Undercover • Del 13
Tidigare..
Jag frös till is för ett par sekunder och kunde inte röra mig förrän jag kände hans läppar mot mina. På en hundradels sekund vände jag undan huvudet så att hans kyss istället hamnade på min kind och sedan reste jag mig ur soffan.
"I'm sorry Liam, that's not what I came to talk about", sa jag skamset och vände undan blicken för att inte behöva se hans sårade ansiktsuttryck. Att jag nu skulle tala om för honom att jag var tillsammans med hans bästa vän var helt otänkbart och därför lämnade jag lägenheten med förklaringen att vi skulle prata om det någon annan gång..
Mina skosnören var oknutna och min simpla tygväska hängde lätt över min ena axel när jag i ett långsamt tempo tog mig fram över Londons gator. I alla fall en timma hade passerat sedan jag lämnade Liams lägenhet bakom mig och ända sen dess hade mina tankar varit en enda röra. Hur kunde det ha blivit så fel? Hade jag sänt så missvisande signaler eller hade Liam helt enkelt uppfattat dem fel? Han var som en bror för mig och jag antog att han kände ungefär det samma för mig, aldrig skulle jag ha gissat på att han ville ta vår vänskap till nästa nivå.
Utmattad av både de förvirrande tankarna och den eviga promenaden satte jag mig ner på trottoaren med ryggen lutad mot fasaden på huset bakom mig. De övriga personerna på trottoaren fick ta omvägar för att inte snubbla över mina långa ben, men istället för att dra in dem till bröstet lutade jag bak huvudet och slöt ögonen. Liams sorgsna blick letade sig genast fram ur minnet och gav mig extremt dåligt samvete. För ett ögonblick kändes det som att hela situationen var mitt fel, att det var jag som lett in honom på fel spår och sedan blivit tvungen att såra honom. Gråten steg i halsen och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag tog ett par djupa andetag och lyckades precis tämja anfallet när min mobil började ringa i väskan. För en sekund tvekade jag, sedan stoppade jag ner handen i väskan och började gräva efter mobilen för att få tyst på den. Jag hade egentligen inga avsikter att svara, jag ville bara få ljudet att upphöra, men när jag såg Nialls namn på skärmen kunde jag inte hejda mig själv.
"Hanna", svarade jag med ett svagt leende på läpparna.
"Hey Hanna!", sa Niall i en glad men ändå prövande ton. "How did it go with Liam? Do I need to flee the country?". Jag kunde inte hindra ett spontant skratt från att slinka ur min strupe, men så fort jag tänkte tillbaka på samtalet med Liam bleknade mitt leende och gråten gjorde halsen tjock.
"I didn't tell him...", mumlade jag skamset. "I couldn't possibly".
"Hanna.. Why not? Do you want me to come with you?", han lät inte det minsta besviken som jag förväntat mig att han skulle vara, istället verkade han otroligt förstående.
"No, it's not that.. I had the words in my mouth, I was going to tell him, but then he... he.. kissed me", nästan viskade jag fram.
"He.. He did what?", frågade Niall chockat. "Did Liam kiss you? Our Liam? The Liam who has been your best friend since you started school?".
"Yes, that Liam. Do you know any other Liam that might kiss me? Do I need to look out for someone?", trots stundens allvar kunde jag inte låta bli att dra till med ett ironiskt skämt, han bjöd på det, jag var tvungen.
"Ha-ha", suckade Niall roat. "But seriously, he kissed you?", tonen han använde när han uttalade meningen avslöjade att han fann tanken helt omöjligt. För ett par timmar sedan hade jag hållit med fullt ut, skrattat åt bara tanken, men nu när jag spenderat den senaste timmen med att fundera över saken kändes det inte så konstigt längre. Liam hade uppskattat mitt sällskap mer på sista tiden, precis som att han hade suttit nära mig och kollat på mig mer än vanligt. Jag hade bara varit för dum för att uppfatta det, för upptagen med Niall.
"He tried to, but I told him off", sa jag med en suck, vilket bara fick mig att få ännu sämre samvete. Jag hade inte ens förklarat varför, jag hade bara stuckit.
"Do you wanna come over?", frågade han efter ett tag. Det lät som att han oroade sig för mig.
"I'd love to", log jag. "I'll be there in a couple of minutes".
"Great, see you soon then".
"Yeah, bye".
Jag stoppade återigen ner mobilen i väskan och drog händerna över kinderna för att torka bort eventuella tårar. Sedan knöt jag skorna lite slarvigt, reste mig från backen och borstade bort smutsen från jeansshortsen jag hade på mig. Det spelade ingen roll vart i London jag befann mig, jag kunde fortfarande hitta Nialls lähenhet i sömnen.
»Niall«
Jag gick fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet i hopp om att jag förr eller senare skulle förstå mig på vad Hanna just berättat för mig. Tanken fullkomligt otänkbar. De hade varit bästa vänner så länge någon av dem kunde minnas, jag hade aldrig förväntat mig att deras vänskap skulle utvecklas till något mer. Visst, det var inte omöjligt, men jag hade ändå svårt att tänka mig Hanna och Liam som något mer än vänner. Ibland fick jag till och med känslan av att de var syskon.
Mina tankar avbröts av att det knackade på dörren och att någon sedan klev in i hallen. Säker på att det var Hanna klistrade jag genast på ett leende i ansiktet innan jag gick dit för att hälsa på henne.
"Hey there", sa jag och mötte henne i en kram.
"I'm never gonna be able to look at Liam again, he'll probably hate me", muttrade hon medan hon lät sig omfamnas.
"He won't hate you, it was a misunderstanding, he'll get over it", lovade jag och strök henne betryggande över ryggen med min vänstra hand. "It may be a good idea to not see each other for a few days, but soon enough you will get back to normal".
"How can you be so sure?", frågade hon tveksamt samtidigt som hon ritade små mönster på mitt bröst.
"I know him", sa jag enkelt.
"Well, so do I", kontrade hon med. "Or.. At least I thought I did...".
"Come on, let's just watch a movie or something to take your mind off it", föreslog jag och ledde sedan in henne till vardagsrummet. Utan att protestera bäddade hon ner sig själv bland filtarna och kuddarna lika snabbt som jag stoppade in en dvd i tv:n.
"He kissed me", viskade hon eftertänksamt.
"Not as good as me", sa jag och lutade mig mot henne för att få henne på andra tankar. Hon log stort och placerade sedan händerna bakom min nacke innan hon lät sina läppar möta mina. Kyssen var förtrollande och för ett ögonblick tillät jag mig själv att släppa allting runt omkring oss. Där fanns ingenting förutom jag och Hanna.
"Wow", andades Hanna när vi motvilligt avbrutit kyssen. Jag log åt hennes nöjda ansiktsuttryck och sträckte mig sedan efter fjärrkontrollen som låg på bordet för att trycka igång filmen. Innan jag satte mig till rätta passade jag också på att gå in i sovrummet för att hämta mobiltelefonen och det var då, när jag drog ut laddaren och tog den från sängbordet, som jag märkte att jag hade fått ett sms. Ett sms från 'blocked ID'. Övertygad om att det inte var om någonting speciellt öppnade jag det lite halvt ointresserat och satte nästan i halsen när jag sedan såg bilden som var skickat med sms:et. Bilden föreställde mig och Hanna i soffan för bara någon minut sedan, och texten som hörde till löd: You stay away from that girl, she's not yours to date. xx
Ajaj, haha ^^ Jaa... Vem kan det där vara? :)
Wilma
Gaaah, så spännande... Vill så gärna veta vem det är som sett dem... MER!!!! :D jättebra skrivet!!! :)
Svar:
Stina Johansson
Jessica
Jättteeee brrrraaa åhhhh paaaannniiiikk
Svar:
Stina Johansson
Berättelser om One Direction
Åh, nej tänk om det är någon av killarna som har sett dom. Typ att dom skulle till Niall och så råkade dom komma just i fel ögonblick, längtar till nästa! ARBRA!:D
Svar:
Stina Johansson
Angelica
ohh! Jag skulle bli ganska rädd om nån tagit bild på mig o sen bara skickat den till mig xD
Skit bra!!<3
Svar:
Stina Johansson
Trackback