Broken ♦ Del 17
Tidigare..
"Regardez là!" röt någon som verkade befinna sig i butiken över mig. Min andning upphörde inom några sekunder och jag kröp ihop längst väggen för att inte riskera att ramla ner och föra en massa oväsen. Jag hade inte gått i skolan lika många år som alla andra, men även jag hörde att killen pratade med fransk dialekt, troligen på franska också.
"Il n'y a personne ici!" skrek någon annan tillbaka. En tår rann över min kind, följd av en ljudlös snyftning. Franmännen var här, i London, i butiken. Två av dem bara några få meter ifrån mig..
"Georgia?!" ropade Cassandra innifrån skyddsrummet. Jag mimade "shut up" upprepade gånger och satte fingertopparna mot tinningarna i hopp om att föra över meddelandet till henne. Fransmännen uppe i butiken stannade genast upp och viskade någonting till varandra. Nu är det kört, tänkte jag när de sedan började vända upp och ner på allting. Snart skulle de rycka undan mattan, slänga upp luckan och avsluta mitt eländiga liv. För ovanlighetens skulle skrämdes jag av tanken på att dö, ändå kunde jag inte röra mig, jag satt som paralyserad i trappan och drog ner ytliga andetag i lungorna.
"Georgia?" ropade Louis den här gången, lite lugnare än Cassandra. Jag pressade handflatorna mot ansiktet och knep ihop ögonen medan orden "syns inte, finns inte" gång på gång for genom huvudet på mig. Jag var medveten om hur barnsligt det var, men det var det enda som kunde lugna mig medan fransmännen ilsket letade igenom hela butiken och de andra letade igenom skyddsrummet, alla efter mig.
Allting verkade gå i slomotion, sekunderna kändes som minuter, minuterna som timmar. Det tog en hel evighet innan Niall försiktigt sköt upp den tunga dörren och fick syn på mig.
"What are you doing up here?" frågade han, förvånad över att se mig. Jag la ner ena handen i knät och täckte för munnen med den andra samtidigt som jag skakade på huvudet. De hade naturligtvis inte hört fransmännen, järndörren fyllde sin funktion som ljudisolerande. Jag fick nicka upp mot den hyfsat tunna träluckan för att han skulle förstå att han skulle vara tyst och lyssna.
"They're here" andades jag riktigt tyst, det var knappt så jag hörde det själv. Frågetecknet över honom försvann inom några sekunder och en skräckslagen min intog hans ansikte när han hörde de två männen som dundrade runt över oss. Han skakade snabbt på huvudet, smög upp de få trappstegen för att komma till mig och placerade sina armar om mig, den ena bakom min rygg och den andra under mina knän.
"Hold on" viskade han innan han spände musklerna och lyfte upp mig i sin famn. Jag kunde fortfarande inte röra mig, vilket jag tror att han hade förstått, för han tog det väldigt lugnt ner för trappan. När vi nådde dörren puttade han enkelt upp den med ena foten, som om den var gjord av frigolit, för att sedan backa in i rummet. De andra gav ifrån sig lättade suckar så fort de såg att jag var tillbaka och Liam skyndade sig att dra igen dörren. Niall satte mig i soffan och drog en havsblå filt över min kropp. Efter några sekunders tystnad började frågorna strömma över mig. Vad gjorde du där uppe? Hur länge var du där? Var det någon som såg dig? Varför? Jag svarade inte någon av dem, tyckte inte att det var viktigt. Varför skulle de få svar på sina frågor om inte jag fick svar på mina? Jag ville veta vart mamma och pappa var nu när fransmännen var i London. Hade de klarat sig undan eller hade de råkat stå ivägen..?
♦Louis♦
"They're here.. They're here and I'm sure they heard us. We're doomed, this can never end well.. They're gonna find us and kill us.."
"Easy, what happened? Who's where..?"
"The French troups! They're here, in London, in the store! They heard us call for Georgia!"
Niall gick hysteriskt av och an över golvet medan Georgia satt i soffan och såg rakt igenom både oss och väggarna. Hon hade ena handen för munnen, den andra vilade i knät. Tårarna trillade med jämna mellanrum över hennes kinder och då och då snyftade hon till lite. Vad skulle hon upp där och göra? Jag förstod inte..
"Niall!" väste jag mellan tänderna. Han stannade genast upp och såg på mig med en frågande blick. "Sit down and explain, you're not making any sense at all" fortsatte jag och pekade mot soffan. Han stirrade på den och Georgia en stund innan han vågade sätta sig ner. När den biten var avklarad tog han ett par djupa andetag innan han vände upp blicken för att se på oss.
"I opened the door to chech for Georgia, I don't know why, it just felt right. I saw her in the middle of the stairs, absolutely terrified, and of course I asked why. She just shook her head and put one hand over her mouth. At first I didn't understand, but then I heard them. They were in the store, right above us, so I just grabbed Georgia and got down here. They're probably still looking for us" berättade han långsamt medan han gång på gång såg på Georgia för att se om hon hade någonting att tillägga. Det hade hon inte, hon bara satt där.
"Oh my god, they're gonna kill us.." muttrade Harry uppgivet. Cassandra skakade långsamt på huvudet medan hon rörde sig genom rummet för att släcka lampan.
"Even if they would find the hatch they will never get the door open, you can't possibly open it without the code, dad made sure of that" sa hon när det hade blivit mörkt i rummet. Och då riktigt mörkt eftersom att det inte fanns några fönster. Man kunde inte se handen framför sig.
"And you don't think they have weapons for about everything? I mean.. You don't attack a country unless you're fully prepared" frågade jag bara för att få alla på samma sida. Jag ville helst undvika alla otrevliga överraskningar som hade någonting med bomber och fransmän att göra.
Ja, det blev jättekort idag, men jag måste verkligen få in so-uppsatsen imorgon och jag ligger ganska mycket efter käns det som.. Men det kommer förmodligen bli bättre nästa vecka då vi har ledigt ett par dagar. Om ni vill se planeringen för sista veckorna i nian på Kumlaby kan ni klicka HÄR :)
(Lessen för igår, jag var så stressad att jag inte visste vad jag höll på med..)
Frida
Det är ingen fara det är klart att du behöver få in uppsatsen! Kapitlet är jättebra!! :D x
Svar:
Stina Johansson
Filippa
Åh så bra blogg! Längtar tills nästa avsnitt!!
Svar:
Stina Johansson
My (1D Novell)
herregud vad längesen det var jag kommenterade nu, hah dum jag känner mig.. Du kanske inte ens kommer ihåg mig.. och jag såg din kommentar först nu :O
Men jag är gärna på med ett länkbyte, om du skulle vilja det fortfarande? :) xx
My (1D Novell)
Det blir absolut bra det. Kommentera min blogg när det är gjort så gör jag lika! Kram :)
Trackback