Nu har det gått ungefär tre månader sedan vi först testade göra inbrott på museumet. Vi har lärt oss en hel del nya saker som gjort att vi kunnat avancera en hel del, och ta det hela till en ny level. Vi har hunnit göra om det hela nio gånger, varav fyra på museumet och fem på andra, små platser. Inget märkvärdigt, än så länge.
Tv och tidningar lyfte upp varenda inbrott så mycket det gick, och även om de helt och hållet vände ut och in på händelserna kunde de inte förstå vem det var som hade gjort det. Inte heller de som jobbade på museumet tillsammans med mamma och pappa kunde lista ut vem det var som bara fortsatte bryta sig in där, trots att det förstärkt övervakningen till ungefär det dubbla. Det korkade var bara att pappa hela tiden talade om för oss vilka ändringar de hade gjort, och eftersom att vi var där så ofta ändå fanns vi inte ens med på listan för misstänka. De trodde helt enkelt att alla fingeravtryck de hittade av oss måste vara från någon av gångerna vi var där och jobbade, vilket var ungefär två dagar i veckan. Det var nog bara för att alla var så dumma som vi fortsatte komma tillbaka dit egentligen, för det fanns ju inte direkt något spännande att stjäla där.. och framförallt ingen plats att gömma det efteråt..
Nu satt Emilia och jag i köket hemma och planerade vårt nästa tillslag, medan mamma och pappa var på museumet för att vända på varenda sak de hade där i hopp om att hitta bevis, vilket de inte skulle göra. Emilia satt och malde på om några planer om att bryta sig in på badhuset som låg lite utanför staden, men jag kunde inte se vad det var för intressant med det, så jag orkade inte ens lyssna. Istället försökte jag förbrilt komma på ett bättre ställe, så att jag inte skulle behöva säga att hennes var dåligt. Hm.. Skolan? Nej. Stadshuset? Nej.. Livsmedelsbutiken? Nej, nej, nej! Men kanske..?
"I know!" sa jag och ställde mig upp så häftigt att stolen välte bakåt. Tydligen så hade jag avbrutit Emilia mitt i en mening, för hon satt med munnen öppen och bara stirrade surt på mig - som om hon fått avbryta sitt eviga prat. Men jag brydde mig inte, utan ställde snabbt upp stolen igen så att jag kunde sätta mig på den och började berätta vad jag hade kommit på. Det här skulle bli super! "Don't look like that! I know exactly what we can do, it will be the happening of the year! I promise you!" det fick ett litet leende att spridas i hennes ansikte, och hon såg på mig med sin numera nyfikna blick.
"Tell me, now!" beföll hon, och jag nickade nöjt innan jag satte ner armbågarna mot bordskanten och började berätta..
Emilia
Milena började tugga om att hon tyckte vi skulle bryta oss in i ett par lägenheter för att skrämma upp folk, men jag måste medge att jag var rätt skeptisk till den iden. Vad skulle det vara bra för? Det är ju inte ens någon som fattar att det är vi, så vi kommer ju inte direkt få något berömm för det.. Men jag bestämde mig för att ge det en chans i alla fall. Det var i alla fall bättre än min ide om badhuset, hur jag nu kom på den..
"Okej, we'll give it a try. So... Is there any spesific apartments you're talking about?" frågade jag när hon efter ett bra tag var klar. Hon nickade ivrigt.
"You know that famous boyband.. One Direction?" frågade hon, och mitt ansikte sken upp i ett stort leende. Jag fattade inte att det var kändisars lägenheter vi skulle in i, det gjorde saken så mycket mer spännande! "I know where they live..!"
"You're right, that will be the happening of the year!" sa jag glatt, och Milena log stolt.
"We have to prepare like alot, this is nothing like that stuff we have done before!" sa hon allvarligt, och jag nickade förstående innan jag reste mig från stolen för att gå in på vårat rum. Milena var straxt bakom mig, och snart var vi i full gång med att packa ner saker vi kunde ha användning för i en av våra väskor. Plasthanskar för att inte lämna fingeravtryck, ficklampa för att kunna se och annat viktigt.
"We're home!" ropade pappa utifrån hallen, så vi tog en paus i förberedelserna för att gå och hälsa på dem.
"Hey!" sa jag och gav mamma en kram. "Did you found out who did it?" frågade jag sedan, mest som en artighetsfras. Jag var ganska säker på att de inte hade gjort det. Det skulle vara omöjligt. Eller? Ett litet stimm av oro spred sig inom mig när jag såg att mamma tänkte efter en stund, och innan hon äntligen öppnade munnen för att svara hann jag gå igenom allt vi gjorde där sist. Jag tyckte inte att det fanns rum för misstag där, men man vet aldrig, misstag är oftast inte saker man tänker på.. eller planerar.
"We found a necklace outside the door, it's looked a bit like yours, but I know you didn't do it." svarade mamma med ett skratt och fortsatte in till köket. Jag stod som förstelnad kvar medan jag långsamt förde handen mot halsen där mitt halsband alltid hängde. Det var inte där.
"Idiot." mumlade Milena och slog till mig i bakhuvudet. Sedan följde vi med mamma och pappa in i köket för att klargöra att de verkligen inte misstänkte oss, och det kunde vi med säkerhet göra när vi hörde att de redan startat en livlig disskusion om vem det kunde vara. Såklart var det på serbiska, så vi hann inte riktigt uppfatta allt, men en sak var säker; de trodde inte att det var vi.
Vi gick försiktigt bort till vårt rum igen, och fortsatte förbereda där vi hade slutat. På någon halvtimma var vi klara, och hann precis stänga in väskan i garderoben innan pappa kom in och sa att det var mat. Vi gick lydigt efter honom hela vägen till köket, och satte oss sedan på två stolar bredvid varandra. Vi åt helt under tystnad, medan mamma och pappa babblade på om allt och inget. Mestadels pratade de om "Londons idioter", helt ovetande om att de satt precis bredvid dem..
Exakt en vecka efter att Milena kommit på vår geniala plan låste vi dörren bakom oss för att ge oss ut på äventyr. Det var lördag, i mitten av februari, och klockan var lite över halv tolv på natten. Snön hade försvunnit nu i veckan, vilket var just vad vi hade väntat på för att kunna utföra detta. Jag skulle köra pappas bil - fastän att jag egentligen inte hade körkort - och Milena skulle agera kartläsare. Ingenting kunde gå fel nu..
Lessen att det inte kom någon del igår, jag var på semester, och tyckte jag kunde få vara det ^^ Men nu är jag igång igen, och jag tror att min paus gjorde lite nytta i alla fall, för nu tar det inte emot lika mycket att sätta sig och skriva igen :D
Och så har jag fixat en twitter åt bloggen, så den kan ni följa om ni vill veta när jag kan och inte kan skriva, eventuellt tjuvkika på kommande del, och annat intressant :) Underblogg vann omröstningen med typ 1 (2?) röster, så jag ska fixa det också, snart.. Har bara lite för många bloggar just nu, men snart kan jag ta bort några av dem, och så ska jag fixa den, jag lovar :)
Länk till twittergrejen finns i menyn, klicka bara på bilden för att komma till sidan :) (du följer inte genom att klicka på bilden, det gör du senare)