Don't waste it - Del 41
Tidigare..
Jag skickade iväg smset, stoppade tillbaka boken där jag hittade den och torkade bort tårarna från kinderna. Ingenting skulle bli bättre av att jag satt alldeles ensam i Zoeys rum och grät, jag var tvungen att leta reda på någon som kunde tala om när och var jag kunde se Zoey igen. För det skulle jag göra, inte en chans att hon försvinner utan min tillåtelse!
Tillslut hittade jag en sammarbetsvillig sköterska som vänligt informerade mig om allt jag behövde veta om, som till exempel att operationen skulle ta lite mer än fyrtio minuter om allt gick som planerat och att Zoey isåfall skulle vara tillbaka på sitt rum inom en timma. Dock fick jag inte vänta inne på hennes rum, utan som närmast strax utanför dörren. Men det gjorde mig inte så mycket, jag var glad bara jag fick se henne.
Den följande halvtimman satt jag på golvet utanför rummet med ryggen lutad mot väggen och vägrade röra mig. Jag vågade inte ens besöka toaletten, rädd att allt skulle gå fel om jag lämnande min vakande plats. Visst fanns det väl ingenting jag kunde göra från min plats på golvet ute i en korridor, men jag var med henne i tankarna, och det var det bästa jag kunde göra för tillfället.. Det kändes faktiskt som att jag gjorde någon nytta, men det var säkert bara inbillat. Jag hade så enorma skuldkänslor över att jag inte haft telefonen på så jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Så fort jag inte klarade av att hålla tankarna sysselsatta med annat försökte min hjärna övertala mig om att allt som möjligtvis kunde hända var mitt fel. Hade jag bara svarat i den jävla telefonen hade jag kunnat vara med henne genom det här, och då hade hon förhoppningsvis varit lite lugnare.. Om hon inte redan varit lugn, det hade jag ju faktiskt ingen aning om, för jag hade inte varit där för henne.. Hon måste hata mig, det skulle jag ha gjort om jag var henne. Hon kommer vakna upp och strypa mig för att jag inte funnits där... Geez, det kanske var bättre om jag inte var här över huvud taget? Eller i alla fall på ett säkert avstånd..?
Med hjärnan fylld av hemska och förvirrande tankar kravlade jag mig upp från golvet och stapplade iväg till hissen för att ta mig till receptionen där killarna och Paul väntade. De skulle förhoppningsvis kunna hjälpa mig reda ut alla förbaskade tankar och kanske till och med säga mig vad jag borde göra.
"Hey.." sa jag med svag och förstörd röst när jag nått mitt mål. De vände genast sina oroliga blickar mot mig och såg på mig i flera sekunder innan den första sa någonting.
"Hey Niall, is everything alright?" frågade Paul omtänksamt. Jag ryckte plågsamt på axlarna och slog mig ner på den lediga stolen bredvid Liam, hela tiden med blicken fäst på någonting riktigt långt borta.
"You haven't heard anything?" chansade Harry. Jag skakade försiktigt på huvudet och flyttade efter en stund blicken för att möta deras oroliga ansiktsuttryck. Om de var oroliga för min skull eller för Zoeys kunde jag inte avgöra, men jag tyckte inte att det spelade jättestor roll heller.
"The surgery should be done in fifteen minutes if everything goes as planned, and I'm allowed in the room about five minutes after that." berättade jag lågt och tonlöst. Just då hade jag så många tankar i huvudet att jag blev alldeles yr, så det förvånade mig att det var rätt ord som kom ur munnen på mig. Det kunde lika gärna ha blivit en gröt av bokstäver ingen kunde uppfatta. "But I don't know if I should.." la jag sedan till, ännu tystare än det jag sagt innan.
"What?" frågade Louis förvånat och sträckte fram sin ena hand för att lägga den på mitt knä. "Why do you say that?" Jag lyfte blicken från backen för att se på honom, han såg uppriktigt ledsen och förvirrad ut, precis som jag kände mig.
"She probably hates me right now, so what if she gets upset when she sees me and something happens?" sa jag i samma ton som jag använt mig av innan. Att döma av deras reaktioner var det ingenting de tänkt på innan, ändå var de snabba med att försöka bevisa att jag hade fel.
"She couldn't hate you, Zoey doesn't hate people." skyndade sig Zayn att säga. Det hade han i och försig rätt i, men jag ville hellre vara på den säkra sidan..
"You still love her, don't you?" frågade Louis. Jag rynkade genast ögonbrynen och gav honom en 'är du hög?'-blick.
"Of course I do!" svarade jag högt, nästan uppretat.
"Then I don't see what the problem is. You love her, she loves you, no problems. Listen.. She'll be really sad if she doesn't see you in that room when she wakes up, you know that, huh?" frågade han sedan. Jag suckade tungt och lutade armbågarna mot knäna för att sedan gömma ansiktet i händerna.
"I guess.." mumlade jag fundesamt. Risken att jag skulle såra henne genom att inte var där existerade såklart också, men... Det gav mig bara ännu mer att fundera över.
"Yeah, Lou's right, she won't be happy if you aren't there.." sa Zayn och la en tröstande hand på min rygg.
"I better go then.." sa jag tyst, reste mig upp från stolen och gick iväg utan att vänta på att någon av dem skulle svara. Jag trodde de skulle hjälpa mig, inte göra det mer förvirrande. Men det var klart att hon kunde bli ledsen om jag inte var där för henne efter heller, och det var inget jag ville riskera.. Det kanske är smartast om jag är där i alla fall, så får hon väl kasta ut mig om hon misstycker..
När jag kom tillbaka till platsen jag suttit på bara några minuter tidigare gled jag med hjälp av väggen ner på golvet och lutade huvudet bakåt. Då såg jag någonting jag inte sett förut: det rörde sig inne i Zoeys rum. Jag gnuggade genast ögonen för att klargöra att det inte bara var hjärncellerna som spökade, men även efteråt såg jag lugna rörelser. Då reste jag mig genast från golvet och klev fram till det suddade fönstret. Jag kunde urskilja ungefär tre personer som gick stod vid sängen, vilket egentligen bara kunde betyda en sak: Zoey var tillbaka. En skrämmande stor lust att bara smälla upp dörren och rusa in till Zoey tog genast över mina tankebanor för ett tag, men jag antog att det inte skulle vara så populärt, så jag stod emot och ställde mig istället lutad mot väggen i väntan på att läkarna skulle gå ut därifrån. Under tiden pillade jag nervöst på nagelbanden, och det dröjde inte länge förens jag förstört ett flertal av dem. Det var bara en dålig ovana jag hade, jag pillade ofta på nagelbanden när jag var nervös eller orolig upp över öronen. Just nu var jag antagligen både och, jag visste ju ingenting om hur det hade gått..
Ungefär sju minuter senare öppnades dörren och de tre stressade läkarna gick ut. De såg ut att vara påväg åt andra hållet i korridoren, så jag skyndade mig att springa efter för att fråga ut dem.
"Can I go in to her?" frågade jag och tog tag i ärmen på den ena. Han stannade genast upp och gav mig en lagom sur blick.
"A nurse will come to her room in a couple of minutes, she'll fill you in with everything you need to know." svarade han snabbt och fortsatte sedan sin skynda genom korridoren. De andra två hade gått ifrån honom en aning, så han tog sig fram i en alldeles för hög hastighet. Han skulle lätt kunna köra över någon..
Besviken gick jag tillbaka och återtog min plats utanför dörren, hela tiden höll jag ett vakande öga på fönstret ifall någonting skulle hända. Då slog nervositeten till igen, inom ett par minuter skulle jag få se henne, och efter det skulle det förhoppningsvis inte dröja så länge innan hon vaknade upp.
"Niall?" hörde jag plötsligt. Jag kollade genast upp och möttes av mrs Donovans plågade ansiktsuttryck.
"Hey, mrs Donovan." sa jag snabbt och reste mig upp för att kunna skaka hennes hand.
"When did you get here?" frågade hon förvånat.
"Half past ten, I just missed her.." svarade jag besviket och vände blicken mot backen för att inte börja storgråta igen. Mona såg verkligen plågad ut, plus att jag var ett vrak känslomässigt, det var ingen bra kombination.
"Oh, sorry." sa hon kort, sen blev det tyst en stund innan hon fortsatte. "Do you want to see her alone? She.. Hm.. Really wanted you to be here with her." sa hon.
"I can see her later if you want to be there with her, I understand." försäkrade jag snabbt och mötte hennes blick för att hon skulle se att jag menade allvar.
"No, she really wants you there. She doesn't like me at all right now.. It's better if you're there." lovade hon med ett fejkat leende.
"Why doesn't she like you?" frågade jag förvånat, det lät sannerligen inte som den Zoey jag kände.
"Because I got her this time without checking if you could come first.. Long story, no time, we'll take that later." sa hon med sitt fejkade leende och fortsatte sedan sin vandring genom korridoren. "Is.. Paul here by the way?" vände hon sig om för att fråga. Jag nickade snabbt.
"He's down at the reception with the rest of the boys." svarade jag.
"Thank you." sa hon innan hon vände sig om för att fortsätta gå. Jag följde henne med blicken tills hon försvann bakom ett hörn, och kort därefter hörde jag dörren till Zoeys rum öppnas. Så snabbt som möjligt vände jag blicken dit för att se efter om jag verkligen hört rätt, vilket jag måste ha gjort, för jag hann precis se ryggen på en blond sköterska innan dörren gick igen.
"Excuse me!" ropade jag efter henne och flög upp från golvet. Snart öppnades dörren igen och den blonda sköterskan stack ut huvudet.
"What?" frågade hon halvt irriterat.
"Am I allowed in there?" frågade jag och nickade mot rummet. Hon bet sig fundersamt i läppen och såg på mig med en granskande blick.
"Depends on who you are, besides Niall Horan." svarade hon med en finurlig ton.
"I'm her boyfriend."
"I see.. The one that never showed up finally decided to come, huh.." sa hon med ett sarkastiskt leende och la huvudet på sned. "Well, come on in then. Or even better: come in time.." sa hon vasst och aktade sig sedan från dörröppningen så att jag kunde kliva in i rummet.
"I didn't know, okay? Just.. mind your own buisiness.." sa jag tjurigt innan jag trängde mig förbi henne. Hon hoppade genast på mig med anklagelser om det ena och det tredje, men jag hörde henne inte, jag var helt upptagen med att bara se på Zoey. Hon låg alldeles stilla i den vita sjukhus sängen med ögonen stängda och armarna prydligt lagda längst med kroppen. Hon såg så sårbar och försvarslös att det nästan gjorde ont i mig, och jag kände plötsligt ett väldigt starkt behov av att skydda henne. Det hade jag aldrig behövt göra innan eftersom att hon alltid gjort det så bra själv, men nu hade jag min chans.
"Okay, can you just tell fill me in with the details and go find something better to do?" frågade jag så vänligt jag kunde, även om sköterskan på allvar började gå mig på nerverna. "I didn't hear a word you just said."
"I would never settle with a boyfriend like you..." muttrade hon irriterat och gav mig en giftig blick.
"Well good thing you don't need to, I'm not available." svarade jag retsamt. "Just do your work, okay? You don't want me to talk to your boss, do you?"
"You're just a kid, he won't listen to you! But fine, I have much better things to do than to fight with you." sa hon och tog sedan en kort paus för att kolla ner i papprena hon höll i handen. "The surgery was much more complicated than they first thought, so she'll need a couple more. They didn't have time to finish because her heart failed due to the severe bloodlost, but they got it running again. She should make a full recovery within two to three weeks, but it can be different from case to case. Please call for help if anything unusual happens. I'll contact her legual guardian with further information. And that was it for me, bye." sa hon lagom tjurigt innan hon vände sig om och gick ut genom dörren igen. Jag såg efter henne en stund medan jag kämpade mot tårarna, jag ville inte visa mig svag inför Zoey, hon behövde inte det.
När jag efter en stund samlat mig och tagit in allt sköterskan sagt vände jag mig om och gick försiktigt fram till Zoeys säng. Hon låg så stilla, endast bröstkorgen rörde sig sakta upp och ner när hon andades.
"Hey babe.." sa jag tyst och slog mig ner på stolen bredvid hennes säng. "Are you there..?" jag visste att jag antagligen inte skulle få något svar, men jag tyckte att det i alla fall var värt ett försök. Hon kunde ju vara vid medvetandet utan att röra på sig, kanske orkade hon bara inte. "I'm so sorry I couldn't be here, I would have been if I knew, you know that, right? I love you more than anything else, and I would do anything and everything for you. You just need to wake up so we can be together again.." sa jag med svag röst och tog sedan ett fast grepp om hennes hand. Ingen reaktion, ingen värme, ingenting.. "I love you.."
Det är jättebra att ni håller koll på mig och kommenterar alla småfel jag gör, för jag kan uppenbarligen inte tänka klart, haha. Ni får gärna säga vad jag kan göra för att novellen ska bli bättre också, för nu sjunker statistiken som bara den :/ Jag vill bara veta vad jag gör för fel, okej? No hate :)
SirL
Det kan bero på att det är jullov nu och alla har bättre saker för sig än att hänga vid datorn, hehe xP
Men bra som vanligt :P
Svar:
Stina Johansson
Trackback