värt att stänga in sig och leva i ständigt mörker på grund av en sådan sak.
Efter en snabb övervägning i huvudet drog jag upp alla persienner jag tidigare dragit ner. Jag ville inte dra några förhastade slutsatser, och inte heller ville jag blanda in Hanna innan jag visste vad det var som pågick, allt för att inte oroa henne i onödan.
"It was really nice to spend some time with you, but I think I better go talk to Liam before he find out from someone else", sa Hanna medan hon tvinnade upp en hårslinga runt fingret.
"Or you could stay here, we could order pizza and talk to Liam tomorrow", föreslog jag retsamt och drog hennes kropp mot min genom att lägga armarna om hennes midja.
"Don't tempt me, you know I want to", flinade hon och gav mig en kort kyss innan hon drog sig ur kramen för att sätta på sig skorna. "I have to talk to him".
"I know, I know..", jag lutade mig mot dörrkarmen med ryggen mot vardagsrummet och kastade en snabb blick ut genom fönstret. Det såg ut precis som det alltid gjort - ett par fönster visade bara mörker, vissa var upplysta av fina lampor, vissa prydda med blommor och enstaka var täckta av persienner. Jag suckade djupt.
"Are you sure I can leave you here alone? You seem unusually jumpy", sa hon och gav mig en oroad blick.
"Yeah, I'll be fine", lovade jag utan någon som helst trygghet i rösten.
"And I hope I can trust you to tell me if something's wrong", sa hon allvarligt. "That's a rule in our relationship".
"You will know whatever I know", lovade jag innan jag gav henne en kyss i pannan. "Now go talk to our best friend", tillade jag samtidigt som jag skickade ut henne genom dörren, medveten om att hon aldrig skulle komma iväg annars.
"See you soon!", ropade hon glatt innan hon stängde dörren bakom sig. Jag log för mig själv och gick sedan ut i köket för att hålla mig utom syhåll för vem det än varit som skickat bilden. En rysning sändes genom hela min kropp samtidigt som jag kom på mig själv med att spänna varenda muskel i nackpartiet.
»Liam«
Den pinsamma situationen spelades gång på gång upp i mitt huvud. Jag hade varit så fruktansvärt säker på att det hon ville prata med mig om var samma sak som jag ville säga till henne, jag hade inte haft en tanke på att det kunde vara någonting annat. Nu var jag därför rädd att hon aldrig mer ville komma till mig och prata om någonting, eller det ännu värre alternativet att hon aldrig igen skulle kunna se mig på samma sätt som innan. Med en djup suck slog jag mig ner i soffan. Vad hade jag nu ställt till med?
Ett par timmar efter det att Hanna i all hast lämnat lägenheten hörde jag att skrivaren inne i sovrummet sattes på och sedan började skriva ut någonting. Mäkta förvånad och aningens skärrad tog jag mig upp från min plats i soffan för att se efter vad det var som försiggick. Med lätta steg tog jag mig tyst över vardagsrumsgolvet tills jag kom till den punkt som alltid knarrade när den utsattes för tryck. I någon sekund stelnade jag till, men snart var jag påväg in mot sovrummet igen. Jag använde skrivaren ytterst sällan, men det var ännu mer sällan den använde sig själv. Någonting var definitivt inte som det skulle.
Jag kan säga redan nu att uppdateringen under höstlovet kommer vara sämre än den brukar. Jag kommer vara borta fredag till onsdag, och sen kommer jag förmodligen umgås med lite folk de andra dagarna, men jag kommer försöka skriva så mycket jag kan. Men då är frågan - vill ni att jag lägger in en kort del lite då och då eller tycker ni att jag ska skriva en längre del som kanske kommer ut mot slutet på nästa vecka? Eller ska jag roa er mer något helt annat under den här veckan? Jag tar gärna emot förslag! :)
Berättelser om One Direction
Asså känslan Niall hade måste ha varit hemsk, lider medhonon!
Svar:
Stina Johansson
Jessica
Sååååååå braaa
Svar:
Stina Johansson
Nea
Kort del då och då! Det här är ju så otroligt spännande!
Svar:
Stina Johansson
Angelica
Jätteeebraaaaaa!!!♥♥
Korta delar då o då? :)
Svar:
Stina Johansson
ellie
korta delar! <3 :)
Svar:
Stina Johansson
Wilma
Folk som tar kort och skickar till personer... skrivare som sätts igång av sig själva... det blir väl ingen skräcknovell? :/ Jättebra skrivet som alltid! :D
Svar:
Stina Johansson
Trackback