Don't waste it - Del 16
Detta har hänt...
Jag kravlade mig genast tillbaka till mitten av baksätet och knäppte upp bältet för att kunna se bakåt. Då gjorde mamma en kraftig sväng till, för att inte krocka med mötande bil. Hästsläpet hängde inte riktigt med på den snäva svängen, och tippade nu kraftigt åt ena hållet. Jag vågade inte kolla längre, jag hade en känsla av att det här inte skulle sluta som jag ville...
Niall
Allt gick så satans fort, jag hann knappt tänka klart. Zoey skrek på sina föräldrar och de skrek på varandra medan Zayn och jag bara satt helt skärrade i baksätet. Jag var klart medveten om vad det var som höll på att hända, men det kändes inte verkligt över huvudtaget. Detta var bara saker som hände i filmer eller i mardrömmar, inte i verkligheten.
"No, no, no, no, NO!" ropade Zoey förskräckt och kastade sig över mig i all hast för att så snabbt som möjligt ta sig ut. Bilen hade nu stannat på rätt sida av vägen, och hästsläpet stod lutad mot några av de många träden som kantade vägen. Det såg inte bra ut..
"No, Zoey, stay here!" sa mr Donovan allvarligt samtidigt som han försökte hålla kvar sin dotter i bilen. I mitt chockerade tillstånd kunde jag inte avgöra vilket som skulle vara bäst för henne, så jag höll mig bara undan.
"LET GO OF ME!" Zoey sprattlade vilt i sitt försök att komma loss och slog till mig ett antal gånger innan hon lyckades. Bildörren flög upp, Zoey rusade ut och Betrix skräckslagna läten fyllde bilen. Jag kunde inte föreställa mig hur det borde få Zoey att känna, hon borde vara helt förstörd - vilket jag förmodligen också skulle bli om jag inte gjorde någonting nu.
"We have to call... call.. the animal clinic!! And... the fire department!!" ropade Zoeys mamma panikslaget medan hon förbrilt letade efter sin telefon. Jag tänkte snabbt över alternativen jag hade: sitta kvar här och inte göra någonting eller springa ut och stötta min flickvän. Det var ingen tvekan om vilken som var rätt. Jag skyndade mig ut ur bilen och sprang runt till baksidan av hästsläpet där Zoey desperat försökte få upp dörren. Det hade blivit en buckla straxt under låset på sidan som stor lutad mot träden, därför gick det inte att få upp den.
"Hey, come here.." sa jag försiktigt och la armarna om hennes midja för att försöka flytta henne en bit längre bort. Jag antog att det hon skulle få se där inne inte skulle göra henne på bättre humör, och eftersom att hon inte skulle klara av att göra något ville jag gärna spara henne den synen. Hon protesterade tydligt med både hårda ord och slag, men jag gav inte upp.
"Please, we have to do something, we have to help her!!" grät hon när vi stod ungefär trettio meter ifrån allt. Jag hade tvingat henne att vända sig från hästsläpet, så nu stod hon lutad mot mitt bröst. Då och då försökte hon se över axeln för att hålla koll på läget, men hon försökte inte längre springa dit.
"We'll just be in the way, it's better if we stay here.. Just breath." sa jag lugnande samtidigt som jag sakta drog handen upp och ner längts hennes rygg.
"This can't be happening..!" snörvlade hon mot mig axel. Jag flyttade min hand till baksidan av hennes huvud och tryckte försiktigt hennes försvarslösa kropp mot min.
"It is.. But everything will be okay, they'll will some people that can help, and then everything'll be alright." viskade jag medan jag lugnt vaggade hennes kropp från sida till sida. Jag kände mig helt och hållet otillräcklig, men det fanns ingenting annat jag kunde göra.
"And what if it won't? What if..." hennes röst höll inte för att avsluta meningen, men jag var ändå ganska säker på vad det var hon tänkte säga. 'What if she dies..'
Efter bara ett tiotal minuter hörde vi avlägsna sirener som kom allt närmare. Zoey rätade genast på sig och vände sig så snabbt att jag inte hann med att stoppa henne. Zayn hade tillsammans med Zoeys mamma och pappa fått upp dörren till hästsläpet, vilket betydde att det nu var fri sikt in.
"Betrix!!" skrek Zoey panikslaget, och började utan förvarning springa mot hästen. Jag reagerade på någon sekund, så snart hade jag sprungit ikapp och stannat henne. "No! Let go of me!! Get away!!" skrek hon vilt. Plågade ansiktsuttryck prydde både hennes mammas och pappas ansikten, och Zayn såg helt förstörd ut. Jag antog att jag inte var mycket bättre än dem, men jag försökte visa mig stark inför Zoey.
"No, c'mon honey, they're gonna make everythink alright, remember?" viskade jag försiktigt, men den här gången var hon inte lika lätt lugnad.
"LET GO OF ME!" skrek hon irriterat. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla kvar henne en liten stund till, dock var det svårt eftersom att hon redan verkade vara fast besluten om att ta sig dit.
"Zoey, stay with him!" ropade hennes mamma medan Zayn och mr Donovan försökta vifta till sig de två brandbilarna som syntes en bit bort på vägen. Vad de kunde göra för att hjälpa till visste jag inte riktigt, men det fanns säker någonting. Om inte annat kanske de kunde lugna ner Zoey, bara det skulle hjälpa till otroligt mycket.
"Just let them to all the work, they can do it much better in a shorter amout of time than any of us. Please honey, just stay here." bad jag förfärat. Hennes vilda protester övergick genast i kraftiga snyftningar, och hon föll ihop i min famn. Jag satte mig på huk med armarna i ett skyddande grepp om hennes skälvande kropp och lät henne gråta ut. Även om det gjorde ont att höra henne gråta så pass mycket var det i alla fall ett sätt att hålla henne still...
"They said it's her horse, can that be true?" frågade en lång man med mörk röst, det var en av brandmännen som kommit fram till oss. Zoey såg genast upp och spände ögonen i en oskyldiga mannen.
"Why aren't you there saving her?" frågade hon kallt. Jag suckade uppgivet och drog ena handen över hennes kind för att torka bort tårarna.
"Yeah, it's her horse." svarade jag honom.
"I've got order to take her home, are you going with her?"
"I'm not going anywhere..!" sa Zoey mordiskt medan hon kravlade sig upp från backen. "I'm staying here until I know that she's okay."
"Sorry, you can't do. Your parents told me that you need to get home." sa mannen vant.
"Maybe it's better if you get home, they'll fix everything for you." jag visste att det knappast var vad hon ville höra, men det var vad hon behövde. Hon skulle inte klara av att stanna här fem minuter till, och jag hade en känsla av att det skulle ta betydligt längret tid än så.
"Please Niall, be on my side for once!" bad Zoey.
Jag höll fast vid jag sagt, "I am, it's so much better if you go home."
"Then you're staying, and you're gonna call me as soon as anything changes. Good or bad." sa hon utmanande, som om det skulle få mig att ändra mig.
"I promise you." lovade jag och kysste i pannan. Hon spände ögonen i mig och formade munnen till ett smalt sträck för att visa sitt missnöje.
"You're gonna pay for this." var det sista hon sa innan hon försvann iväg med brandmannen. Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla inne tårarna som hela tiden hotade att rinna över mina kinder. Det var otroligt hårt att se Zoey på det här sättet, ingen tvekan om saken.
När jag samlat mig tillräckligt mycket gick jag tillbaka till alla andra för att se om det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa till. Jag antog att svaret skulle vara nej, men det var lika bra att vara där i alla fall.
"Is there anything I can do?" frågade jag med en röst lika känslolös som en robots. Zayn klappade mig vänskapligt på ryggen och gav mig en plågad blick.
"You should go home with her." sa han och nickade mot den lilla brandbilen Zoey var påväg mot. "It's not too late."
"I can't, I promised to stay here and update her." sa jag nedstämt.
"I could do that." sa han genast, allt för att få mig må lite bättre. Jag ville gärna lägga över allt ansvar på honom och bara åka hem med Zoey, men det var något jag aldrig skulle kunna göra. Dels för att jag lovat Zoey att själv göra det, och dels för att jag visste att Zayn innerst inne tyckte det var lika jobbigt som jag.
"She want me to do it, it's my punishment for telling her to go home." svarade jag med en lätt skämtsam ton i rösten, även om det egentligen inte var det minsta kul. Jag ville bara lätta upp stämningen, det skulle vara bättre för alla.
"We'll do it together." sa han tröstande. Jag svarade med att ge honom ett tacksamt leende, men det var inte äkta på något sätt..
"We'll do it together." sa han tröstande. Jag svarade med att ge honom ett tacksamt leende, men det var inte äkta på något sätt..
Fullt upp idag, så jag hinner tyvärr inte skriva längre.. Skulle gärna göra dock, har världens skrivlust, men jag hinner inte.. Någon mer som är vidare i x-factor superfans? Det ska va klart idag, och jag har inte ens en liten ide xD Men det är inte bara det, jag har en del viktiga grejer också xD Aja, nu snackar -inte, men ni förstår vad jag menar- jag bara, så... Ah, lämna en liten kommentar kanske? =)
SirL
Bam bam baaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam xD
Svar:
Stina Johansson
Melissa
Zoeey </3 Nialler </3 Sad, sad :( Får inte döda Betrix, nej! Du älskar bilkrascher alltså... ): Skitbra kapitel ändå.. (: Kramar! ♥
Svar:
Stina Johansson
Josefin
Jättebra, men Betrix får inte dö :( jag gick oxå vidare i xfactor superfans, skickade precis in min bild ;)
Svar:
Stina Johansson
Belma
Neeej ! Stackars Beatrix o zoey ! Hoooppas hon inte dör ! <3 Men jättebra :D
Svar:
Stina Johansson
Agnes
Men ååh... mina nerver klarar inte av detta, måste få veta fortsättningen. haha.
Svar:
Stina Johansson
Onedirectionsnovel
Oj vad bra! :)
Kolla gärna in min 1D blogg! Skulle gärna göra ett länkbyte med dig om du har lust!? :)
alva
grymt bra :D meeeer
Trackback