Jag vaknade av att solens strålar trängde in genom de tunna gardinerna och lös upp hela rummet. Jag vände på mig med ett tystare gnäll och placerade kudden över huvudet. Solen hade aldrig väckt mig på det här sättet innan, den gick alltid upp på
andra sidan byggnaden..? Jag satte mig upp med ett ryck när det slog mig: solen var inte påväg upp utanför vardagsrumsfönstret, den var påväg ner utanför sovrumsfönstret. När jag sedan insåg att det betydde att jag hade sovit bort större delen av den här dagen tog det inte lång tid innan jag var uppe ur sängen. Sen gick resten av bara farten; jag tog på mig ett par rena kläder, borstade igenom håret och försökte få bort alla spår av sömn ur mitt ansikte. När jag hade fått till ett någolunda presentabelt utseende lämnade jag rummet i jakt på min mobil. Den verkade dessvärre vara lika spårlöst försvunnen som killarna, och det såg ut som att tredje världskriget hade brutit ut i vardagsrummet. Det låg tomma pizza-kartonger på golvet, soffkuddarna låg överallt förutom i soffan och i stort sett alla filmer som igår stått i bokhyllan låg utspridda över hela vardagsrummet. Det var inte en vacker syn, så istället för att stanna kvar där och bara stirra gick jag in i köket för att se om min mobil kunde vara där inne. Den verkade inte vara där heller, men det låg en lapp på köksbordet som helt och hållet fångade min uppmärksamhet. Det var ett halvt A4 vikt på mitten. Jag gick genast fram till köksbordet och vek upp lappen, som verkade vara en förklaring på var killarna tagit vägen.
Hello sunshine!
Sorry we left without saying anything, you looked so cute
when you were alseep that I didn't want to wake you up.
Anyway, we have to work pretty much all day, but we'll be
be here to help you clean up the place as soon as we can,
don't start without us!
Love, Harry ♥
- and the rest of us..
När jag hade läst klart stod jag givetvis och flinade som aldrig förr hur länge som helst. Även om det kanske inte stod något speciellt tyckte jag att det var urgulligt att han -de- tog sig tid att skriva det till mig.
Efter bara en liten stund avbröts jag av att min mobil började ringa i något av de andra rummen, så jag la snabbt ner lappen på bordet och rusade ut ur köket för att försöka hitta den. Eftersom att jag tidigare inte lyckats kändes det som att detta var i stort sett min enda chans.
"Hello?" svarade jag anfått när jag fiskat upp mobilen från sitt gömställe i soffan.
"Hello, is this Milena Stewart?" frågade en märkvärdig kvinna. Jag förvånades lite av hennes allvarliga ton, och satte mig ner i soffan för att lugna ner mig lite innan jag fortsatte samtalet.
"Yes, who is this?" frågade jag så vänligt jag kunde, i ett försök att inte låta så misstänksamt. Jag vet dock inte hur pass bra det fungerade..
"I'm calling about your job here at the hospital.." började hon, fortfarande med sin allt för allvarliga ton. "I'm sorry to say that we need to fire you, since you haven't been to work at all these two weeks."
"What, no, you can't do that! I was in a caraccidiend, I spent those weeks at another hospital, compleatley agains my will!" klagade jag våldsamt, men kvinnan verkade redan ha bestämt sig.
"I'm sorry, but if you're not comming to work you have to report that to us, which you didn't do. There's nothing I can do about it, the decision isn't mine." sa hon, nu smått irriterad på mig.
"Come on! So you're saying that I'll lose my job because I was hit by a car?" jag försökte få det att låta så korkat att hon skulle förstå hur dumt det lät, men det fungerade inte.
"No, you're losing your job because you didn't tell us that you weren't coming. Dose are the rules."
"Well, in that case my sister quit her job to, we can find some better place to work at. Thank you. Bye." sa jag sammanbitet, och la sedan på luren utan att vänta på hennes svar. Det där borde jag absolut inte ha sagt, men jag lät ilskan ta över, och nu hade jag satt oss båda i skiten. Utan inkomst skulle vi knappast klara av att betala alla räkningar vi förväntades betala, så nu var chansen att vi skulle hamna på gatan igen rätt stor. Jag hade en känsla av att jag skulle bli tvungen att berätta för Emilia på en gång, så jag tog genast upp mobilen igen och slog in hennes nummer. Signalerna gick fram, men hon svarade inte, vilket antingen betydde att hon inte ville prata med mig eller att hon inte hörde telefonen. Vilket det var brydde jag mig inte om, hon var tvungen att svara, så jag rinde ett par gånger till. Fortfarande inget svar.
# You really need to learn how to answer a phone..! I kind of messed up, and now we both lost our jobs... Could you please come home soon so that we can fix that? /M
Så fort jag hade skickat iväg ångrade jag att jag inte utformade det lite trevligare. Det var ju jag som hade gjort fel, inte hon, jag hade ingen rätt att snäsa åt henne.. Men hon kanske inte uppfattade det som otrevligt, om jag hade tur.
Harry
Eftersom att vi hade missat två hela veckors arbete var vi nu tvugna att arbeta halvt ihjäl oss för att komma ikapp med tidsplanen. Vi skulle släppa den nya skivan om bara en månad, och vi hade inte ens spelat in hälften av alla låtar. Men det skulle säkert fixa sig, det gjorde det nästan alltid. Och om det inte gör det - vem kan klandra oss? Vi är bara människor precis som alla andra, de skulle säkert förstå om vi blev lite försenade.
"Earth to Harry, earth to Harry!" sa Niall upprepade gånger, och vevade med handen framför mitt ansikte.
"Yes, Niall?" svarade jag så fort jag insåg att han försökte få kontakt med mig.
"Were done, so you you don't have to stand in here any longer." sa han med ett skratt, det var först då jag insåg att jag fortfarande stod i inspelningsrummet.
"Oh, great!" sa jag med ett leende, och gick sedan efter honom ut till de andra igen.
"Are you dead?" frågade Paul ironiskt samtidigt som han plockade ihop några papper vi hade spritt ut över golvet. Jag nickade snabbt, och föll sedan ihop på golvet. De andra var snabbt framme hos mig, mycket oroliga, vilket gjorde att jag genast brast ut i skratt.
"I'm just tired, silly!" sa jag med en grimage. Paul, som inte verkade tycka det var något som helst roligt, himlade bara med ögonen och fortsatte med sitt pappersplockande. De andra killarna började skratta med mig, och hjälpe mig sedan upp från golvet. "So what, are we free to go?"
"Yes, as soon as we get these papers of the floor. It looks like a kindergarden in here." sa Paul skämtsamt, och Niall, Liam och Zayn började genast hjälpa honom med papprena. Jag tog istället upp min mobil för att smsa Milena.
# We're done for today now, are you home? /H
Svaret kom snabbt, och jag fick fick såklart ett fånigt leende på läpparna när jag läste det.
# I'm home, and I'm waiting for you. Please say that you can come soon, I miss you! /M
# We.. They just have to clean up here, then we're on our way. Miss you too♥ /H
# Okay, see you♥ /M
"I think someone's in love..!" sa Louis med fånig röst. Jag såg snabbt över axeln, och där stod han och läste mina sms.
"I think someone's jeaous..!" sa jag likgiltigt, och fick ett gillande skratt från de andra killarna.
"I'm not!" försvarade sig Louis, men det trodde jag inte helt på. Han saknade säkert att ha någon att gosa med och skriva gulliga sms till, han hade varit singel så länge jag kan minnas.
"Sure, bro, whatever you say.." svarade jag med ett flin, något Louis inte verkade vara helt okej med.
Så fort vi hade städat upp i studion gick vi ut på parkeringen och satte oss i bilen. Louis fick köra den här gången, så innan jag ens visste ordet av var vi framme utanför Milenas lägenhet. Då blev jag genast mycket piggare, och skyndade på alla lite för att vi skulle komma fram fortare. Inte för att det tog jättelång tid att ta sig upp får tre trappor i vanlig gångtakt, men jag tyckte ändå att det bode gå lite snabbare.
"Harry, take it easy!" sa Liam allvarligt, men jag struntade fullständigt i honom, och fortsatte upp tills jag kom till rätt våning. Då knackade jag på dörren två snabba gånger, och öppnade den sedan utan att vänta på Milena.
"Oh, hello!" sa hon förvånat när hon fick syn på oss innanför dörren. "I would tell you to come in, but... You're already here, so I'm not gonna do that." sa hon med ett skratt, och kom sedan fram till mig för att kyssa mig. Jag la genast armarna om henne för att trycka henne lite närmare mig, och hon svarade med att göra det samma.
"Yeah..." suckade Louis, och gick sedan förbi oss in i vardagsrummet, tätt följd av de andra killarna.
"Whops." sa Milena en aning generat.
"They don't mind.." sa jag snabbt, och sökte efter hennes läppar igen. Hon skrattade lite, men fortsatte i alla fall kyssa mig.
Snart avslutade vi vårt hälsande och gick in till de andra killarna i vardagsrummet för att hjälpa dem städa. De hade börjat lite smått, men det var ingenting man såg. Jag kunde inte riktigt förstå hur vi lyckats få det så stökigt på bara en kväll.. Men tillsammans gick det gnska snabbt att få ordning på röran, så snart satt vi i ett kliniskt rent vardagsrum och kollade på tv.
"So, how was your day?" frågade Milena med en gäsp.
"Very stressful, but fun. We recorded half a song." berättade Niall stolt, vilket fick Milena att skratta.
"Just a half?" frågade hon förvånat. Jag förstod henne, hon visste inte hur mycket jobb det låg bakom sånginspelning.
"Yeah, that's more than we use to get in one day." svarade Liam och blinkade åt henne med ena ögat.
"Oh, well what do I know? I can't even keep a j-" hon började meningen med en lätt och irnoisk ton, sedan avbröt hon bara sig själv.
"You can't even what?" frågade jag - halvt orolig, halvt nyfiken.
"I wasn't really gonna say that, but.. Keep a job.. I.. Got fired.." sa hon skamset.
"You what?!" sa jag, Louis och Liam i mun på varandra. Niall och Zayn bara stirrade på henne med förvånade blickar.
"Yeah.. Because I wasn't there for two weeks. And now when I want to tell Emilia, she's not answeing her phone. I've been calling all day.." sa hon dystert. Jag la genast min arm om henne i ett försök att trösta henne, men det verkade inte hjälpa jättemycket.
"We'll find you a better job! And I'm sure Emilia's okay." viskade jag mjukt mot hennes hårbotten.
"Do you really think so? 'Cause she's always answering her phone, I'm afraid that something's happened to her."
"No, she's fine. She'll come home soon, you can tell her then.." svarade jag för att lugna henne. Egenligen kändes det som att det lika gärna kunde vara det motsatta av vad jag sa, men det tänkte jag givetvis inte tala om. Vi skulle väl få reda på det förr eller senare i alla fall..
Det här kändes väldigt hackit och hoppigt.. Usch, nej, jag är inte alls nöjd. Men det får vara så nu, för jag orkar inte ändra något. Jag förstår inte varför det tar sån lång tid att skriva på helgerna, jag har suttit framför datorn sen halv elva i morse, och när det är skola tar det typ två timmar. Så nu har jag en fråga till alla som skriver noveller: hur mycket tid -ungefär- lägger ni ner på era bloggar varje dag? :)
Och just det, höll nästan på att glömma.. Det här är det slut ni får på den här novellen xD Sämre än vanligt måste jag säga, men jag lovar att skriva en prolog, på måndag :)