Don't waste it - Del 15
Detta har hänt..
"Do you really think we can do this?" frågade Liam osäkert när Harry bestämt drog med oss mot köket. Vi hade alla tre tyckt att det skulle vara kul om vi kunde fixa någon sorts middag tills de andra kom hem, men nu började både jag och Liam få kalla fötter. Vi hade inte så mycket erfarenhet av komplicerade middagar, och enligt Harry var det just vad som stod på menyn.
Zoey
Jag var superexalterad inför tävlingen, och det faktum att Niall och Zayn var med gjorde bara saken så mycket roligare. Speciellt att Niall var där.. Alla fem visste redan om att jag ridit i större delen av mitt liv, och att det antagligen betydde att jag var bra, men ingen av dem hade sett det. Det skulle bli roligt att visa dem, även om jag visste att det fanns flera andra på banan som var mycket bättre än mig. Fast å andra sidan, när de själva fick prova på ridning blev de imponerade av att de kunde sitta kvar och hålla i tyglarna samtidigt, de kanske inte ens begrep vad det var som var bra. Nåja, det får väl tiden avgöra.
"How many contestants are there?" frågade Zayn när vi kommit en bit från gården. Han verkade vara den enda av killarna som faktiskt var intresserad av det här, de andra hängde nog mest på för att vara trevliga. Och jag var snarare än hästarna anledningen till att Niall följde med, han var ju trots allt rädd för dem. Men det betydde inte att jag gillade honom något mindre än de andra, inte alls. Niall var ärlig och pålitlig, även om han föredrog att inte vara i centrum. Fick man bara upp ögonen för honom och lärde känna honom på riktigt var han än av de trevligaste människorna man möjligen kunde träffa, därför var jag stolt över att nu kunna kalla honom min pojkvän. Fast det kändes lite udda det med. När mamma och pappa berätta för mig att de skulle spendara en hel månad hos oss ville jag bara låsa in mig i stallet och stanna tills de hade åkt hem. Och nu var jag tillsammans med en av dem..
"Uhm.. about nineteen, I think." svarade jag osäkert. Egentligen hade jag ingen aning, eftersom att jag bara kollade när jag själv skulle starta, men det var väl ungefär så många det kunde vara. Jag skulle i alla fall starta som nummer tolv, så färre var det i alla fall inte.
"Not more?" frågade han förvånat. "I thought we were gonna be there for most of the day."
"We'll be there for a couple of hours, but I don't think we were planning to stay through the whole competition. I'm starting as number twelve, and Betrix doesn't like waiting around unfamiliar horses." svarade jag med ett lätt skratt. Första gången vi hade varit på tävling försökte vi få in honom i en hage tillsammans med två andra hästar så att vi kunde se på de resterande deltagarna. Men han tvärvägrade, och det slutade med att han nästan träffade mig med ena hoven när han reste sig. Sen dess har vi alltid åkt hem direkt när jag tävlat.
"But what if you win? Aren't they saying that afterwards?" den här gången var det Niall som inte förstod.
"I never win, there are some grown ups there too, and they have done this since they were kids. I don't even have a chanse." jag gjorde en kort paus för att försöka få ihop nästa mening på ett sätt som inte skulle få mig att låta alldeles för självgod. "But if I win anyway they will call me. I'm not the only one who can't stay, they have everyones number."
"Oh, so you can just go there, do whatever it is you're doing and then go home and wait for the resault?" Niall försökte pussla ihop det jag sagt till en hel bild och jag nickade för att visa att han hade fattat rätt. "That's smart!"
"Horsepeople are smart." sa jag och blinkade åt honom med ena ögat.
"Hmm..." sa han utdraget, bara för att retas.
"We are!" protesterade jag högt medan jag löst slog honom på armen.
"Yeah, yeah, whatever you say.." sa han mjukt och kysste mig i pannan. Jag satt mellan de båda killarna i baksätet, och hade hela tiden ett vakande öga på kameran som visade hur Betrix lugnt stod och åt i transporten. Det var beundransvärt att hon bara kunde stå där och äta som om allt var som vanligt, det syntes ganska tydligt att hon då och då var nära på att tappa balansen. Men hon var en modig tjej, det var inte mycket som skrämde henne. Förutom rådjur då, av någon anledning.
"What are you compeating in, by the way?" frågade Zayn. Han verkade vara lite obekväm med att Niall satt med sin ena arm över mina axlar, men jag tyckte att han lika gärna kunde vänja sig, så jag gjorde ingenting åt det. Istället försökte jag låtsas som att jag inte märkte hans tydliga missnöje.
"This time we're jumping, but we're doing dressage to." svarade jag med ett stort leende. Sedan försökte jag komma på ett sätt att utveckla det lite till, men det stod still.
"How high is it?" frågade han då.
"About one meter and thirty centimetres. I'm planning to increase that by next spring, but I don't know if it'll work. Betrix may not be able to jump that high, and I'm refusing to take another horse, so I may just stick to one and thirty." svarade jag, även denna gången med ett stort leende på läpparna. "I just have to ask: are you interested or are you just acting?" givetvis trodde jag på honom, men jag ville ändå vara på den säkra sidan.
"No! I think this is fun, actually. I use to watch horseriding when I was a kid, and I have always been liked it, but in secret." svarade han aningens generat.
"How come you've never told any of us?" frågade Niall mycket förvånat.
"If I would have told you someone else would have found out, and they everyone would have found out. It's not really what people expect of me." baam! Jag visste inte riktigt hur jag skulle kommentera det han sa. Skulle jag vara glad över att han verkligen gillade det här eller skulle jag bara besviken för att han tyckte att det var någonting att gömma? Uppenbarligen var jag lite av varje, men visade jag det skulle jag bara skapa en massa förvirringar. Det var nog kanske bättre att vara positiv, jag ville inte förstöra denna underbara dag.
"Cityboys.." suckade jag skämtsamt. Det fanns inget bättre sätt att undvika ett samtalsämne än att skämta bort det, det fungerade alltid. Nåja, nästan alltid. Och man behövde inte ljuga heller, det jag sa var gentligen vad jag menade, bara att jag sa det på ett annat sätt.
"That didn't come out right.." sa Zayn med en grimage.
"Would you like to take it back?" frågade jag utmanande.
"I would love to."
"Help me clean the boxes tonight and it didn't happen."
"What didn't happen?"
"Deal."
Vi fortsatte prata om allt och inget i vad som kändes som en hel evighet, men när samtalet mellan oss dog ut vad det fortfarande mer än halva vägen kvar. Vi hade endast åkt i tjugo minuter, vilket innebar att det var drygt en femtio minuter kvar. Anledningen till att vi valde en tävling så långt bort var att det var den enda som hade min klass, de som låg i närheten av vårt område hade bara tävlingar för mindre barn. Men det var kul att se något annat, samtidigt som det faktiskt inte var så långt, det tog bara lite längre tid med Betrix bak i släpet.
"Can you take over the wheel?" frågade pappa efter en stund. I backspegeln såg jag den förvånade blicken mamma gav honom, och kunde nästan i hålla mig för skratt. Hon såg nästintill skräckslagen ut.
"I don't have any experience of diving with that thing!" sa hon och pekade bak mot hästsläpet.
"This could be your training." försökte pappa.
"Why can't you drive dad?" frågade jag ororligt, det lät som att han menade att någonting var fel.
"I feel a bit dizzy, I don't want to put anyone in danger by driving." svarade han ärligt.
"Stop at next possible place, I can drive." mamma ändrade sig genast.
"Yeah, okay." sa pappa lydigt, och saktade ner farten en aning, av säkerhetsskäl, uppenbarligen.
Han körde in vid nästa rastplats och placerade försiktigt bilen i en av de många parkeringsplatserna. Mamma for genast ut genom dörren på sin sida innan sprang runt motorhuven för att komma till pappas sida. Sedan öppnade hon dörren åt honom och stod berädd att ta emot honom om han plötsligt skulle falla ihop på backen. Riktigt så farligt trodde jag inte att det kunde vara, men helt säker var jag inte.
"Are you okay?" frågade hon när de bytt plats och stäng dörrarna om sig.
"It's not that bad, I just don't want to risk anything." svarade pappa lugnt. Mamma nickade kort en gång och la sedan båda hänerna på ratten.
"Now what?" frågade hon uppgivet. Hon hade inte kört transporten så mycket innan, så jag tyckte absolut inte att det var någon bra ide att hon skulle göra det nu när Betrix stod där inne. Chansen att någonting skulle gå fel var alldeles för stor.
"You have back slowley..." pappa började någon sorts genomgång med mamma, men jag var alldeles för nervös för att lyssna på dem. Istället sökte jag efter Nialls hand och grep tag i den så hårt jag kunde. Han svarade med att massera översidan av min hand med tummen, vilket jag -konstigt nog- fann rätt lugnande. Sedan satt vi där i ett antal minuter och bara gjorde ingenting medan mamma försökte lära sig behärska hästsläpet.
"Don't look so worried honey, I'll get us there." sa mamma självsäkert och gav mig en menande blick genom spegeln. Jag tvivlade starkt på hennes körkunskaper, men det var givetvis ingenting jag hade tänkt tala om för henne.
"I'm not." ljög jag, trots att jag var ganska säker på att både mamma och pappa skulle se genom min lögn. De kände mig alldeles för väl för att gå på något så enkelt.
När mamma körde ut från rastplatsen på den förövrigt rätt tomma femtio-vägen kramade jag Nialls hand så hård att jag på allvar trodde att den skulle gå sönder. Men han rörde inte en min, gentleman som han var.
"Nice and slow." uppmanade pappa. Jag upprepade orden i huvudet ett par gånger, i hopp om att det skulle få mig lite lugnare.
"Take this." sa Niall och sträckte sig fram för att ta ner kameran som visade hur Betrix hade det i transporten. Han la den sedan i min tomma hand och sa utan ord till mig att hålla ögonen på den istället för att oroa mig över mammas körning. Jag gav honom ett tacksamt leende och fokuserade sedan blicken på skärmen. Betrix tuggade lugnt på sitt hö, tog en morot och gäspade stort. Sedan återgick hon till höet igen. Hon var så otroligt fin och välvårdad, det syntes tydligt på henne att hon mådde bra. Därför tog det inte låg tid innan jag helt kunde koppla bort rösterna i bilen.
"Hit the break!" ropade pappa plötsligt. Jag rycktes genast tillbaka till verkligheten i bilen och började genast spana efter vad som nu kunde vara fel. Det jag såg var att en av bilarna som var påväg från parkeringen till den stora lanthandeln var påvät att köra ut i vägen, trots att vi hade företräde. Mamma ställde sig genast på bromsen och den lilla handdatorn jag höll i händerna flög fram mot instrumetbrädan där den sedan slogs i bitar. Jag skrek högt av bara farten: nu kunde jag inte längre se hur det var med Betrix.
"What's happening?!" utbrast mamma när hon märkte att bilen inte stannade så fort som den brukade.
"We're much heavier that we use to.." sa pappa bara, som om det skulle räcka till förklaring.
"MOM, do something!" skrek jag panikslaget. Varken våran bil eller bilen som hade väjningsplikt stannade, vilket egentligen bara kunde leda till en sak. Jag stängde hårt ögonen och kröp ihop till ingenting mellan killarna. De båda satte sig nära mig i skyddande positioner, Niall med ena armen över min nacke och Zayn med ena armen runt min mage.
"This isn't happening...." mumlade jag tyst för mig själv medan mamma svängde kraftigt åt höger. Jag kastades över till Zayns sida i bilen, och landade ofrivilligt i hans knä. Mamma fick snabbt kontroll över bilen igen, men jag var ändå inte lättad. Hela bilen skakade, vilket betydde att hästsläpet också gjorde det, vilket inte var bra alls. Jag kravlade mig genast tillbaka till mitten av baksätet och knäppte upp bältet för att kunna se bakåt. Då gjorde mamma en kraftig sväng till, för att inte krocka med mötande bil. Hästsläpet hängde inte riktigt med på den snäva svängen, och tippade nu kraftigt åt ena hållet. Jag vågade inte kolla längre, jag hade en känsla av att det här inte skulle sluta som jag ville...
Cheeeeesy...
Känner mig inte alls så kreativ nu, jag borde ha fått ihop det här på ett bättre sätt.. Men vem är inte lite seg i huvudet efter en hel vecka i skolan? xD Det är jag i alla fall.. Ska bli skönt med "lov", även om vi har typ trettiofemton prov när vi kommer tillbaka... xD ♥♥
Angelica
Jätte bra del som alltid..!!! ;) Men nu blev ja lite rädd i slutet!! Jag tycker väldigt mycket synd om dom just nu! Hoppas nästa del blir lika bra som den här..!!! XD
alva
grymt bra :D meeer
Ida
OMG!!! Gör mer nuuuu!!! Så himla Begåvad är du!! GRYYYMT!!
Svar:
Stina Johansson
Trackback