More than you see ♥ Del 15
Tidigare...
Långsamt och försiktigt lutade jag mig mot henne tills våra läppar möttes. Det var ett magiskt ögonblick jag ville fortsätta leva i för alltid. Men Ellie hade tydligen andra planer. Hon drog sig snabbt undan och bara såg på mig.
"Zayn..."
♥~~ Ellie ~~♥
Jag hade absolut inte väntat mig att Zayn skulle kyssa mig, därför blev jag riktigt förvånad över hans plötsliga närhet. Att han la armen om mig trodde jag bara var en vänskaplig gest, jag hade aldrig anat att han kände mer än vänskap mellan oss. Men när jag tänkte på det och insåg att det inte var helt omöjligt drog jag mig diskret ur hans grepp för att bara se på honom. Han var sårad, det syntes tydligt, men det var ju direkt inte någonting jag kunde göra åt saken. Jag såg honom inte som något annat än en vän, det hade jag aldrig gjort.
"I'm sorry..." mumlade han nästintill ohörbart innan han snabbt tog sig ner från kanten och började gå mot dörren.
"No, Zayn, stop" bad jag för att få en chans att förklara.
"I'm an idiot, it's okay" svarade han bara innan han ryckte upp dörren och försvann.
"No, wait!" ropade jag och skyndade mig efter honom. "Zayn!"
"I just want to be alone for a while" sa han bara och stängde dörren till vårt gemensamma rum bakom sig. Jag hade visserligen rätt att gå efter honom eftersom att jag faktiskt också bodde där inne, men jag accepterade att han ville vara för sig själv en stund och bestämde mig därför för att ta en rundtur inne på hotellet istället.
"Don't do anything stupid.. I'll be in the lobby" ropade jag genom dörren innan jag med långsamma steg gick mot trappan som ledde ner mot entrén. Riktigt vad jag skulle göra där visste jag inte, men så svårt kunde det inte vara att sysselsätta sig en stund. Zayn skulle antagligen inte gömma sig hela dagen.
När jag tillslut kom ner var jag i stort sett ensam. Förutom mig fanns det endast två receptionskillar och en tant med alldeles för många väskor i det stora rummet. Det gjorde att jag kunde sätta mig i princip vart jag ville, så jag valde en soffa som stod straxt intill ett stort akvarium. På andra sidan akvariet fanns receptionsdisken vilket gjorde att jag enkelt kunde höra vad de två killarna pratade om. Mest var det fotboll, men när telefonen efter ett tag började ringa blev det genast mer intressant. Det han sa i början la jag knappt märke till men så fort Zayns namn kom på tal spetsade jag öronen.
"Zayn Malik? I'm sorry, I can't tell you that. I'm not allowed to tell anyone who lives here" sa han till personen i telefonen. Hade jag varit den i andra änden hade jag garanterat tolkat det som att han bodde på hotellet, men att det inte fick nämnas.
"What are they asking for?" frågade den andra killen nyfiket.
"He wants to know if Zayn Malik lives here" svarade han som höll i telefonen. Jag försökte febrilt komma på vem som tog sig tid att ringa runt till hotell för att fråga efter Zayn och kunde bara komma fram till ett svar. Ett svar jag inte gillade; det kunde vara någon av killarna. Om jag hade fattat rätt skulle de leta på Zayn och ta honom tillbaka till helvetet, jag kunde inte låta dem göra det.
"Excuse me?" sa jag snabbt och skyndade mig runt akvariet för att komma till disken.
"Yes, what can I help you with ma'am?" frågade han som inte pratade i telefon.
"I would really appreciate if you hung up, it's important" sa jag tyst och riktade blicken mot han som fortfarande höll i telefonen. Ett förvånat uttryck spreds i hans ansikte innan han vände mig ryggen till för att kunna fortsätta diskussionen om Zayn med personen i telefonen.
"Would you please ask him who it is?" bad jag den andra killen.
"Why?" frågade han oförstående.
"It's complicated.. We're trying to get away from some people, they're.. treating us bad, if you know what I mean" sa jag försiktigt. Han tog mig genast mycket allvarligare än förut och vände sig mot den andra killen för att tyst fråga vem som var i andra änden. Jag gav honom ett tacksamt leende.
"A Harry Styles" nästan viskade han med telefonen tryckt mot bröstet.
"It's him" sa jag, spelade rädd och backade sakta ett steg. Efter en kort disskusion mellan de båda killarna la han på luren och riktade blicken mot mig igen.
"Are you gonna explain that?" frågade han irriterat.
"Uhm.. No, but thank you so much for not telling" sa jag ursäktande innan jag baklänges började gå från platsen. "He can tell you" la jag sedan till innan jag vände mig om och skyndade på stegen tillbaka till rummet där Zayn väntade.
"Zayn, can I please come in? It's important" ropade jag när jag stod utanför dörren. Han svarade inte, men efter en stund hördes ett klick och dörren gick enkelt upp.
"Please don't hate me" bad han så fort våra blickar möttes.
"I could never hate you Zayn!" lovade jag, gick in i rummet och stängde dörren bakom mig. "You don't have to apologize for what you did, I just don't feel that way for you quite yet. Believe me, you are one of the best friends I've ever had, but that's all at the moment. Sorry" ursäktade jag mig medan jag långsamt gick och satte mig på min säng. Zayn såg i början riktigt skamsen ut, men efter min förklaring såg han ut att må lite bättre.
"I didn't mean to put you in an awkward situation" sa han tyst med blicken överallt förutom på mig.
"It's okay, I don't mind kissing, I just thought you deserved to know that I don't feel that way for you" sa jag tveksamt. Det lät så oartigt att säga, men det var ju sanningen, så något annat kunde jag ju knappast hitta på. Han förtjänade sanningen.
"I'm glad you're honest with me" sa han med ett leende.
"I'm glad you don't hate me for it" svarade jag med ett tyst skratt. "But now.." jag suddade bort alla spår av skratt och satte på en allvarlig min. "When I was don't at the lobby I heard one of the guys in the reception talking to someone on the phone. The person apparently asked for Zayn Malik and his name was Harry Styles. That's a friend of yours, isn't it?" frågade jag för att vara säker på att jag inte bara gjort ett stort misstag.
"Yeah, he's in the band..." förklarade han tankspritt.
"I told them not to say anything, but I don't know how well that worked. I don't think we should stay here any longer than we need" sa jag efter att ha gett honom lite tidd att tänka över saken. "I'm so sorry"
"No, don't say that. It's not your fault. They just don't want to accept the fact that they can't controll who I am.." svarade Zayn dystert. Jag bet mig fundersamt i läppen, flätade ihop håret till en lös fläta jag lät hänga över axeln och gick långsamt över till hans säng för att sätta mig bredvid honom. När han inte protesterade la jag min högra arm över hans axlar och tröstade honom med tystnad, det var det enda jag kunde göra. Jag visste hur det kändes att bli sviken av sina egna föräldrar, två personer man bråkade med varje dag men ändå var tvungen att stanna med. Zayn hade just blivit sviken av sina bästa vänner, en grupp människor han valt att spendera sin tid med för att göra livet lättare, det var så mycket värre. Mina föräldrar var tvugna att acceptera mig förr eller senare med tanke på att vi var släkt, Zayns vänner kunde bara vända ryggen till och försvinna. Riktiga vänner var svåra att ersätta..
"We should go" sa Zayn efter en lång tystnad. Jag vände upp huvudet och såg på honom med en allvarlig blick.
"Are you sure? It must be terrible to run from your own friends.." sa jag så medlidsamt jag kunde.
".. Or whatever they are" rättade han mig. "But they give me no other choise, they'll find us here sooner or later, it's better to go somewhere they've already looked"
"Oh.. Okay, I'll get my stuff" sa jag försiktigt. Sedan började jag snabbt riva ihop allt jag haft med mig i den lilla handväskan medan Zayn stoppade ner sin plånbok och mobilladdade i fickorna på sin svarta skinnjacka.
"Done?" frågade han när han var klar. Jag såg mig omkring i rummet för att försäkra mig om att jag inte glömt något innan jag nickade.
"Done" bekräftade jag.
"Then let's go"
♥~~ Harry ~~♥
Att Zayn hade hittat någon som uppmutrade honom genom allt som pågick var något jag fann väldigt frustrerande. Vi hade jobbat så hårt och länge på att få honom att lägga av och sen när han träffat en ny vän vägde hennes åsikter plötsligt mer än våra tillsammans. Tydligen påstod hon dessutom att hon kunde se sin döda syster vilket bara var ett tecken på att hon var villig att göra vad som helst för att få över honom på sin sida. Jag kunde inte förstå hur man ens kunde komma på tanken att skämta om någonting sådant, familjen är något man ska värdera högt, inte anväda deras "död" för att skaffa nya vänner. Jag behövde inte ens träffa henne för att avgöra att jag inte tyckte om henne. Inte alls faktiskt, och hur själviskt det än lät hoppades jag på att jag inte skulle behöva träffa henne.
"Harry, don't give up. You need to finish your part of the list" sa Louis uppmuntrande när han märkte att jag försvann bort i tankarna. Vi hade skrivit ner nummer till olika ställen där vi kunde tänka oss att Zayn var och sedan delat upp listan för att det skulle gå fortare. Jag hade fått delen med olika hotell vilket var helt värdelöst med tanke på att ingen ville säga mig någonting.
"No one will tell me anything, this is pointless!" klagade jag och kastade telefonen genom rummet. Jag brydde mig inte alls om i hur många bitar den gick eller om den någonsin skulle fungera igen, jag var bara så trött på allt och jag förstod inte varför vi ens brydde oss om Zayn längre. Han var uppenbarligen inte villig att ändra sitt barnsliga beteende.
"Harry, do you remember what we said to each other that day we spent at your place during x-factor?" frågade Liam utmanande. Jag suckade djupt innan jag svarade:
"No matter what we will always have each other.."
"Exactly! Now do you know what that means?" frågade han sedan.
"Who cares!? We didn't even know each other back then!" utbrast jag irriterat och reste mig upp för att gå ut i köket. Vi var i min lägenhet, så jag kunde knappast bara gå därifrån.
"Harry! Get your skinny ass over here and put it on that chair!" ropade Louis efter mig. Jag funderade på om jag skulle fortsätta i alla fall men kom på att det inte skulle tjäna någonting till så jag gick tillbaka. "Did none of the hotel sound suspicious?"
"Yeah, maybe one of them.. Someome told them to hang up on me, so they did" svarade jag uttråkat.
"Then we'll go there. Do remember which is was?"
"Yeah..."
"Do you know where it is?"
"Yeah.."
"Then let's go.."
Nu är det här helt plötsligt underbart igen xP Spenderade större delen av lördagsnatten och ett par timmar igår på att skriva istället för att plugga ^^ När man ska plugga kan man tydligen hitta inspiration från ingenstans xD Hm.. Så kommentera för att göra mig ännu mer positiv? :) xx
Jenny
Jätte bra kapitel som alltid! Längtar till nästa! :) x
Svar:
Stina Johansson
Ida
SUPER BRAOOOOO!!!! Längtar så tills du lägger ut ett nytt!! xxxxxxxx
Svar:
Stina Johansson
Matilda
Hej! Jag försökte gå in på din blogg men då stod det att man behövde användarnamn och lösenord för att kunna gå in! Varför har du gjort bloggen privat? Älskar din blogg och dina noveller äger! <3 :) :P
Svar:
Stina Johansson
Ylva
Jättebra!
När kommer nästa kapitel? Längtar...
Svar:
Stina Johansson
Trackback