Broken ♦ Del 1
♦Georgia♦
Jag satt på en parkbänk i den lite dystrare delen av London där jag vanligtvis höll till om dagarna. Där satt jag och bara funderade på varför det just var jag som var tvungen att sitta där ensam och tycka synd om mig själv. Varför hade de valt just mig den där kvällen, det fanns miljoner tjejer som var mycket sötare än mig, miljoner tjejer som förtjänade det mer än vad jag gjorde. De där tre männen hade inte bara tagit ifrån mig min värdefulla oskuld som jag tidigare vaktat så väl, de hade också tagit ifrån mig mitt liv. Istället för att sitta bakom en skolbänk och lära mig nyttiga saker satt jag ensam på en parkbänk i jakt på någon som kunde ge mig droger. Jag dunkade förargat foten i backen och lutade mig hårt mot ryggstödet bakom mig, arg så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Min familj skämdes för att vistas i närheten av mig, de hade aldrig sagt det rakt ut, men jag såg det i ögonen på dem. De tyckte synd om mig och de undrade varför jag inte klarade av att hantera situationen bättre. Det gjorde alla. Alla i skolan, ja, alla som visste. Utom Cassandra, hon var den enda som inte pressade mig till att vara den där glada tjejen jag alltid brukade vara men nu aldrig kunde bli igen. Istället satt hon vid min sida och väntade tålmodigt på att jag skulle känna mig bättre, vilket var precis vad jag behövde.
Flashback
Jag gick med snabba steg över den ojämna gatan mellan Cassandras hus och vår lägenhet. Vi hade suttit instängda i hennes rum och spelat tv-spel i flera timmar och vi hade inte ens märkt att det hunnit bli mörkt ute. Mamma hade ringt och frågat om jag ville att hon skulle möta mig och Cassandra hade erbjudit sig att följa mig en bit, men jag hade sagt nej till båda två, det var ju inte så långt och jag hade gått samma väg ensam tusen gånger innan. Det hade aldrig hänt någonting.
När jag började närma mig gatukorsningen som bara låg ett par hundra meter från porten till vår trapphus hörde jag plötsligt fler steg än mina egna mot den hårda asfalten. Jag vågade inte kolla bakåt så istället ökade jag på stegen en aning och tog upp mobilen ur fickan för att låtsas prata med någon. I nästan en minut höll jag meningslösa konversationer med mig själv och när jag var mitt uppe i en mening började telefonen ringa på riktigt. Mina kinder hettade till i den pinsamma situaionen och jag hann precis läsa mammas namn på skärmen innan jag vände mig om för att se om den som var bakom mig märkt något. Då insåg jag att jag skulle ha svarat innan jag vände mig om, för mannen i svart huvtröja stod farligt nära och inom loppet av några sekunder hade han slagit telefonen ur min hand. Jag var som paralyserad av skräck vilket gjorde att jag inte kunde springa min väg, istälet stod jag bara stumt kvar och stirrade honom i ögonen medan två andra män närmade sig.
Innan jag visste ordet av hade de tre fått ner mig på marken och släpat in mig i en liten gränd som låg intill vägen jag tidigare gått på. En av dem tryckte mina armar mot backen, en annan höll fast mina ben i ett stadigt grepp och en tredje drog med sina väldiga händer av mig både byxorna och trosorna. Efter det drog han av mig tröjan och sedan lät de mig ligga på den kalla marken iklädd inget annat än min rosa bh. Tårarna hade börjat rinna över mina kinder och när jag insåg att jag inte skulle ha en chans att ta mig därifrån började paniken bli för stor för att hantera.
"Back up a few steps, we have to make sure we get this on tape" sa han som höll fast mina armar. Jag vände huvudet en aning och såg att han som tidigare hållt fast mina ben nu stod och riktade en videokamera mot oss. I samma veva såg jag att han som tagit av mig kläderna börjat dra av sig sina egna byxor och jag stängde snabbt ögonen för att slippa se.
"Why? Why me?" grät jag förskräckt. Detta verkade bara göra de tre männen ännu mer upphättsade då de endast skrattade åt mig. Jag ångrade rejält att jag tackat nej till både mamma och Cassandra..
"Okay, I'm recording!" ropade mannen med kameran. Sekunderna senare kände jag att han med de gigantiska händerna trängde in i mig och jag kunde inte göra annat än att skrika av smärta.
De tre männen turades sedan om att göra vad de ville med mig medan jag hjälplöst låg på den kalla asfalten och bara skrek och grät. De kändes som att det tog en hel evighet innan de äntligen tog med sig sina saker och gick ifrån platsen. De verkade hur lyckliga som helst och de hade förmodligen inte en tanke på att jag fortfarande låg kvar där och vred mig i smärta.
Hur skulle jag någonsin kunna gå hem till mamma och pappa och berätta något sånt här? tänkte jag förtvivlat. Hur skulle jag någonsin ens kunna gå den lilla biten hem? Smärtan var olidlig, jag var inte ens säker på att jag någonsin skulle klara av att gå rakt igen..
När jag tillslut fått på mig kläderna igen kröp jag hjälplöst ihop mot väggen där min mobil landat medan tårarna bara forsade ner över mina kinder. Tack vare att mobilen var av en så pass gammal modell hade den överlevt fallet, så jag behövde bara sätta på den för att kunna använda den igen.
Mamma svarade efter bara några signaler.
"Georgia? Are you on your way home yet? Dinner was ready half an hour ago" sa hon alldagligt. Jag snyftade till och harklade mig för att min röst skulle hålla, vilket den såklart inte gjorde i alla fall.
"I.." började jag, men jag klarade inte ens av att hålla rösten uppe så länge.
"Georgia? What's the matter honey?!" frågade hon oroat, pappa ekade hennes fråga i bakgrunden.
"I.." sa jag igen, men inte heller den gången höll rösten.
"Do you want us to pick you up?" frågade hon sedan, oron hördes tydligt i hennes röst även om hon försökte dölja den för pappas skull.
"Mmh" svarade jag bara. Det fanns bara en väg att välja på för att komma till Cassandras hus, så om de ställde in sig på att åka dit skulle de inte kunna missa mig. Jag orkade inte förklara, jag ville bara krypa ihop till ingenting och försvinna för all framtid.
"We'll be there in five minutes, don't worry" sa mamma hastigt innan hon la på luren. Jag la mobilen på backen igen och la armarna om knäna för att sedan luta ner ansiktet. Det tog aldrig slut på tårar, de bara fortsatte rinna över mina kinder..
Så, värt att fortsätta på? Snälla kommentera? :)
Och om ni vill slippa gå in här när jag inte har uppdaterat kan ni ju följa bloggen via bloglovin, länk finns högst upp i menyn :) <3
En sak till, jag har inte kommit på något passande namn så om ni har någon idé är jag öppen för förslag :)
rebecka
Jättebra<3 verkligen värt att fortsätta på:)
Svar:
Stina Johansson
Anonym
Det verkar som en bra story och jag kommer absolut fortsätta läsa när kapitlen kommer upp
Svar:
Stina Johansson
Anonym
o.m.g :o <3
Svar:
Stina Johansson
Johanna
Jättebra jag hoppas att du kommer att fortsätta för att du skriver riktigt bra :)
Svar:
Stina Johansson
Bella
Åhh så spännande!! Meeer nu o tycker så synd om henne!!
Frida
Jättebra början på en novell som kommer bli grymt bra som alla dina noveller! Längtar jättemycket till nästa del!!! :)x
Svar:
Stina Johansson
Angelica
Fortsätt att skriva på den här!! Och ett namn till den "Nigthmare" kanske, det ar i alla fall vad jag kom och tänkte på när jag läste den (: eller typ "jagvarsåkreativattjagintekompånåtnamn" hehe... Lycka till!! :)
Svar:
Stina Johansson
Elin Benjaminsson
LOvE dunk mabe?
Svar:
Stina Johansson
linnea c:
omg denna är jättebra, jue!! skriv mer pläääzz ♥♥
Svar:
Stina Johansson
Louise
När kommer nästa? <3
Svar:
Stina Johansson
Trackback