Broken ♦ Del 2
♦Cassandra♦
Jag satt tyst bakom skolbänken och lyssnade till läraren som babblade på om andra världskriget, vilket inte kunde vara mindre intressant. Jag förstod inte varför vi ens behövde lära oss alla dessa detaljer, vi visste om att det hade hänt, vi visste vad det hade lett till och vi var väl förmodligen inte så dumma att vi skulle göra om det.
"Did you know that there will be a new war in a couple of years, months maybe?" viskade Alex som satt på stolen bredvid mig. Han och några till brukade hänga med mig och Georgia i skolan men nu när hon inte var här längre och alla visste vad som hade hänt var han den enda som hade stannat vid min sida.
"You read that on facebook which doesn't mean that it'll happen, cause it certainly won't" viskade jag självsäkert tillbaka. Jag hade läst någonting om att Frankrike planerade att ta över Storbritannien, men det hade de ingen som helst anledning att göra och därför var det ingen som trodde på dem.
"How do you know that?" frågade han förbryllat och höjde båda ögonbrynen.
"Everyone knows that! Why would France attack us? There's no reason.." svarade jag och himlade med ögonen.
"Cassandra, Alex, is there anything you want to share with the rest of us?" frågade läraren som tydligen störts av vårt viskande. Jag skakade genast på huvudet för att inte hamna i trubbel, men Alex började glatt förklara vad det var vi hade pratat om.
"We were just talking about the future, whether we think France will attack or not" svarade han stolt, förmodligen för att hans prat för en gång skull passade till lektionens ämne.
"That is actually a really good thing to think about, but please continue the conversation outside, after class is over" svarade hon pafft, hon hade nog inte förväntat sig att vi faktiskt ville dela det med klassen.
"Yes ma'am" svarade Alex med ett leende. Läraren nickade mot honom innan hon fortsatte med sina värdelösa målningar på tavlan som inte förklarade någonting över huvud taget. Men det var väl lika bra det, då var jag nog inte den enda som skulle presentera dåligt på eventuellt kommande prov.
"So, Cassandra, should we finish the talk at your place maybe?" frågade Alex när lektionen var över och vi gick mot våra skåp för att lämna böckerna och sedan gå hem. Jag förstod att det han sa bara var hans tama försök att fråga om vi skulle vara efter skolan, men eftersom att jag skulle till Georgia det första jag gjorde kunde jag inte.
"I can't, sorry" sa jag ursäktande och kastade in böckerna i skåpet. Georgia hade haft skåpet bredvid mitt och på hennes andra sida hade Alex haft sitt. Nu var Georgias skåp fullt med lappar, hjärtan och trevliga hälsningar, ifall hon någonsin skulle komma tillbaka. Det kändes fel att läsa alla fina ord de skrev, för jag visste att de aldrig skulle ha brytt sig om att kommentera hur vacker eller stark hon var om detta inte hade hänt. Folk brydde sig verkligen bara när de förväntades bry sig.
"What are you doing that is so important?" frågade han förvånat vilket drog mig tillbaka till verkligheten. Jag hade fått en stirrblick på Georgias skåp och det hade han sett.
"I'm gonna go and talk to Georgia" svarade jag tomt.
"Oh.. Say hi from me, and.. Tell her that we miss her" sa han osäkert. Att han menade det han sa var det igen fråga om, men han tyckte inte om att visa sig känslosam så han valde, likt som alla andra, att oftast inte kommentera det över huvudtaget.
"Yeah, I will" sa jag med ett leende innan jag hängde den lätta väskan över axeln och gick ut i det fina vårvädret. De andra elevernas blickar vilade tungt på mig när jag gick över skolgården mot min moped som stod parkerad vid cykelstället. Det var alltid någon som stirrade på mig när de trodde att jag inte såg, vare sig jag var i skolmatsalen, på skolgården eller i korridorerna. Jag var den enda som på riktigt känt Georgia och det gjorde folk nyfikna. Flera gånger hade de frågat hur jag mådde, men varje gång svarade jag att det inte var jag som blivit utsatt, att det var Georgia och att hon mådde skit. Allt detta med en hyfsat taskig attityd.
Jag åkte hem så fort det gick, ignorerade ett par stoppskyltar och bröt ett par hastighetsbegränsningar. När jag väl parkerat utanför huset skyndade jag mig in och gjorde iordning två mackor som jag tillsammans med en flaska juice och två glas stoppade ner i skolväskan. Sedan lämnade jag huset igen för att ge mig iväg till platsen där jag visste att Georgia vanligtvis var. Hon höll sig oftast inom samma område, det var bara där hon kände sig trygg. Skulle hon gå någon annanstans, träffa någon ny människa eller göra någonting annat nytt ville hon alltid ha med mig som stöd och jag ställde gladerligen upp. Jag ville givetvis göra så mycket mer för att hon skulle må bra, men hon ville ta allting i sin takt och det respekterade jag. Jag kunde inte ens föreställa mig vad hon hade gått igenom, så jag tyckte inte att jag hade någonting att säga till om saken.
"Hi babe" hälsade jag med ett leende och slog mig ner på bänken bredvid henne. Hon satt med huvudet lutat framåt och det långa, bruna håret döljde hennes ansikte.
"Hi" svarade hon frånvarande. Under bänken stod axelväskan hon bar med sig vart hon än gick. Förutom lite extra kläder, en vattenflaska och en mobiltelefon fanns där en pistol som hon hade för att känna sig säker, vilket hennes föräldrar såklart inte visste om. De visste knappt någonting om Georgia längre..
Jag betraktade det svarta vapnet noga medan flera rysningar passerade genom min kropp. Jag visste att Georgia aldrig skulle få för sig att skada mig med det, ändå kändes det fruktansvärt obehagligt att vara i närheten av det.
"Are you okay?" frågade jag omtänksamt och ställde ner väskan på marken mellan oss. Hon skakade på huvudet så att det ovårdade håret gungade från sida till sida.
"No, not really.." svarade hon tyst. "It's getting harder to get hold of the drugs and all the memories starts to flash infront of my eyes again. It's driving me crazy" fortsatte hon medan hon nervöst lät benen skaka under henne.
"Oh, honey" viskade jag och la armarna om henne för att dra in henne i en kram. Jag kände mig otillräcklig, men det var allt jag kunde göra och det var allt hon ville att jag skulle göra.
Flashback
Klockan var närmare halv elva när mammas telefon ringde och hon lämnade vardagsrummet för att svara. Ett par minuter senare kom hon tillbaka tårfyllda ögon och lätt skakande hand.
"What is it mom?" frågade jag oroat. Mamma brukade sällan gråta och de få gånger det hände valde hon oftast att vara ensam. Men nu stod hon mitt på vardagsrumsgolvet inför pappa, Jacob och mig.
"What is it?" ekade Jacob. Mamma la ner telefonen på fönsterbrädan och började sedan berätta vad det var som hade hänt. Georgia hade blivit våldtagen på vägen hem och så fort hennes föräldrar fått reda på detta hade de tagit henne till sjukhusets akutmottagning för att kolla så hon inte hade blivit smittad av något eller fått några skador. Tårarna började genast forsa över mina kinder och Jacob la sina starka armar om mig i en tröstande kram.
"That can't be true, please tell me it's not true!" bad jag, men ingen sa någonting, vilket jag heller inte förväntat mig. Något sådant sa man inte om det inte var sant, det var alldeles för allvarligt för att skämta om.
Mamma och pappa lät mig inte gå utanför dörren på en hel vecka efter samtalet. Jag fick inte gå till skolan, inte till Alex och värst av allt; jag fick inte besöka Georgia. Det berodde dock på att hon inte ville träffa någon, men mamma hade lovat att vi på söndagen veckan efter i alla fall skulle åka iväg till deras lägenhet och hälsa på. Jag längtade, samtidigt som jag inte förstod hur jag skulle kunna se min bästa vän i ögonen och samtidigt veta att jag kanske kunde ha gjort någonting för att förhindra det som hänt..
Är det någon här som ska till fanträffen [klicka för info] på plattan den 8 maj? Jag ska förhoppningsvis dit med mina kompisar, ses vi där kanske? :)♥
Jag skrev klart den här delen igår men blogg.se ville inte låta mig publicera den förens nu :(
Frida
Jättebra kapitel!! Stackars Georgia, fy vad hemsk att bli våldtagen! Usch!!!! Jag ser verkligen fram emot att följa den här novell, och är 100% säker på att den kommer bli minst så bra som alla andra noveller du skrivit!!! 😘❤👍xx
Svar:
Stina Johansson
Trackback