Don't waste it - Del 29
Tidigare
”I thought it would be better if you went home earlier, consider everything that’s going on. ” förtydligade mrs Donovan. Louis drog häftigt, men diskret, efter andan vid min sida och riktade genast blicken mot Zoey och Niall. Det var inte rättvist, de borde få umgås de sista dagarna också, hon kunde inte ta ifrån dem det.
”Are you sure? I mean…” började Louis tafatt.
”I know what I want, and so it shall be. I’ll call Paul first thing after dinner, maybe he can pick you up tomorrow.”
”Mom, for the last time, you don’t get to send them home earlier! ” klagade Zoey högljutt.
”Stay out of this. ” beordrade mrs Donovan.
”You just don’t get it, do you? I’m in love with Niall, he’s my boyfriend, why would you take him away from me? ” frågade hon utmanande.
”It’s for your own best sweetie, I don’t want you to overwork yourself! ” protesterade mrs Donovan med en vänligare stämma. Men trots att hon ändrat taktik vägrade Zoey ge sig.
”For the love of god, I’m not dead! But if this is how you will treat me in the future, I might as well be. You were gonna lock me in too, weren’t you? No stress, no people, no life… Is that how you want me to live? Huh, is it? ” frågade Zoey hårt.
”Honey.. ” viskade Niall tyst och placerade sin vänstra arm over hennes axlar. Hon lät sig dras in i en hård kram, och under bordet grep hon efter hans hand. Han kopplade villigt ihop sina fingrar med hennes.
”I know what’s best for you. ” försvarade sig Mona. Zoey gav sin mamma en hård blick som för att tala om för henne att försöka igen. ”Can’t we atleast talk about it? ”
”No, mom, we can’t. They stay, end of discussion. ”
”No. ” sa mrs Donovan bestämt. ”I’m making the decisions here. ”
”Mona.. Can I talk to you for a moment? ” frågade Harry plötsligt. När mrs Donovan inte svarade reste han sig från stolen och gjorde en nickade diskret mot övervåningen. Mrs Donovan suckade tydligt, men följde i alla fall med honom upp. Vi andra bara såg efter honom, måttligt förvånade.
Harry
Jag visste att jag skulle bli tvungen att göra någonting, det Mona föreslog var inte ens ett alternativ. Att splittra Niall och Zoey när de behövde varandra som mest var inte acceptabelt. Så kunde hon bara inte göra.
”You can’t split them up, you know that, right? ” frågade jag lungt för att ge henne en chans att ändra sig. När hon fortfarande inte sa någonting tog jag ett steg närmare och såg henne djupt i ögonen. Ville hon inte ge med sig fick jag ta det min väg, vilket kanske i själva verket var vad hon ville. Det syntes klart och tydligt att hon förstod vad jag tänkte på.
”You want me, is that why you want us to go? ” frågade jag retsamt. ”You want us to go cause you can’t stand being near me and not be able to touch..? Cause I’m so young and innocent.. Guess what, I’m not. ” sa jag lekfullt och gav henne en smutsig blick. Jag var fullt medveten om hur de andra skulle reagera på det här, men det var vad som krävdes. Inte för att jag hade något emot det, de andra hade inte varit helt fel ute när de sa att jag hade någonting för Mona, jag hade bara inte vågat erkänna det för mig själv.
”Harry.. ” stönade hon. Jag flinade lite åt henne och tog sedan ännu ett steg närmare. Mitt retande störde dock inte bara henne, jag drev även mig själv till vansinne. Mona såg otroligt bra ut för att vara i sin ålder, och just att hon var äldre än mig gjorde bara saken bättre.
Sista biten orkade jag inte dra ut på, så jag tog de tre stegen som skiljde oss åt och pressade min kropp mot hennes. Sedan kysste jag henne mjukt på sidan av halsen medan jag försiktigt tryckte mitt område mot sidan av hennes lår. Hon stönade frustrerat och flyttade genast upp mitt huvud så att hon kunde kyssa mina läppar…
Zoey
Så fort Harry och mamma försvunnit upp till övervåningen slog sig Louis, Liam och Zayn ner på de lediga platserna runt bordet. Även om ingen sagt någonting än var stämningen så spänd att den nästan gick att känna på.
”Do you think he will be able to change her mind? ” frågade jag ängsligt, säker på att de kände sin vän väl. Själv hade jag ingen aning, men jag hoppades naturligtvis på att hans övertalningsförmåga var något utöver det vanliga.
”He can be quite stubborn. ” bekräftade Louis, sen var det ingenting mer med det. Jag kunde inte låta bli att undra vad det vad de dolde för mig, för det var ganska uppenbart att det var något.
”Should we maybe prepare dinner? ” föreslog Liam. Jag ryckte genast på axlarna, kände inte för att äta.
”I’m not hungry, but we can make something for you and mom. ” sa jag vänligt och reste mig från stolen för att gå bort till kylskåpet. Det brukade aldrig vara i närheten av tomt, men den här gången var det faktiskt det, vilket fick mig att sucka.
”Don’t worry about it, we can order take out. ” sa Niall genast och reste sig från sin stol. Sedan gick han fram till Zoey och slog sina armar om henne i ett fast grepp.
”Mom hate take out, she’ll kill us slowly…” muttrade jag.
”And do you care? ” frågade Louis utmanande. Jag tänkte efter en kort stund och kom sedan fram till att han hade rätt; jag brydde mig inte det minsta. Bara tanken på att trotsa mamma gjorde mig hungrig. Hon kunde stå och tugga på en gammal sparris, jag ville ha kinamat, och jag var tillräckligt gammal för att fixa det själv.
”Actually, I dont’” svarade jag självsäkert. Niall skrattade lite åt mig och skakade retsamt på huvudet.
”Someone’s becoming a bad girl. ” retades han och tryckte mig hårt mot sin kropp. Ett oplanerat stön flög ur mig och fick de andra killarna att skratta.
”Bad girl, yeah, I wanna order chinese food.” retades jag tillbaka med ett stort flin på läpparna. ”Can someone give me the phone?” frågade jag sedan, eftersom att jag min chans att komma ur Nialls grepp för att hämta den själv var ganska liten.
”Sure.” svarade Zayn med ett kort skratt och gick sedan genom köket för att hämta telefonen som satt i sin hållare på fönsterbrädan. ”Here you go.”
”Thanks love.” svarade jag glatt, fullt medveten om att Niall skulle reta sig på det. Jag väntade en stund på hans reaktion, men det verkade inte komma någon, så jag slog in numret till den enda kinaresturangen jag kände till. Det var därifrån pappa och jag alltid brukade beställa från när mamma var ute med sina kompisar eller borta med jobbet. Faktum är att vi brukade hålla på med saker vi visste att hon inte gillade när hon var borta, kanske just för att vi visste att vi inte fick.
Medan de långsamma signalerna gick fram tog jag upp de andras bäställningar, så att jag visste va jag skulle säga, och sedan hittade vi på någonting bra till Harry. De flesta maträtterna hade namn jag knappt kunde uttala, än mindre stava. Den som satt och skrev ner dem första gången måste ha varit påverkad av någonting.
Ungefär fyrtiofem minuter senare kom en ung kille och lämnade av maten vi beställt. Jag betalade honom så mycket jag var skyldig och la även till lite plus för den långa resan. Sedan hjälpte Niall mig att bära in maten till de andra tre som satt i köket och väntade. Varken Harry eller mamma var tillbaka än, vilket oroade mig en aning.
”I wonder what they're doing up there.” konstaterade jag medan jag snyggt ställde ut maten på bordet. Louis gav mig genast en blick jag inte riktigt kunde tolka.
”Actually I don't think you want to know.” sa han retsamt och blinkade åt mig med ena ögat. Efter det behövde jag bara tänka efter en kort stund för att förstå vad det var han menade.
”You don't think they're... Do you?” frågade jag skärrat. Han höjde ögonbrynen lite och nickade sedan. ”That's disgusting, she's like twice his age! Oh my god, NO! They can't..? No, you'er kidding..”
”I'm not kidding, Harry have something for older.. girls.”
”Then why didn't you say something before?! She's married for gods sake, she can't have sex with my friend! No, just no...!!” sa jag upphetsat och ställde ner en form med ris så hårt att hälften av riset hamnade på bordet. Sedan satte jag mig ner och gömde bedrövat ansiktet i händerna medan jag fortsatte muttra alla ord jag kom på.
”They can still be talking, Harry's at bit human too.” inflikade Niall. Jag vände genast blicken mot honom för att ta reda på om han menade det han sa, och det verkade han faktiskt göra.
”Are you sure?” frågade jag ängsligt. ”I mean, about that they just talk?”
”I think they can.” svarade han tröstande. Ingen av dem kunde ju i och försig veta säkert, så det var egentligen ingen ide att hetsa upp sig riktigt än. Kanske hade de bara pratat en kort stund och sedan gått in på varsitt rum för att... Tja.. Göra någonting vettigt av sina liv. Vad nu det skulle vara.
Vi började äta utan att egentligen säga någonting till varandra, men så fort jag lugnat ner mig tillräckligt mycket för att ta del av ett samtal började jag prata om mina kompisar i skolan. Sedan kom vi in på vilka de umgåtts med när de var mindre och tillslut hur det var att leva som världsstjärna. Det var inte alls lika glamoröst som jag trott, men det var inget jag skulle klaga på.
”Do you think you will ever get tired of it?” frågade jag nyfiket.
”No, there's nothing to get tired of, new things happens all the time.” svarade Liam med ett leende.
”.. and you meet so much new people.” la Niall till samtidigt som han placerade sin hand över mitt lår. Jag vände genast blicken mot honom och bemötte det enorma leendet som prydde hans läppar.
”Should I be worried..?” retades jag och vände leendet till en grimage istället. Han skrattade högt och skakade sedan på huvudet.
”You're the one and only, I promise.” sa han och lutade sig mot mig i en underbar kyss. Innan våra läppar särats igen hörde vi steg i trappan vilket fick oss att genast vända huvudena dit och därmed bryta kyssen. Mamma och Harry dök upp i dörröppningen sekunderna senare, och man kunde genast se att de inte bara pratat. Mammas hår var väl igenomkammat, Harrys tröja hade mammas läppstift på axeln och han hade glömt att stänga gylfen.
”Zoey..” grymtade mamma besviket när hon fick se maten på bordet.
”Yeah, mind explaining what the hell you two were doing up there...?
Jag har kommit fram till att jag jämför mig själv alldeles för mycket med alla andra, och det är... inte så bra. Nu känner jag mig jättedålig bara för det. Hehe.. Och så har jag alldeles för lite tid över till andra noveller, jag har inte hunnit med att läsa någon av de jag följer på jag vet inte hur länge. Dumdum, ingen bryr sig xD Men ja.. Kommentera lite kanske? :)
DETTA ÄR SERIÖST DET BÄSTA JAG HAR LÄST I EN FAN-FIC NÅGONSIN. Jag lovar dig, så jävla roligt att läsa, förstår inte hur du både fick med det till storyn och dessutom också få det att verka troligt. Fan vad bra du är! Kraamisar! :D
Jag gillar faktiskt inte att Harry och Mona... Nej tack xD Men det ska bli intressant att få se hur du utvecklar det faktiskt ^^
Och tro mig, du är bättre än många människor jag vet : )
Bra som alltid ^^
grymt bra :D:D:D meeer
vet nt om det funkar nu att kommentera, men om det gör det, AWESOME!!!!!! (fast liiiite dirty ;))
Hahah xD meeeeer!